Hva er grunnen til at kunstscenen i Trondheim er så lite synlig?
I forrige uke arrangerte det nyetablerte atelierfellesskapet Marienborg forumet Hva gjør du her? i Trondheim. Bakgrunnen er tendensen til at en ny generasjon kunstnere nå velger å bosette seg i byen, mens man tidligere ofte har ønsket seg bort fra byen så raskt som mulig. Nå hører det til sjeldenhetene at Trondheim blir aktivisert med kunst og diskusjoner, men her var det nettopp det som skjedde. Marinenborgerne sitt utspill er at samtidskunstscenen er lite synlig i Trondheim, både visuelt og i form av kritikk og debatt. Ved å invitere til seminar og kunstinngrep i byrommet, prøvde de å gjøre noe med situasjonen.
Hvorfor virker utspillet Hva gjør du her? så nødvendig akkurat nå? Det dreier seg ikke bare om at kunstscenen ikke synes i byrommet. Heller ikke at Trondheim lider under å være en provins i Norge, som var utgangspunktet til Marienborgerne. Både Stavanger og Bergen, og for å ta ett eksempel fra seminaret, Kirkenes, er i lignende geografiske situasjon uten at det forhindrer at det skjer ting av kunstfaglig interesse der. Og nå er jo også en by som Tromsø up and coming. Er dette noe kunstscenen i Trondheim må forholde seg mer aktivt til – og begynne å ta på alvor?
Den aktuelle samtidskunstscenen i Trondheim i dag er kun representert gjennom Teaterhuset Avant Garden, (en hybrid mellom teater/performance og kunstscene) og TEKS; Trondheim Elektroniske kunstsenter, (med elektronisk kunst som sin spesialitet), senest aktuell med Trondheim Matchmaking. Det rene billedkunstfeltet på sin side har falt helt av lasset. Hans Hamid Rasmussen, billedkunstner/ kunststipendiat ved NTNU som sitter i Faglig utvalg for kulturbygg, Norsk Kulturråd fortalte på seminaret at Norsk Kulturråd bare sitter og venter på gode prosjekter fra Trondheim. I 2005 ble sentrale aktører fra kunstmiljøet i byen kontaktet av Norsk Kulturråd, nettopp som et forsøk på å få i gang en dialog, og hvor kulturrådet gikk så langt at de etterspurte flere innkommende søknader fra regionen. Og dette hos en instans som har hatt et sterkt økende press på søknadssiden de siste årene. Så hva er det som er galt med samtidskunsten i Trondheim?
Trege institusjoner
Johan Fredrik Urnes, daglig leder ved Trøndelag Senter for Samtidskunst, bekrefter at det ikke finnes en offentlig diskusjon om samtidskunst i Trondheim. «Det finnes ikke kanaler for omsetning av samtidskunst i Trondheim. Markedet i alle betydninger av ordet er også mindre her enn i andre byer det er naturlig å sammenligne seg med.» Samtidig innrømmer Urnes at kunstscenen i Trondheim har et formidlingsproblem. Kunstscenen i Trondheim er preget av at kunstnerne og kunstinstitusjonene har fungert som lukkede enheter. De har hatt for få agendaer og har ikke bidratt til å åpne kunstrommet i offentligheten, verken gjennom prosjekter, diskusjoner eller tydelige grep.
Det som først og fremst savnes er nye innspill fra Trondheim kunstmuseum og Kunstforeningen. De har ennå ikke klart å tilpasse sin utstillingsprofil samtidige kunstuttrykk og trenger å renovere konseptet kraftig for å kunne anses som aktuelle. Det holder ikke å legge skylden på dårlige besøkstall når de i verken er i dialog med publikum, kunstnere, eller med samtidskunstscenen i resten av Norge. Kapasiteten til en organisasjon som Trøndelag Senter for Samtidskunst ligger i at de har innsikt i at noe må gjøres – de har lest sin Tone Hansen! Gjennom dialog med kunstnere i byen har de vist evne til å begynne prosessen med å forandre senterets profil. Senest med prosjektet Generator (temporært kunstprosjekt i det offentlige rom 2006-07, med Per Formo i spissen) i samarbeid med Trondheim kommune.
Kunstnerne i byen har hele tiden argumentert med at Trondheim mangler profesjonelle/etablerte visningsrom. I 2001 prøvde en gruppe kunstnere å starte galleriet Trans Art. Dette var et etterlengtet tilskudd til byens kunstscene, men prosjektet strandet da de etter tre år ikke klarte å skaffe tilveie mer offentlig støtte. Det kunstnerdrevne galleri Blunk som har holdt på siden 2002 bærer preg av at det tidligere var drevet av studenter, og har ikke samme tyngden som Trans Art hadde. Lademoen kunstnerverksted har siden de etablerte seg på 90-tallet produsert to utadrettede kunsthendelser – Og det var for sju år siden! Utfordringen til atelierfellesskapet Marienborg blir å ikke gjøre en reprise av dette. Det er viktig at kunstnerfellesskapet klarer å bevise at forumet ikke var et enkeltstående tilfelle.
Også Kunstakademiet kunne nok vært mer tydelige. I tillegg til å være en utdanningsinstitusjon, bør de også kunne regnes med som en deltager av kulturlivet i byen, og det bør være en del av deres oppgave å gjøre det mulig for studentene å etablere seg i byen etter ferdig utdanning. For tiden samarbeider kunstakademiet med kommunen om prosjektet Kunst og fellesskapets rom, hvor Maaretta Jaukkuri er engasjert. Dette er et skritt i riktig retning som jeg håper kunstakademiet forstår verdien av.
En utfordring for kunstmiljøet
Etter at kunstmiljøet i Trondheim ble kontaktet av Norsk Kulturråd, har nok flere begynt å engasjere seg. Det siste året er det gjort forsøk på å få i gang en kunstfaglig møteplass for kunstnere i byen. Café TT som er ment å fungere som en blogg for utveksling av diskusjon og idéer samt et fysisk møtested en gang i måneden, er et eksempel på det. Dette er ett initiativ fra VOLKS, (en veggavis hvor Richard Borgström, Trondheims eneste kurator sitter som redaktør), TEKS og Generator. Responsen fra kunstmiljøet så langt har vært likegyldighet. Sist sammenkomst hadde to besøkende, og bruken av nettstedet som informasjonskanal er ennå ikke tatt i bruk av andre enn initiativtakerne. Hvis miljøet selv ikke klarer å generere en diskurs, vil det være vanskelig å snu utviklingen for kunstscenen i Trondheim. Et annet positivt tilskudd til kunstscenen er Lademoen Kunstnerverksteds nye visningsted Babel, som startet opp i april i år. Her presenteres gjestekunstnere som er knyttet til kunstnerverkstedet, og dette gir endelig byens kunstpublikum en økt tilgang til internasjonal kunst.
