Det milda senvinterljuset ligger som en vänlig hand över Berlinde De Bruyckeres utställning på Artipelag. Längst bort skymtar ett par nedfallna träd invirade i filtar (Embalmed Twins I & II, 2017), närmast sitter vad som liknade ett foster halvvägs upp på en rostig järnkolonn (Schmerzenman IV, 2016). Däremellan hänger en sargad hästkropp i en galge (Lost I, 2006). Konsthallen är stor nog för den belgiske konstnärens enorma skulpturer, men det är lite för lågt i tak för att de ska sväva.
De Bruyckere har tidigare ställt ut både i Finland och Danmark, men detta är hennes första separatutställning i Sverige. Att det sker på Artipelag är helt i linje med den naturnära skärgårdskonsthallens strategi att locka Stockholmspubliken med internationell stjärnglans. Ibland reducerar de konsten till underhållning («Monet the immersive experience»), men i sina bästa stunder lyckas de karva fram en egen nisch med visuellt slagkraftiga utställningar som slår de kreddigare institutionerna på fingrarna.
De Bruyckeres utställning bygger på ett luftigt urval av verk från de senaste 30 åren. Ironiskt nog uppfattar jag hennes kristna symbolvärld och flamländska detaljrikedom som en kritik av ytlig bildkultur. Är en bild en representation eller en kärlekshandling uppfylld av Gud? Hon närmar sig det senare, kanske inte som en religiös trossats men som en etisk hållning.
När hon talar om Giorgione eller belgiska altarskåp uppfattar jag inte detta som referenser utan som inspirationskällor. Den europeiska konst- och kulturhistorien är en del av hennes DNA, men själva arbetet tar fasta på materialens fysiska aspekter, på tyngd, volym, textur och skala. De skavda och åldrade ytorna är fulla av mening, liksom de bord, vitriner och krokar som hon använder för att arrangera utställningsobjekten i olika positioner.
Den lealösa hästkroppen i galgen symboliserar, exempelvis, genom själva sin fysiska uppenbarelse, en död som är större än den individuella människans. De Bruyckere har velat gestalta krigets fasa, men det går inte genom att räkna upp alla som har dött. Däremot, menar hon, kan själva antalets ofattbara dimensioner fångas av den enorma djurkroppen som gör döden större genom att få oss att känna den kraft, det liv, som gått förlorat.
De Bruyckere för tankarna till ett barn med en morbid dragning till döden. Vilket väl är en beskrivning som passar på de flesta av oss, även om vi ofta har förlorat känslan av primitiv förundran. Vissa skulle nog hävda att hon gör oss stumma inför lidandet, exempelvis genom att använda djurkadaver i sina verk, men det håller jag inte med om. Att hon visar upp livet utan att frisera det är skälet till hon kan vara så mild i mötet med det fasansfulla.
I rollen som samtidskonstnär kan De Bruyckere sägas ge kropp åt ett marginaliserat lidande. Samtidigt är hon en otidsenlig extremist som talar varmt om slakthusets skönhet. Det otidsenliga är att hon inte köper det gramscianska felslutet där konsten är med och formar samhället, och därför måste vara ett politiskt och moraliskt föredöme. Hon intar istället den svagare (men friare) hållningen att konsten är en plats för eftertanke.
Det är som med bön. Vissa tror på trolleri, för andra är bön en meditation över det ofullständiga och konfliktfyllda jordelivet. De Bruyckeres konst är teatral, men den är framförallt stillsam och förlåtande, vilket är viktigare.
