Den svenska konsthösten får sin prägel av ett par storskaliga och intellektuellt utmanande utställningsprojekt. Jag tänker främst på den tionde upplagan av Göteborgsbiennalen, GIBCA 2019. Part of the Labyrinth, som curateras av Lisa Rosendahl, och Modernas grupputställning Mud Muses. A Rant About Technology, som curateras av den danske curatorn Lars Bang Larsen.
Det speciella med GIBCA 2019 är att Rosendahl har anlitats som konstnärlig ledare för både för årets upplaga och nästa, GIBCA 2021. Den senare versionen sammanfaller med Göteborgs 400-årsjubileum, vilket har inspirerat Rosendahl, som till vardags är professor i utställningsstudier vid Kunsthøgskolen i Oslo, till en tematik som sträcker sig tillbaka till 1600-talet och uppkomsten av det moderna, instrumentella förnuftet. En liknande hållning återkommer i Mud Muses som vill vidga vår syn på teknologi-som-högteknologi genom science fiction-författaren Ursula LeGuins mer inkluderande definition av teknologi som «människans aktiva gränssnitt mot den materiella världen». Båda lyfter fram en feministisk och posthumanistisk syn på människan som insnärjd i en mängd relationer vilka definierar hennes i grunden kollektiva väsen.
En av utgångspunkterna för Bang Larsen är förstås Robert Rauschenbergs verk Mud Muse (1968–1971), i Moderna Museets samling, och ett komplement till den utställningar kan därför vara Teddy Hultbergs nya bok Experiment mot alla odds. Det är den första längre studien över den gränsöverskridande filmaren Åke Karlung, en central med lite bortglömd aktör i kretsen kring Moderna Museet på 1960-talet. Boken kommer i dagarna, och inkluderar en skiva med 10 av Karlings filmer i nyrestaurerat skick. Mud Muses öppnar den 12 oktober, med verk av ett tjugotal historiska och samtida konstnärer, medan GIBCA 2019 öppnar redan nästa vecka, den 7 september.
Även andra grupputställningar som Sensing Nature from Within på Moderna Museet i Malmö och Kosmologiska Pilar på Bonniers konsthall kan sägas delta i en diskussion om människans och jordklotets prekära tillstånd under senkapitalismen. Modernas utställning öppnar den 28 september, och Kosmologiska Pilar – även den influerad av LeGuin – öppnar i helgen.
För ett samhälle utan män
Om 1990-talets konstliv utmärktes av en fascination för teori, så tycks dagens konstnärer och curatorer influeras allt mer av politisk aktivism och poesi. Både Bang Larsen och Rosendahl lyfter till exempel fram författare som intellektuella impulsgivare för sina utställningskoncept, och GIBCA 2019 lånar sin titel från den danska poeten Inger Christensens omdiktning av Descartes Cogito («Jag tänker / alltså är jag del / av labyrinten»).
På konstnärs- och curatorsdrivna Signal i Malmö hyllas samtidigt den feministiska författaren Valerie Solanas i utställningen Our friend, Valerie Solanas, som öppnar den 20 september. Även SCUM Manifest (1967) är en form av visionär science fiction, där Solanas menar att kvinnorna bör ta kontroll över teknologin och sluta att föda män när de nu inte längre behöver dem för att reproducera sig. Allt ska automatiseras och när teknologin till slut gör döden överflödig försvinner behovet att föda fler människor överhuvudtaget. Utställningen blir en «hyllning till det starka och sköra, det politiska och estetiska, det egensinniga och knivskarpa», och medverkar gör konstnärer som Ellen Cantor, Chiara Fumai, Pauline Oliveros, Carole Roussopoulos & Delphine Seyrig.
Sedan våren 2019 driver curatorerna Emily Fahlén och Asrin Haidari utställningsplatsen Mint i Sveagalleriets gamla lokaler på ABF (Arbetarnas Bildningsförbund) i Stockholm. Idén är att återskapa en relation mellan samtidskonsten och arbetarrörelsen. Den 25 september öppnar en utställning med Fernando Sánchez Castillo, David Väyrynen och Inger Ekdahl (1922– 2014), en av Sveriges första non-figurativa konstnärer som bla. är känd för att ha använt en dammsugare för att göra sina målningar.
Peinture féminine, igår och idag
En annan pionjär ur den andra vågens feminism är den amerikanska målaren Nancy Spero (1926–2009), som visas på Nordiska Akvarellmuseet på Tjörn den 22 september. Spero ställde ut på Malmö Konsthall på 1990-talet, men detta blir, vad jag vet, den första större retrospektiven med hennes verk i Norden. Utställningen tar fasta på Spero som en politiskt engagerad konstnär som förnyande måleriet genom sitt sätt att skildra kvinnliga kroppar och erfarenhetsvärldar. Den har under sommaren visats på Museum Folkwang i Essen, och kommer att gå vidare till både Louisiana och konstmuseet i Lillehammer, Norge.
En av många efterföljare till Speros peinture féminine – som jag vill minnas att hon har talat om, med hänvisning till Cixous Écriture féminine – skulle kunna vara den estniska målaren Merike Estna, som visas på Moderna Museet i Malmö senare i höst. På museets hemsida står det att Estna vill «diskutera traditionstyngda strukturer», medan konstnären själv säger sig vilja utmana idén om måleriet som ett «maskulint territorium». Bra, men låt oss bara inte glömma att en mängd kvinnliga konstnärer har gjort exakt detta under de senaste 150 åren, och att det är på tiden att nyansera föreställningen om måleriet som en särskilt maskulint kodad genre. Estna öppnar hur som helst den 22 oktober, och är säkert värd att se närmare på.