Samtidig bruker byen mye penger på utsmykning. Bare i 2007 har Trondheim kommune satt av 18 mill. på dette området. I tradisjonell forstand er ikke utsmykninger noe man forbinder med et aktivt og diskursivt kunstliv men i denne sammenheng er en betydelig del av budsjettet satt av til mindre permanente prosjekter. Her ligger et stort potensial for kunstnere og andre faggrupper å forme kunstrelaterte prosjekt fra et friere ståsted.
Marienborgerne har levert et strategisk innspill i sitt første offisielle møte med byen. Gjennom å invitere kunstnerdrevne visningsrom/kunstprosjekt som Hilde Methi, Pikene på Broen, Janna Graham (kan.) kurator og redaktør av Fuse, LEV-ART med flere, ønsket de å finne nye innfallsvinkler til å få en skadeskutt/underutviklet samtidskunstscene på beina igjen. Forumet hadde også invitert bl.a. Ingvill Henmo og Tommy Olsson for å reflektere over hvorfor Trondheim ser ut til å ligge utenfor kritikkens rekkevidde. Det ble poengtert at Trondheims lokalavis Adresseavisen ikke dekker billedkunstfeltet fordi de ikke har kompetanse på området, men mistanken om at kunstscenen sitter med mye av ansvaret selv ble bekreftet her.
Utgangspunktet for å etablere kunstnerdrevne visningssteder i Trondheim i dag kunne ikke ha vært gunstigere. Scenen er transparent, og omverdenen sitter å venter på at det snart skal skje noe. Derfor er det så viktig at prosjekt som Hva gjør du her? og Generator fungerer, for faktisk å vise publikum og resten av kunstnorge at samtidskunstscenen i Trondheim vil noe.
Hei jeg bor i Trondheim og går på Kit (og jeg er fornøyd!),
jeg vil bare nevne Galler Kit som også er en del av Trondheims kunstscene .
Jeg vil faktisk påstå at det til tider er det mest aktuelle galleriet for samtidskunst i Trondheim. Det er over hundre kvadratmeter stort , tidvis fyllt med bra og (noen ganger dårlige )studentutstillinger, også fra andre byer. Det er eksprimentelt og som oftest fersk kunst. Stenersen Museet museet viste den meksikanske videoutstillingen“Life is Habit” der.
Før jul var det en utstilling med performance – videoer fra 70 tallet til nå, videoprogrammet varte i timesvis og det var veldig spennende.
http://www.kit.ntnu.no:16080/galleri_kit/aktuelt/index.html
Ellers vil jeg bare si at mange av oss elever på KIT prøver virkelig å gjøre noe, men vi er ikke så mange ,så vi blir litt slitne, i forhold til Oslo og Bergen er vi bare et akademi med 15 i hvert kull. Vi har ingen “kunst og håndtverks skole” som kan hjelpe til med å gjøre elever fra kunstutdannelser synlige i byen.
Men jeg lover å gjøre så godt jeg kan, hånden på hjertet!
ps.Se op for festivalen “Feminism Now?!” 5-8 mars.
13. http://www.klanen.no/var/storage/images/klanen/billedarkiv/tattoo/vif_andre/dagfinn/3266-1-eng-GB/dagfinn1_reference.jpg
Tommy Olsson antar at den gode Trondheimskritikeren allerede finnes her et sted (latent), og at vedkommende når som helst kan dukke fram og bidra til å sette kunstscenen i byen på Norgeskartet (pkt. 6 og 7). Jeg tror han har rett, langt på vei. Det er samtidig åpenbart at en slik kritiker må kunne beherske verbale uttrykksregistre like godt som visuelle. Det er vanskelig for kunstnerne selv å generere en offentlig debatt om kunst dersom de misliker å formulere seg skriftlig, eller dersom de ikke våger å ytre seg i de mediene de mener trenger en skjerping (alle som ønsker det, kan f.eks. sende inn kronikker til Adresseavisen).
Flere av innleggene i denne diskusjonen så langt peker på at kunstnerisk aktivitet i seg selv ikke er nok for å få til en kritisk kunstoffentlighet i Trondheim. Det er heller ikke nok for en kunstner å bli sett av mediene dersom det “å bli sett” begrenser seg til forhåndsomtale i regionavisen. Man ser ut til å savne den form for analyse og kritisk motstand som bare kan utvikles i en språklig (skriftlig?) offentlighet.
I den grad mitt inntrykk stemmer, er det grunn til å ha forhåpninger til det nye masterprogrammet i “Kunstkritikk og kulturformidling” som starter ved NTNU høstsemesteret 2007. Dette programmet vil legge stor vekt på nettopp retorisk dyktiggjøring av framtidige kritikere (ved siden av at det naturligvis settes fokus på estetikk, vurderingskriterier og institusjonsforhold).
Kanskje er det symptomatisk at initiativet til programmet har kommet fra det litteraturvitenskapelige miljøet ved universitetet og ikke fra KiT?
Jeg ønsker å henge på en liten kommentar om KIT, som forøvrig er nevnt både i hovedartikkelen (Trege institusjoner) og av andre (punkt 8 hos Tommy Olsson f.eks.). For snart to år siden, i mai 2005, stilte blant annet jeg kritiske spørsmål rundt KIT som institusjon og dens stilling i Trondheim. Jeg tar all selvkritikk på at vi da var vel aggresive i språket og hadde en naiv tro på at studentene selv ville følge opp, før det hele ble tatt av Oslo-bølgen/KHIO-debatten for deretter å forsvinne i stillhet.
Noe av grunnen til situasjonen i Trondheim i dag skyldes helt klart KIT, både negativt og positivt. En svak institusjon over flere år (fra rundt slutten av 90-tallet til ???)gir ikke en sterk lokal samtidsscene. Eller kanskje den gjør det? Kanskje vi skal rette en takk til KIT i dag, nettopp for denne faglige svake og administrativt rotete perioden? Fordi det for meg virker som at det er KIT-studenter som den gang fikk en lærdom av at “ingenting skjer om du ikke gjør det selv” er de som i dag tar tak i byen.
