1968 gick den då nyligen utexaminerade danske konstnären, tillika aktivisten och doktoranden i arkitektur Palle Nielsen till Moderna Museet och frågade om han inte kunde få göra en «pedagogisk modell-utställning» på museet. Ja, varför skulle han inte få det – Pontus Hultén gav honom tre veckor i den största salen, som vid det tillfället var Västeuropas kanske viktigaste utställningsplats. Modellen. En modell för ett kvalitativt samhälle kom utställningen att heta och bestod av att barn fick leka på en lekplats som uppfördes inne på museet.
Det verket är nu utgångspunkten för det första projekt som Maria Lind initierar på Tensta Konsthall i Stockholm, med namnet Den nya modellen. I en serie seminarier som ska spänna över två år ska de frågor som ställdes i eller av Modellen föras över till vår tid, dvs. frågor rörande villkoren för ett radikalt annorlunda samhälle. Det är givetvis ett projekt som är medryckande. Som recensent vill man inte bara stå utanför och kritisera eller applådera, utan även skriva med tanke på kommande seminarier: skriva för framtiden.
Mycket av kritiken som kan riktas mot det här första seminariet gäller egentligen för alla seminarier jag har tagit del av på konstinstitutioner: ingen talar om den fråga som har ställts och alla presenterar sina egna projekt utan att göra en ansträngning att förklara exakt vad det är som gör dem relevanta i sammanhanget. För en åhörare som kom utifrån, till exempel från universitetet, skulle detta nog kunna uppfattas som arrogant. Möjligtvis skulle åhöraren bli paranoid, då alla andra tycks veta vad som menas med exempelvis det uttryck som skulle utredas den här gången, «ett kvalitativt samhälle», och förmodligen förstår på vilket sätt de olika presentationerna är relevanta för frågan. Men faktum är att det inte är så lätt att säga ens vad Palle Nielsen menade med uttrycket. I sin bok om Nielsens verk påpekade Lars Bang Larsen just det, men dessvärre inte under seminariet. Hans presentation av Modellen förbigick helt enkelt frågan för dagen, och talade om urbanistiska aspekter och ganska mycket om barnens och lekens roll i verket och i konsten i stort. Hur mycket mer givande för seminariet hade det inte varit om han hade nämnt denna centrala oklarhet, och tagit upp sin egen lösning, nämligen att ersätta det «kvalitativa samhället» med Agambens «kommande gemenskap»!(1) I hans bok fungerar den där substitueringen som en vändpunkt på så vis att det är därigenom som vi i Nielsens verk «may glimpse an outside to the present, […] we may see a future».
För just orienteringen mot framtiden var någonting som seminariet å ena sidan ville ha, å andra sidan inte alls försökte åstadkomma. Larsens presentation höll sig strikt till det historiska och Magnus Bärtås vände sig också till samma tid. Han presenterade bland annat ett projekt om Fältöversten, ett idag ordinärt köpcentrum men som från början, 1973, byggdes som ett socialt centrum i Stockholms rikaste kvarter. Bärtås vill påminna om den här idén att låta underpriviligierade grupper bo mitt i överklassens isolat, i direkt anslutning till bibliotek, apotek och vårdcentral, för att på så sätt upprätta ett «Sverige i miniatyr». Ingen presentation överskred nuets tröskel mot någon framtid. Varför tittar samtiden enbart bakåt för att kunna tänka framtiden? Min känsla är att vi har så dåligt självförtroende att vi behöver förvissa oss om att det faktiskt har varit annorlunda förr och att det är bevis för att det kan bli annorlunda i framtiden. Vi vågar helt enkelt inte bestämma våra egna framtidsvisioner utifrån våra begär, utan nöjer oss med att påvisa möjligheten av något annat, och fråga oss hur det ska kunna upprepas i ny tappning. De projekt som inte vände sig bakåt på det här seminariet behandlade nuet med utstuderad fantasilöshet: man går ut och frågar folk vad de vill ha (marknadsundersökning), och sedan tillverkar man det åt dem. Den sistnämnda metoden exemplifierades på ett beklämmande vis av Dave Hullfish Baileys presentation av ett projekt han gjorde på Herning Kunstmuseum i Danmark, Socle du Monde (2004). Rätta mig gärna om jag har fel: museet hade parat ihop honom med ett byggföretag som samarbetspartner; han gick sedan ut och pratade med folk i museets närområde och märkte att de var intresserade av fåglar och musik. Detta ledde till följande otroligt konsekventa skapelse: en byggarbetsplats på museets ägor, där man både kunde titta på fåglar och lyssna på musik… En ny modell för ett kvalitativt samhälle? Eller ett försök att både säga «kunden har alltid rätt» och ändå vara lite kreativ? Döm själva.