På den inhemska fronten kan nämnas att Liljevalchs bjuder på en stor retrospektiv med Helen Billgren, medan Waldemarsudde visar en mindre utställning med nyproducerade verk av Meta Isaeus-Berlin. Båda har på senare år har återvänt till och arbetat igenom måleriet, om än på olika sätt. Billgren lyfts fram som en «obändig» och «lekfull» konstnär, medan Isaeus-Berlin beskrivs i mer intellektuella termer som någon som reflekterar över tillståndet mellan vakenhet och dröm (beskrivningar som antagligen säger lika mycket om institutionerna, som om konstnärerna). Isaeus-Berlins utställning öppnar den 5 oktober, Billgrens veckan efter, den 11 oktober.
Vad händer med textilkonsten
Många av den samtida konstens impulsgivare tenderar att importeras från den anglo-saxiska kulturvärlden, vilket ibland kan vara irriterande. Desto viktigare att lyfta fram inhemska föregångare, som på Thielska Galleriet i Stockholm där man på senare år gjort en rad utställningar med hantverksbaserade konstnärer som inte varit bortglömda, men ändå marginaliserade, i svensk historieskrivning. I höst är det dags för Karin Frostensson, en av de mindre uppmärksammade aktörerna kring den legendariska tidskriften PUSS, som grundades av hennes dåvarande make, Lars Hillersberg, 1968. Utställningen öppnar den 12 oktober.
En annan konstnär som rörde sig i 1960- och 70-talens radikala kretsar är den före detta brigadmålaren Stefan Teleman. Den 28 september öppnar Norrköpings Konstmuseum en delvis retrospektiv presentation, kretsande kring ett nytt verk med udd mot försvarsindustrin.
Med tanke på hur viktig textilkonsten är för dagens feministiskt och teknologiskt orienterade diskussioner, så lyser den stora, institutionella genomlysningen av den svenska textilkonsthistorien fortfarande med sin frånvaro. Det har förekommit en del ansatser, men inte i nivå med ämnets aktualitet och betydelse. Väva, fläta, fästa. Textila pionjärer och samtida uttryck på Västerås konstmuseum kan säkert bli en viktig bit i ett större pussel. Här blir Kaisa Melanton (1920–2012) och Sten Kauppis (1922–2002) monumentala vävar för Västerås stadshus grundvalen för en berättelse om hur svensk textilkonst vitaliserades i skärningspunkten mellan välfärdssamhällets växande behov av offentliga utsmyckningar och 1960-talets experimentella konstsyn. Utställningen öppnar nu på lördag, den 31 augusti, och medverkar gör både äldre och yngre konstnärer, som Edna Martin (1908–2003), Vivek Nygren (1925–2015), Margareta Hallek, Kristina Müntzing liksom duon Åsa Norberg & Jennie Sundén.
Institutioner med smak för forskning
De konsthistoriska exposéerna lyser med sin frånvaro under hösten. Nationalmuseum satsar istället på samtida design (Hella Jongerius, den 17 oktober), och en kulturhistorisk utställning om det politiskt turbulenta året 1989 (1989 – Kultur och politik, den 5 september). Waldemarsudde bjuder däremot på en ambitiös utställning med den prerafaelitiske konstnären Edward Burne-Jones, medan Millesgården visar en grupputställning med Hilma af Klint, Tyra Kleen och Lucie Lagerbielke, tre konstnärer med liknande andliga intressen under tidigt 1900-tal. En motvikt till de senaste årens tendens att vilja upphöja Hilma af Klint till ensamt geni och kassako? Waldemarsuddes utställning öppnar den 14 september, Millesgården slår upp portarna den 5 oktober.
Dessutom bjuder hösten på en mängd solida soloutställningar, som den kubanske konstnären Carlos Garaicoas dubbelutställning på Lunds konsthall och Skissernas Museum i Lund, den 5 oktober, och den irakisk-amerikanske konstnären Michael Rakowitz utställning på Malmö Konsthall, den 14 september. Dessutom slår Stockholms Universitets nya konsthall, Accelerator, upp portarna den 6 september med en solopresentation av Tino Seghal.
De intensiva kontakterna mellan svenskt och norskt konstliv innebär att det går att se en hel del norska konstnärer på institutionerna i höst. Ane Hjort Guttu ställer ut på Virserums konsthall den 8 september, Sissel M Bergh på Konstmuseet i Skövde den 7 september och Liv Bugge på Marabouparken i Sundbyberg utanför Stockholm den 19 september. De arbetar alla med forskningsbaserade projekt, vilket verkar vara en ingång till de svenska konstinstitutionerna, vare sig de ligger i Skövde eller Stockholm. Välfärdssamhällets institutioner, IKEA och samernas situation är några av de ämnen som berörs i dessa utställningar. Tekno-patriarkatet lär överleva, men den svenska konsthösten ger oss i alla fall en hel del möjligheter att reflektera över premisserna för dess försvinnande. Faktum är att detta känns som en av de mer lovande konstsäsongerna på länge.