Jeg håper at KIT har greid å ta tak i seg selv og nå er med som en åpen, inkluderende og voksen aktør. Som en hjemvendt Steffen Iversen etter ni års ørkenvandring. Da banket plutselig ingen RBK igjen.
KIT anno 2005: http://kunstkritikk.no/article/7190
Tommy Olsson var en av innlederne på forumet Hva gjør du her? Med tillatelse fra Olsson og arrangørene publiserer vi her hans rapport fra arrangementet.
13 kritiska punkter för Trondheim
1) Man bör alltid starta med den geografiska placeringen, då den trots internet och flygförbindelser fortfarande spelar en avgörande roll för input och output, och som hur man än försöker vrida sig undan utgör dom faktiska omständigheterna man opererar i. Trondheim ligger 50 mil ovanför Oslo och är de facto siste stopp innan man kommer till Nord-Norge. I alla fall i den här textens angelägenheter. sterut ligger gränsen till Sverige 10 mil bort, och ytterligare 10 mil in i Sverige ligger det alpina centret Åre, ge det 10 mil till och du är i den Jämtländska metropolen stersund, känd för sin årliga sommarfestival och ett eget Loch Ness-monster. Västerut ligger havet. Med andra ord, bildkonsten i Trondheim har varit så illa tvungen att definiera sig själv, och kommer också av nödvändighet att re-definiera sig själv, kontinuerligt. Detta bör nästan anses vara underkastat en kosmisk lag; det finns helt enkelt inget annat sätt att göra det på, och därför kommer det också att ske. Men, och detta är allvarligt; det har negligerats en stund nu. Lite för länge faktiskt.
2) Trondheim är den vackraste platsen på jorden; vilket förutsägbart nog fungerar både som välsignelse och förbannelse. Å ena sidan kan den höga himlen och det vansinniga ljuset boosta kreativa excesser just genom att dom sker just där och för att avståndet till resten av världen indikerar att det inte sker någon annanstans. Å andra sidan är det ett ypperligt ställe att bänka sig vid en bardisk och låta åren passera i ett behagligt tempo utan att något mer väsentligt händer. Det krävs inte så mycket för att ha det fint, men det krävs extra mycket för att lämna märken efter sig. Fördelen är att man är så illa tvungen att göra något själv om något ska hända överhuvudtaget. Nackdelen är att man fort blir desillusionerad över hur liten roll det verkar spela i och med att omvärlden stort sett ger fan i vad man sysslar med. Men i denna spännvidden finns också den dynamik som är en förutsättning för att skapa något unikt. Det har kommit saker ut av Trondheim som helt enkelt inte kunde ha sitt ursprung någon annanstans, och dom fortsätter att komma.
3) Trots, eller tack vare, detta är det ändå så att omvärldens intresse för Trondheim som konstnärligt kraftcentrum är väsentligt större än Trondheims intresse för både omvärlden och sig själv. Det är ett faktum det inte går att göra något åt; allt för mycket fokus på fotboll, hamburgerfixerade lokalpolitiker, och den kliniska frånvaron av intresse i lokalpressen gör att en bildkonstnär i Trondheim inte kommer någonstans uteslutande genom att operera på lokalt nivå. Situationen är per dags dato sådan att en bildkonstnär med bas i Trondheim inte kan vara hemma speciellt ofta om någon form av karriär ska kunna upprätthållas. Man kan argumentera att detta gäller alla bildkonstnärer, oavsett var dom har sin fasta adress, men det är trots allt så att du inte har så lång resväg till Oslo om du bor i Oslo. Å andra sidan, vad fan ska man i Oslo och göra?
4) Den kan kanske förtigas tills minnet av den är helt borta, men faktum är att det finns en tradition med lokal förankring det enkelt låter sig göras att spåra upp. Trondheim stod för inte allt för längesen för en genuin avant garde som stadigt befann sig två steg före resten av världen. Dom som är gamla nog minns den gamla interna vitsen; På akademiet i Oslo är det måleri som gäller, i Bergen är det skulptur, och i Trondheim går dom runt i skogen och flyttar på pinnar med atonal musik i bakgrunden. Vad var det som gick fel? Den här vitsen är sorgligt inaktuell i dag, om inte helt obegriplig. I stället för att vara två steg före verkar man nu ligga tre steg efter – resten av världen passerade landmärket man satte upp i den andra halvdelen av 90-talet. Då spelar det ingen roll att man satte upp det redan på 80-talet. Detta är ofrånkomligen 2000-talet och tid är det som tar slut.
5) Interventioner i det offentliga rummet; har alltid fungerat på två sätt, men – och det är det viktiga – det har fungerat. Också i Trondheim.
6) Size matters. Trondheim är tillräckligt stort och har redan nu flera etablerade fixeringspunkter för konstnärlig excess och ingen ska få mig till att tro att ingenting av intresse händer där. Diagnosen är redan ställd; denna platsen behöver minst en profilerad kritiker, och den kritikern kommer att behöva minst en kanal för att förmedla sina intryck. Frågan är om den mest skrivkunnige av de aktiva i detta specifika fältet ska resa på sig och ta sitt ansvar, eller om alla ska sitta och vänta på att Messias ska komma och skriva om det som pågår. Det skulle vara en ganska enkel förutsägelse att påstå att denna kritikern redan är på plats – för som sagt var; Trondheim är tillräckligt stort.
7) Ideellt sett får denne än så länge odefinierade kritikern regelbunden spalteplats i Adresseavisen. Men en stämma från Trondheims art community är också efterlängtad i mer rikstäckande media, och givetvis på kunstkritikk.no. Make no mistakes; det är i allas intresse att Trondheim blir mer synligt i det här fältet, och av yttersta vikt inte bara för dom som bor där, men kanske i högre grad för oss stackars akterseglade själar som inte gör det. Så, var du än befinner dig, trønderske kritiker, please step forward; vi är många som väntat på dig, och vi har väntat länge.
8) Kunstakademiet utgjorde länge det nav som allt cirkulerade kring; det mesta av intresse i Trondheim utgick därifrån och vände förr eller senare tillbaka dit. Men det är längesen. Den rollen kan inte en konsthögskola förväntas uppfylla längre. Inte nu. Inte där. Och heller ingen annanstans. Därmed inte sagt att akademiet bör stå stilla heller. För det gör det väl inte?
9) Hva gjør du her?