Då Larsen inte tog upp sin egen lösning på frågan om hur det kvalitativa samhället ska förstås, gav hans föredrag intrycket av att det var i barnen och leken som framtiden skulle kunna hittas via Nielsens verk. Han kontextualiserade Modellen med lekens estetiska traditon och andra lekparksprojekt som Nielsen hade gjort strax innan och efter. Men jag hoppas att seminariet inte tar den vägen. Vid det här laget är barndomen politiskt och kommersiellt överinvesterad (vilket även antyds i programbladet). Sedan Nielsens tid har vi sett en institutionalisering av barn som saknar motstycke i mänsklighetens historia, och som nog också gör barnen oanvändbara för konsten. Förskolans förmåga att införa nya värden i samhället tog Bärtås upp då han visade sin en minut långa film Anna, Where is Paulina Today? Där sitter vuxna människor i en typ av morgonsamling som finns på Waldorf-förskolor, var och en med sin «närvarodocka». Enligt rörelsens grundare Rudolf Steiner laddas dockan med magisk kraft när barnet tillverkar den, och den ska kunna sätta barnet i förbindelse med en annan form av andligt levande identitet. Ett sådant inslag av ockultism har alltså gått rakt in i mainstream-Sverige genom institutionaliseringen av barn. Och redan på Modellens tid hade politiken börjat göra anspråk på barndomen då daghemmen var ämnade att implementera nya, socialt progressiva värden i samhället via barnen. Frågan för seminariet är väl huruvida konsten har någon chans alls att påverka eller påverkas av varelser som från tidig ålder formas av institutioner, där de idag dessutom ska producera ekonomiskt överskott. Glöm barnen, har man bara lust att säga, de är redan fördärvade.
När man läser vad Nielsen skrev om Modellen efter sin utställning är det tydligt att det värdefulla ligger i de situationer då barnen inte levde upp till det han föreställde sig vara lek. Leken är bara en annan form av produktion (såsom Larsen också förstår den i sin bok) och människans problem i samhället består just i att tvingas leva under produktionens krav, och knappast kan tänka sig liv i andra termer än effektivitet, konstruktivitet, produktion. De värdefulla momenten kom när Nielsen reagerade på att de lekte fel, ja inte lekte alls, när de exempelvis inte gjorde lerfigurer utan spädde ut leran med för mycket vatten så att det bara blev pölar på golvet. «En misslyckad dag», konstaterar Nielsen – innan han inser att barn inte behöver vara kreativa eftersom de är i full färd med att göra erfarenheter. Inte leken, utan erfarenheten var vad som föll både utanför förväntningarna, förståelsen och konsten: «It hurts to have to confess that you [the artist] have created without experiencing […] that you may have completely forgotten how to experience the new.»(2)
Att tänka det nya och framtiden tycks för Nielsen förutsätta att man gör nya erfarenheter «i en experimentell anda». Det räcker inte med att återge folks erfarenheter, eller ens med att återskapa dem. Konstnären, säger Nielsen, måste istället göra nya erfarenheter, «leva konst», för att ha någonting att komma med. Kanske är det även den vägen seminariet kommer att gå, kanske bryter seminareformen ihop så totalt att konsten kan komma in i den istället. Tydligen ska två konstnärer vara med hela vägen och, om jag förstår det rätt, göra konst inom det här projektet. Vi får hoppas att erfarenheter för framtiden kommer med de nya verken, och att seminariet förbereder oss för dem, förbereder oss på att en misslyckad dag kan vara den bästa.
1) Lars Bang Larsen, Nielsen. The Model: A Model for a Qualitative Society (1968), s. 93-94, MACBA, 2010.
2) Palle Nielsen, «The social artist», ibid. s. 137.