Frågan är relevant och bär också svaret tätt intill sig. Som en av dom som flöt in och ut av Trondheim första veckan i December 2006 – i mitt fall för att snacka om konstkritik och oavsiktligt elda upp en madrass på Brittania – kan jag inte nog understryka vikten av att folk flyttar på sig; en högre grad av in och ut-flux är inte bara önskvärt, men helt nödvändigt. Trondheim sliter i det här tillfället med det som beskrivs under punkt 1); det geografiska problemet. För icke-skandinavier slutar som bekant kartan brått vid Uppsala i Sverige, och Trondheim är inte med på den. Man kan så klart bli förgrymmad över detta; det är trots allt landets tredje största stad. Men det är i såna stunder man bör fråga sig själv; Vad heter den tredje största staden i Litauen? Uh-huh? Var det inte det jag tänkte?
10) Så vad är svaret på frågan?
Svaret är att man gör det man gör, var fan man än befinner sig. Men det kan hända att man befinner sig i en svacka. Ja, det kan hända att stora landområden plötsligt ger vika i en orkeslös suck och helt enkelt inte vill längre. Stora grupper av människor som drabbas av en kollektiv olust och lägger sina sista krafter på att hålla varandra kvar i ett allt skröpligare status quo. Men det är inte det som händer här. Inte nu.
11) Det som händer har en tendens att komma med jämna intervaller. Det är nästan alltid en reaktion på att inget har hänt på länge, som i det här fallet, eller att vad man uppfattar som fel har tillåtits pågå ostört under allt för lång tid. Men i ett här och nu kan man kosta på sig att stoppa upp fem sekunder och tänka över vad man egentligen VILL ska hända. Och, som jag aldrig tröttnar på att upprepa och inte kan säga för ofta; inget i den här världen händer om ingen skriver det först. Men det krävs att rätt person skriver det.
12) Trondhjems kunstforening, 7011, Blunk, Marienborg, Kunstnersenteret, Kunstakademiet, LKV, TEKS…ligger inte allt tillrätta här redan? Det är mellan dom här koordinaterna, och den mindre myriad av tillfälliga, mobila lösningar som alltid kommer och går under tider av plötslig kollektiv inspiration, som det kommer att ske. Ledningarna ligger där, allt som krävs är att någon slår på strömmen. Och att någon fortlöpande antecknar vad effekterna av det innebär.
13) Ingen banker RBK. Möjligen tillfälligt och någon enstaka gång, men inte i längden.
«Vi er allerede i ferd med å passere Bergen som kulturby.» Dette sa nestlederen i kulturkomiteen, Harald Nissen til Byavisa Trondheim i går. Nissen lister opp en rekke satsinger i byens 100 millioners kulturelle opprustning av Østbyen.
Det svinger i kulturbyen Trondheim, Byavisa Trondheim, 09.01.07
Jeg er glad for at marienborgerne har meldt seg inn i debatten, men Saveholt må ha lest artikkelen med skjevt blikk. For det første misforstår hun tittelen. Og innholdet. Det er ingensteder hentydet at kunstnere ikke har noen grunn til å etablere seg i Trondheim. Hun ser ikke at jeg i artikkelen har tatt tak i de aspekt som de selv ønsket å diskutere på seminaret, og som hun skriver selv i omtalen om Marienborg ateliefellesskap ovenfor: ”På grund av just avsaknaden av en etablerad konstscene måste vi hela tiden ställa oss frågan vad vi vill, hur kan vi göra det, och hur skall vi göra det; och naturligtvis varför”. Dette er jo nettopp essensen i artikkelen at kunstscenen i trondheim ikke er etablert, og derfor underutviklet. Jeg tror Saveholt og de andre på Marienborg ble litt redd da de så sine egne spørsmål på trykk, og lurer derfor på om de kan prøve å lese artikkelen en gang til. Det at jeg prøvde å sette seminaret deres i sammenheng med resten av kunstscenen i trondheim, og at dere nettopp gjennom spørsmålene dere tok opp vil noe, må dere for all del ta til dere som noe positivt.
Presisering: Slutten av den siste kommentaren min er basert på artikkelen, jeg ville neppe hatt det inntrykket om jeg hadde vært på seminaret. Linda viser her at folkene bak seminaret vil noe, og at de har visjoner.
Det är på flera olika sätt, som jag skall återkomma till, spännande att se på situationen i Trondheim.
Just situationen i Trondhiem är det som vi på Marienborgs ateljefelleskap, under snart två år har arbetat utifrån, och hela tiden aktivt förhållit oss till.
Debattinlegget om Trondheims situation stämmer delvis på vissa punkter. Men situationen, när det gäller konstnärlig aktivitet, har för ganska längesen nu ändrat sig markant.
Den tråkiga känsla som dröjer sig kvar efter att ha läst inlegget underminerar på ett trist sätt vår och andras verksamhet i Trondheim (dessutom förkommer flera starkt negativt laddade rena fakta fel; sista Cafe tt mötet hade ca 30 deltagare samt representanter från alla kunstmiljöer i Trondheim och var lokliserat på kunst og felleskapets, Transart, galleri Babel samt Generator är helt og delvis sprungna ur just Lademoen och dess medlemmars verksamhet).
Jag känner inte igen mig i den uppgivenheten som faktiskt förmedlas, den stämmer inte med det som faktiskt sker, just nu, här, genom olika nya konstnärsdrivna intisiativ och pågående prosjekt.
Valet av infallsvinkel på debattinlegget blir särskilt förvånansvärt eftersom debattinlegget tar utgångspunkt i arrangemanget Forum1 Hva gjør du her?. och har överskriften æEn underutviklet kunstscene, Hva gjør du her? Trondheim, 6 “ 10 desember 2006”.
Varför återupprepas frågan här om vad i hela friden skall nu konstnärerna göra med situationen i Trondheim, när det borde vara helt uppenbart vad konstnärer i Trondheim gjør med situationen, om man varit deltagare på tex Forum1 Hva gjør du her? som diskuterar just detta på flera olika sätt och samtidigt är ett konkret fysiskt exempel?
Varför väljer man att inte på ett mer konstruktivt och ingående intresserat sätt istället berätta om vad som faktiskt skedde under Forum1 och samtidigt på andra håll sker på olika kunstscener i Trondheim just nu? Vi har en tillräckligt utsatt situation här redan på andra och mer relevanta vis.
Och ja, varför får inte kunsten vara med i ett debattinlegg om kunstscenen i Trondhiem?
För att kort och förenklat ge lite bakgrundsinformation; Forum 1; Hva gjør du her? handlade om kunst. Förutom de olika seminarium som arrangerades om kunstkritikk og situationen i Trondheim (samt presentation och samtal kring kunstnersdrivnaprosjekt och arenor, se http://www.marienborgkunst.no för mer info) presenterades konstnärerna på Marienborg i Trondheim genom att på olika sätt och på olika platser (galleri, Marienborgs prosjektrum Trondheim havn, torvets offentliga nedlagda toaletter, Hotell Gildevangen, Savoy nattclub etc etc ) visa konst allt utifrån prosjektets intension och konstnärens behov och önskemål Det anordnades kunstsafari med kunstguider som presenterade och på så sätt genererade samtal om den kunst som visades. Frågor kring kunst, kultur och situationen i Trondheim blev under forumet aktivt ställda och undersökta bla. genom Janna Grahams og Valeria Gratzianos Interventions i byn og Slow TV.
Ingen vet vad som skedde under Forum1, ingen debatterar det som skedde, för ingen berättar om det. Ja, vi har ett förmedlingsproblem i Trondheim. Adressavisen skriver, kun, förhandsomtale, och skall ha all ära för det, men de har varken intresse eller kunskap nog till att skriva kunstkritikk och generera en vital kunstdiskurs i Trondheim. Adressavisen var, som en viktig lokal aktör, särskilt inbjudna till kunstkritikkseminariet men valde att inte svara på inbjudan (Trønder avisa tog tåget og deltog på seminariet). Adressa besökte inte något av de arrengemang eller kunstutstillingar som på gick mellan den 6-10 december. De har i efterkant beklagat detta. Men det här är dessvärre ingen ny situation, detta har upprepat sig, utan undantag under de sju år jag har bott i Trondheim trots idogt arbete med invitationer till presse. På så sätt har de ett stort ansvar till den bild man förmedlar av konst och konstnärlig aktivitet till människor i Trondheim.
Initsiativet till att skapa ett både mentalt och fysiskt rum för nyutdannade konstnärer att växa i, i Trondheim, startade för snart två år sedan. I och med Marienborgs ateljefelleskap har vi brutit en negativ trend som innebär att antalet konstnärer i Trondheim som arbetar utåtriktat har fördubblats. Sedan etableringen av Lademoen kunstnerverkstad har näst intill INGEN nyutdannad konstnär valt att etablera sig här. I våras valde tre nyutdannade masterstudenter samt en gästkonstnär från England att stanna i Trondheim och delta i vår verksamhet. Vi har byggt upp ateljeer samt en prosjekt hall och hittills arrangerat två event på Marienborg och i byn med tågresor magiskrealisme musik dans konst seminarium kunstguidning etc etc.
På grund av just avsaknaden av en etablerad konstscene måste vi hela tiden ställa oss frågan vad vi vill, hur kan vi göra det, och hur skall vi göra det; och naturligtvis varför. Marienborgs verksamhet har möjliggjorts genom arbete och åter arbete, stor samarbetsförmåga och en sjujävla vilja. Framförallt tror jag också att vårt engagemang är sprunget ur en stor glädje i att få utforma sin egen situation både som individuell konstnär och i felleskap, ett intresse och en lust till att experimentera och handla utifrån egna erfarenheter, erfara och tänka om och förändra arbetsstrategi.
Jag förstår inte kommentaren att vi nu måste upp till bevis så att Forum1 inte blir en engångsföreteelse som uttrycks i inlegget. Det är inte utifrån ett sådant tanke sätt jag finner det intressant att arbeta, och det är inte där jag finner min drivkraft. Vi är inte en engångsföreteelse vi finns nu. Vi vet inte vad som kommer ske med Marienborg eller vad det skall bli och det är en kvalitet vi försöker värna om, samtidigt som vi har tydliga visioner och fastlagda planer för framtiden.
Jag är glad för och välkommnar den debatt om Trondhiems kunstscene som har satts igång här! Den är efterlängtad för vi är på inget bortskämda med sådant. Jag önskar att vi kan få igång en intressant och provocerade, kritisk og relevant diskussion om situationen i Trondheim, nu. Här finns massor att ta tag i!
Hur påverkas konstnärer och konsten när man arbetar på ett ställe som inte har en något forum för kunstkritikk som kan generera en vital diskussion? Kan man finna andra kanaler? Behöver vi kunstkritikk och i så fall på vilket sätt? Går det att tänka nytt?
Vad är möjligt i ett initsiativ som Marienborg, där konstnärer just på grund av avsaknaden av en etablerad kunstscene själva prövar forma sin scene? Påverkas kunsten av en konstnärligt sätt perifer situation?
Hur väljer Trondheim kommune att utforma den planlagda kunsthallen och vilken profil skall en kunsthall ha i Trondheim, där det tidigare inte funnits någon stark tradition av att besöka och ta del av samtidskunst och där de aktörer som finns har få besökare?
Vad sker på en plats som Trondheim där man politiskt har valt att satsa på kunst och kultur som ett framtida varumärke för byn? Vilken plats får konsten och kunstnärerna i denna vision?
etc etc…..
Det er vel på plass med en kritikk av situasjonen i Trondheim, men det må fokuseres mere på det positive som faktisk er på gang i byen og hele bildet må med. Det har vært syting siden 90-tallet men nå må vi se framover. Inne i vakumet har det faktisk skjedd ting .
Nå velger kunstnere å bli i byen og grunnen til det er vel mere sammensatt en at her er det en progressiv kunstscene på gang. Det har mye med at byen har vokst seg større og utviklet seg positivt i mange retninger. Kommunens kulturplan fram mot 2010 er med på å bygge opp under dette.
I kulturplanen hvor satsning på ulike kunstformer og arenaer skal utvikles er “Svartlamon auto” allerede i gang der det er bevilget 21.mill.kr til bygging og omstrukturering av bilbutikken med 3000m2. Dette ville kommunen rive ned for 10 år siden. Det er altså en annen vind i seilene. Kulturbunker Dora som er ment å huse bl.a. en kunsthall er et annet eksempel, og disse initiativene hadde ikke vært en realitet om det ikke hadde vært press og initiativ fra ulike kulturarbeidere i byen over tid. Kunsthallen skal ikke poppe opp å bli en blåkopi på det som ble gjort i Bergen og Oslo,men her er det en åpen diskusjon som startet på et Cafe TT-møte som Flotter ikke fikk med seg. Dette vil bli fulgt opp med med flere møter og woorkshopper framover og kommunen vil bevilge midler til ulike kunstneriske forprosjekter som skal bidra til å definere kunsthallens profil. Poenget er å bruke god tid på å utvikle disse prosjektene så de ikke strander.
Jeg tror ikke at det er flere kunstnerstyrte gallerier og kunstnerstunts ute i gatene er det vi trenger. At man med sludd i nesen på vei hjem fra jobben samtidig må forholde seg til samtidskunst er bare med på å drepe interessen for kunst. Generatorprosjektet ønsker å fokusere på ( at tone hansen har blitt et begrep gjør meg både klam og rar) på hva slags rolle kunsten kan ha i i offentligheten. Dette skjer vel overalt for tida men det aktualiserer også tydelig hvor Trondheim vil med tyngde. Utsmykningssatsningen til kommunen er unik i hele verden og dette har kommet kunstnere i hele landet til gode.
Galleri Babel viser internasjonal samtidskunst av tidvist høyt nivå da et ønske om å ha et opphold i Trondheim henger høyt blandt utlendinger . Flere ønsker seg tilbake og søker igjen! Babel er drevet på dugnad av folk fra Lademoen kunstnerverksteder hvor de også er med og betaler husleia. Sammen med 7011,teaterhuset avant garden ,teks , Marinborg og ikke minst alle andre man ønsker menge seg med,så er det mer enn nok for meg. Ja hvorfor må det skje så mye hele tida.? Det viktigste er jo at det er bra greier. De som vil lage kunst sitter vel ikke og venter på et bra prosjekt skal komme ned i fanget.
Holdningen til Kunstmuseumet har vært prøvd endret flere ganger og nå har også kulturrådets innkjøpsmidler havnet der. Håkon Bleken og Inger Sitter får et eget galleri som skal ligge under museet og jeg håper det nå kommer igang en dialog med kunstnerne i byen som en følge av den omstruktureringa museet vil komme i.
Så folkens det er i Trondheim det skjer framover,hvis man ikke velger og stå på sidelinja å syte.
Ketil, du har sikkert rett i at Flåtter (og redaksjonen) gjorde en glipp. Vi gjør alle tabber av og til (jeg også, særlig på 90-tallet:)
Grunnen til at jeg hevdet at beskrivelsen av Trondheims kunstscene er repetisjon av retorikken fra 90-tallet er følgende: Ikke noe sted i artikkelen diskuteres det hva “aktuell” samtidskunst er, og ikke noe sted motiveres det hvorfor “aktuell samtidskunst” skal ut i byrommet (jeg er ikke mot kunst i byrommet, men jeg er heller ikke for “kunst i det offentlige rom” som en konstruert sjanger, like politisk motivert som “kunst og ny teknologi”). Faktisk skrives det ikke noe om kunst i det hele tatt, det skrives bare om noen sosiale interesser, men disse interessene blir ikke satt i forhold til noe annet enn “kunstscenen”. Det skulle vært interessant å høre litt om hvordan denne “kunstscenen” som vil ut blant folk forholder seg til nettopp publikum? Hvilke erfaringer “kunstscenen” kan by på? For det er vel ingen som ser noe poeng i å lage kunst ute i kalde Trondheim bare for å synes?
Når man i tillegg kan lese sitatet (ikke artikkelforfatterens) om at det ikke finnes kanaler for omsetning av samtidskunst i Trondheim, så kan man jo bare lure på hvordan de som faktisk prøver å lage et nytt “blandingsøkonomisk” (idealistisk OG salgsrettet) samtidskunstgalleri i byen opplever den trønderske vinteren. Og man kan samtidig også fundere over hvorfor gjengen bak seminaret opplever seg som så ensomme. Kanskje de ikke bryr seg om kunst, men først og fremst om sin egen scene? Det er som kjent ikke nok med en scene, man må også ha noe viktig å si fra scenen. Det virker som om noen har fryktelig lyst til å synes, men ikke vet hva de vil si.
Hei Marit !
jo, det er faktisk et mulig samarbeide mellom Trondheim og Ramallah som du skriver.
Vi sendte en Palestinsk kunstner dit i fjor på et såkalt “artist in residens” program.
Vi håper at det kan fortsette med likverdig utveksling selvfølgelig; da jeg også ønsker mine landsmenn og kvinner mulighet til å reise til Ramallah (og andre steder på vestbredden) for å arbeide/undervise etc.
Trondheim har masse å ta av.
Det er nødvendig å diskutere hva som er årsakene til hvorfor Trondheim ikke syns på kunstkartet, noe som bekreftes gjennom innleggene fra Solhjell og Kvitvik.
Adresseavisa får mye skyld for at de ikke dekker billedkunstfeltet men det må sies at avisa jevnlig har etterspurt skribenter med riktig (kunstfaglig) kompetanse, men uten respons. Jeg syns de skal ha kred for at de ønsker å opplyse byens befolkning på det de likevel kan; informere om/omtale om kunsthendelser. Noe jeg syns de har skjerpet seg på. I desember hadde de for eksempel en to siders portrettintervju av Viskum i forbindelse med utstillingen på 7011, og det var adresseavisa som for noen år siden kommenterte at kunstnerduoen Elmgren og (trønderen) Dragseth ennå ikke har stilt ut i en av sine hjembyer: Trondheim og dermed ikke er annerkjent av kunstscenen han (Dragseth) springer ut i fra. Nå er det også sånn at kunstnere også er en del av byens offentlighet, og det er ingenting i veien for at de kan velge å skrive selv hvis de syns kunstfeltet er underrepresentert i den lokale media.
På grunn av god økonomi er det mye som ligger i Trondheim kommunes planleggingsbunke på kunstfronten akkurat nå. Det er opprettet et samarbeid med ”ditt” Ramallah-prosjekt, så vidt jeg vet, Placht. Som vennskapsby til Ramallah vil Trondheim ha en utveksling av kunstnere dit og motsatt. Dette er et viktig og bra prosjekt for Trondheim.
Nå skrives det endel i adresseavisa om Trondheim kunsthall, politikernes store kunstsatsning og visjon for 2014. Foreløbig er det ingen som vet med sikkerhet hva eller hvordan kunsthallens profil vil bli. Per Formo har etterlyst engasjement og meningsutveksling fra kunstnernes side, for at det hele ikke skal ende opp som et godt ment initiativ uten innhold, skapt av politikerne. I tillegg har kommunen, og andre?, gjennom Espen Gangvik(kunstner), satt i gang en utredning for å se på muligheten til å arrangere en kunstbiennale i byen. Foreløbig er det ikke tatt noen standpunkt i forhold til profil, men det er god grunn til å tro at utfallet blir en ren elektronisk kunst biennale, nettopp fordi dette feltet har størst tyngde i Trondheim akkurat nå.
-Så, hvordan bruker kunstnere i byen denne økonomisk gode situasjonen til nytenking og vekst?
Hva skal til for at kunstscenen i Trondheim skal bli mer dynamisk?
Ved å stille dette spørsmålet kunne Flåtter trigget aktørene i større grad enn da hun brukte overskriften ”En under utviklet kunstscene” med undertittel: ”Hva er grunnen til at kunstscenen i Trondheim er så lite synlig?”
Men stedet for å henge meg opp i hva Flåtter eventuelt kunne ha skrevet er det mer interessant med gode ideer kombinert med vilje til handling. En sak er hvordan de etablerte kunstinstitusjonene og Adresseavisen forholder seg til samtidskunsten, en annen sak er hvordan nyskapende kunstnerstyrte initiativ bruker og kan bruke denne situasjonen til vekst og nytenking. Oslo Open var et kunstnerstyrt prosjekt som ga et oppsving i Oslo, og Bergen har sist høst arrangert B-Open. Hvor blir det av Topen “ Trondheim Open? Det finnes gode krefter i byen som har luftet ideen, Norsk Kulturråd og Trondheim kommune ser velvillig på gode søknader, så hvem setter i gang?
Hei !
Takk for kritikk og respons. Dette skaper da i det minste en slags debatt men vet ikke helt om dette kommer til å lede noe sted men vi prøver da i det minste.
Jo, jeg er opptatt av samfunnsbygging men mest av institusjons og nasjons bygging men i en positiv og konstruktiv dialog med de den inbefatter seg med.
Trenger det å “skje” så forferdelig mye alle steder hele tiden da ? hva menes egentlig med “stangnerende og underutviklet” kunstscene ? grunnen til at jeg synes det er litt usympatisk sagt er jo det at man da stiller seg over alle som bor der og sier at man selv er så fryktelig “utviklet” og i vinden og så videre og så videre.
Jeg har mye større tro på at man står samlet som et folk en små tuer og innbyr til dialog og inviterer til prosjekter ev samarbeide om andre ting også.
Fokus og energi er ikke noe som er konstant et sted blant noen spesielle mennesker; energi og fokus forflytter seg hele tiden.
Kan man ikke skrive om noe som er viktigere ? Jeg synes ikke tema er så viktig.
Bruk heller tid og krefter på noe som er oppbyggende.
Jeg synes at norsk kunst scene er veldig bra jeg, og er stolt av den.
Det virker på meg som om Marit Flåtters svar var litt uklart og dermed ble misforstått. Jeg forsto det dithen at hun hadde oversett 7011, men ikke med vilje. Her burde hun vært klarere i sitt svar. Men at artikkelen er “meget usympatisk” som Henrik Placht skriver, forstår jeg ikke. Jeg leser den som en velvillig og konstruktiv kritikk og en oppfordring til å gjøre noe med en situasjonen. Eiebakke beskriver dette som en sløv repetisjon av retorikken fra 90-tallet. Hva er det som repeteres? Kritikken av de eksisterende kunstinstitusjonene? Oppfordringen til å lage kunstnerdrevne gallerier? Ropet etter kritikk? Fokuset på kunstscenen? Trondheim er så og si helt usynlig i norsk kunstsammenheng. De fleste studentene på akademiet reiser derfra så fort de er ferdige på skolen. Det finnes så og si ingen kritisk offentlighet omkring kunst i byen. Det sier seg vel selv at dette er et problem for samtidskunsten i byen.
Det er så typisk norsk kunstscene å si “typisk norsk kunstscene”… Og det er vel på grunn av dette mindreverdighetskomplekset at den er underutviklet og stagnerende.
Den er kanskje underutviklet og har vært stagnerende, men jeg tør å påstå at den er under utvikling og begynner å bli progressiv.
Henrik Placht er jo opptatt av samfunnsbygging. Det overrasker meg at han slenger rundt seg med denne type floskler.
Er meget enig med Anders.
Teksten er meget usympatisk og artikkel forfatter blir pinlig stilt til veggen på tiltale og burde legge seg totalt flat for mangel på grundig reserach.
Det nytter heller ikke å komme i ettertid å late som det skulle være noe lureri som skulle lirkes ut fra noen i Oslo.
Det er så typisk norsk kunstcene og sitte på hver sin tue å være bedrevitere og kritisere andre.
Det er også derfor den er underutviklet og stangnerende.
“Du hykler! Dra først bjelken ut av ditt eget øye! Så kan du se å dra flisen ut av din brors øye.”
Flåtter; jeg fikk ikke med meg det søkte poenget i å ikke nevne 7011. Dessuten er jeg sikker på at hvis mennesker hadde valgt bopæl pågrunn av “kunstscenen,” ville de vel valgt helt andre byer enn Oslo med Nasjonalmuseum for kunst og alt-mulig-, en håndfull gallerier, en konk kunsthall, noen fattigslige atelier-fellesskap, Høstutstillingen, samt et par never gutter og jenter som kan nesten flytende engelsk og som faktisk har bodd på hoteller i verdensmetropolene. Hvis det var “kunstscenen” som var driven ville de dratt langt vekk fra lille Norge og stygge Oslo med vår panikk-minglende crowd av “internasjonalt orienterte” trapperunkere som faktisk husker navnene. Det burde være kjent at flybilletter til der store ting faktisk skjer, er billige. Men først og fremst burde alle kunstnere som ikke føler seg komfortable med omgivelsene sine gjøre noe med det, hvilket endel gjør i Trondheim om dagen “ særlig 7011. Ellers kan man jo bare gi beng og stikke.
Trondheim – Stiftshovedstaden med svakt samtidskunstfelt.
Hva skjer når kunstnerne, kunstinstitusjonene, universitetet og kunstgalleriene ikke er i dialog med hverandre og med lokalsamfunnet “ og når kritikerne mangler?
Trondheim er en kul by, en fantastisk by for studenter, men også en historisk by – og en by hvor majoriteten er trøndere. Trondheim har gode forutsetninger for å kunne være en dynamisk arena for samtidskunsten, med kunstnere, kunstakademi / universitetet NTNU, kunstmuseum, kunstindustrimuseum og den regionale avisen Adresseavisen. Med tillegg av en kommune som vil billedkunst og en fylkeskommune som vil være kreativ.
Jeg er enig med Flåtter og med Solhjell i hans korte analyse, at kunstinstitusjonene må ta på seg mye av ansvaret for den begredelige situasjonen, og at fraværet av en kritikk hindrer dynamisk utvikling. I utgangspunktet kunne delingen av Trondhjems Kunstforening på 90-tallet blitt en suksess, med grunnlag i en solid kunsttradisjon og tilførsel av nye kroner i form av årlige offentlige tilskudd. Trondheim Kunstmuseum fikk status som knutepunktinstitisjon, med finansiering fra stat, fylkeskommune og kommune. Kunstmuseet har ikke levd opp til forventingene om å bli en nyskapende aktør verken innen samtidskunst eller historisk kunst. Kunstforeningen har ikke klart en nyorientering etter å ha blitt fritatt for ansvaret for en solid kunstsamling og et museumsbygg, her mangler det ressurser. Dette samtidig som kunstscenen ellers i verden eksperimenterer med nyskapende kunstprosjekter, og kronene sitter løst når det gjelder spektakulære kunstprosjekt. Byer bygger opp nytt omdømme med grunnlag i samtidskunsten, og den globale og fleksible kunstscenen har lenge vært et faktum.
Nesten hele museumsfeltet er nå konsolidert, og Nasjonalmuseet for kunst, design og arkitektur ved kreative, modige og tidligere direktør Sune Nordgren har virket vitaliserende på hele kunstfeltet gjennom vitale og omdiskuterte grep. Men Trondheim henger etter. Hvis museene i Trondheim hadde slått seg sammen, kunne den nye institusjonen blitt Norges nest største museum. Dette kunne blitt en meget interessant arena for samtidskunst både i og utenfor gallerirommet, med mulighet for grenseoverskridende kunstuttrykk. Ressursene finnes, men finnes det vilje til å være på banen? Det er så stille om museene i Trondheim at disse synes som en av Norges best bevarte hemmeligheter?
Det er ikke bare mangel på dialog, nytenkning og handlekraft i institusjonene som må bære ansvaret for den bedrøvelige tilstanden. Adresseavisen er en regional avis, men når det gjelder kritikk av billedkunst, kunstinstitusjoner og offentlig kunstpolitikk svikter det, Adresseavisen er her på nivå med lokalavisen. Det gis plass til omtale av kunst, men ingen kunstkritikk. Med den forskjell at det for lokalavisen synes legitimt å vie spalteplass til amatørkunsten, samtidig som den profesjonelle kunsten utelates.
Et lite håp finnes, det er mange av kunstnerne i Trøndelag, både unge og eldre, som ser at det har vært og kan bli mye bedre for kunstscenen i Trondheim. Nye kunstnerstyrte initiativ som Marienborg, Galleri Babel og 7011 – for å nevne noen – drives på entusiasme, privat sponsing og kanskje noen offentlige prosjektkroner. Her finnes det både nytenking, vilje og handlekraft. På samme måte er kommunens satsing på kunst i offentlig rom et nyskapende prosjekt, som genererer blant annet Generator.
Skal Trondheim fortsatt være en norsk småby i samtidskunstsammenheng, langt bak Kirkenes, Nordland fylkeskommune, Bergen, Oslo, Stavanger og snart oppkommende Tromsø? Er tiden nå moden for å ta igjen det tapte og igjen komme i posisjon på kunstarenaen i Norge? Hvis dette skal skje må alle aktører på banen, og egenskaper som vilje, nytenking, mot og handlekraft må etterspørres høs aktørene.
Eller er det slik det ble formulert av to av byens kunstnere i 2005 under et seminar om samtidskunsten, seminaret initiert av Norsk Kulturråd:
1: ”Det fine med Trondheim er at her er så mye å ta tak i”.
2 :”Den som formulerer en offentlig kritikk av kunsten eller kunstinstitusjonene her i byen må i ettertiden finne seg i å vandre i veitan.”
SIRI KVITVIK.
svar til Eiebakke: Det stemmer at galleriet 7011 (www.7011.biz) ikke ble nevnt i artikkelen, og du har helt rett i at det ikke går an å skrive en artikkel om Trondheim sin kunstscene uten å nevne dem. Jeg var nok spent på om noen var våken nok til å rette meg, men er det ikke likevel symptomatisk at den som reagerer ikke bor i Trondheim, men Oslo?
Jeg er uenig med Kristian, og syns Trondheim er den kuleste byen i Norge. Men trøndere har tydeligvis vanskeligheter med å anerkjenne hverandre. Hvorfor er ikke 7011 nevnt i artikkelen? Er ikke 7011 en del av “den aktuelle samtidskunstscenen i Trondheim”? Dette er ikke en “rimelig presis” gjennomgang av kunstlivet i Trondheim, men en sløv repetisjon av retorikk fra 90-tallet.
Grunnen er at Trondheim er den kjipeste byen i Nord Europa
Marit Kristine Flåtters gjennomgang av kunstlivet i Trondheim virker rimelig presis. Jeg vil fremheve tre årsaker (av flere) til den tamme situasjonen. Den ene er den skandaløse tvangsskillsmissen på 1990-tallet av Trondhjems kunstforening i to deler – Trøndelag Kunstmseum og Trondhjems kunstforening. Kunstforeningens kunstsamling og bygning ble i realiteten ekspropriert uten erstatning, og foreningen ble stående ribbet for stillinger og ressurser. Kunstmuseet synes å være uten kontakt med samtidskunsten, kunstforeningen har omtrent ikke stillinger. Det som var en sterk og vital institusjon, også for samtidskunsten, er nå to svake institusjoner.
Den andre årsaken er mangelen på en sterk og uavhengig kritikerstemme, som også kunne kritisere institusjonene og kommunens kunstpolitikk, slik Stavanger siden 1984 har hatt i Trond Borgen. Den tredje årsaken er mangel på dynamiske privatgallerier, som Stavanger blant annet har i Transit Art Space og Galleri Opdahl. Det er et paradoks at Galleri Riis i Oslo har sine røtter i Trondheim.
Det er også klart at Rogaland Kunstsenter har bidratt mye til å aktivisere kunstlivet i Stavanger de senere årene, med sine eksperimenter med det tradisjonelle kunstnerstyrte kuratoriatet, ved å engasjere uavhengige kuratorer fra lokalmiljøet.
Stavanger har neppe noen bedre kunstpolitikk enn Trondheim, så det kan ikke være her årsaken til forskjellene ligger. Trondheim, med sitt akademi og sin arkitektutdanning, og sine gode historiske tradisjoner, burde ligge bedre an enn Stavanger – men gjør det altså ikke, mener
Dag Solhjell