I årets masterutställning på Kunstakademiet i Oslo står subjektets och konstens materialitet, taktilitet och poesi i centrum. Redan vid ingången till Kunstnernes Hus möter åskådaren en pepparmintdoft från Sara Rönnbäcks installation, ett monumentalt kapell av smält polkagris. Den fräscha doften, som skall ha en rensande effekt på människokroppen, sprider sig genom stora delar av utställningen och fäster sig osynligt i husets väggar, golv och tak. Samtidigt påminner verket om konstobjektets möjlighet att aktivera våra sinnesorgan. Utställningens titel – All maten du åt og tankene i hjernen, lånad från en dikt av Tor Ulven – handlar därmed inte bara om den process en masterstudent i konst går igenom, och de stora förväntningarna på Avgångsutställningen (med stort A), utan också om konstens interrelationer med det kroppsliga, kognitiva och ekologiska. Dessa relationer är komplexa och idag omöjliga att tänka utan det teknologiska, vilket utställningen också reflekterar över.
Fjorton konststudenter deltar i en utställning som visar på en mångfald av filosofiska, historiska och materiella procedurer. Majoriteten av verken är väl genomarbetade och den konstnärliga nivån är hög. Att studenterna har ställt höga krav på sig själva och utställningen bekräftades innan öppningen när jag mottog ett semi-personligt brev och arkivmappen Folded Collection bestående av miniverk av samtliga konstnärer, vilket i arkivteorins tid blev en charmerande förlängning av utställningen. På Kunstnernes Hus tar objektens socialitet och det performativa större plats än förväntat; utställningen har ett rikt performanceprogram och många av verken är utspridda i rummen och möter oss på oväntade platser. De intar en resande existens och via ljud, doft och fiberoptik aktiverar och limmar konsten ihop hela huset. Trots att utställningen tyvärr har fått husets sämsta rum, har curatorn Jenny Kinge höjt dess potential genom att spränga konventionella tankar och regler om konst och objekt i rum.
Utställningens poesi talar även med det politiska. Detta blir tydligt i Jon Vogt Engelands installation Champagne or Death! som består av små inglasade abstrakta trolldegs-skulpturer placerade i foajén på Kunstnernas Hus. Samtliga fem verk presenterar en kort poetisk text med kritiska och politiska kommentarer, som «Thorhild Widvey explaining how a closer partnership between artists and the private sector will benefit the autonomy of art». Relationen mellan det textuella och det abstrakta möjliggör hos Engeland ett icke-kategoriskt närmande mellan det poetiska och föreställningen om en politisk konst.
Neo-materialismen, det antropocena och dess filosofi är starkt närvarande i utställningen. Miram Hansens installation i akademirummet, längst bak i Kunstnernas Hus, utmärker sig. De levande plantorna, det inglasade beskyddade litiumet, kopparplattan, den tjocka droppande färgen, växterna som blommar ut ur de syntetiska materialen, och den känsliga växten Mimosa Pudica, som reagerar på mänsklig beröring, intensifierar synergierna mellan natur och kultur genom att aktivera levande och icke-levande objekt i ett harmonisk samspel. Resultatet är imponerande, estetiskt och konceptuellt. Men att det ekologiska verket har installerats i samma rum som Razan F. Akramawis verk My Motherland is Palestine, längst bak i Kunstnernas Hus, förblir oklart eftersom verken inte kommunicerar med varandra överhuvudtaget.
Även Emma Bracks installation device for recording change of the physical state of matter, samt Solveig Lønseths sextio meter långa fiberoptiska kabel OP betonar relationer mellan kropp, teknologi och ekologi. Lønseths kabel sprider sig från första våningen upp till fotografen Tom Sandbergs utställning på andra våningen där den hämtar upp ljus som transporteras tillbaka till studentutställningen. Vad består jorden egentligen av i den digitala kapitalismens tid? Och vilken funktion har kablar, elektricitet, koder och syntetiska material för våra kroppar och i våra liv? Är osynliga material som doft, ljus och kondensation oberörbara? Båda verken skapar på sina egna vis en taktil situation där objektets materialitet och konsistens förblir ett centralt element.
Sasha Waltås’ Crow Crow Crow – Cultural Coevolution framträder som ett av de mest imponerande projekten. I flera månader har hon observerad och strävat efter att skapa en relation med kråkorna i Slottsparken utanför Kunstnernes Hus. Via artens förmåga att minnas och identifiera människoansikten känner de tydligen nu igen henne. Verket lever sitt eget liv i tid och rum: en ljudinstallation av de skrikande fåglarna i en dold trappa längst bak i galleriet, en performance i Slottsparken, en liten karta i husets foajé, och en parkbänk på andra våningen där man kan lyssna på poetiska berättelser medan man observerar parken och fåglarna. Verket suddar ut gränser mellan natur och kultur, rum och kropp, medan det framhäver konstobjektet som socialt, ekologiskt och därmed alltid levande, vitalt.
All maten du åt og tankene i hjernen utforskar även skulpturens möjligheter. Espen Gleditsch genererar en dialog mellan fotografi, arkitektur och skulptur genom en färganalys av modernismen som framvisas genom två ink-jet fotografier och små mättade skulpturer. Alan Armstrongs verk Frictionless Forehands betonar skulpturens historiska existens och form genom att sätta den i en levande dialog med människokroppens fysik. Verket består av en tung abstrakt bronsskulptur placerad bredvid en träningsmatta i gummi som står tom, men uppvisar spår av mänsklig användning. Spåren kommer från Andreas Collberg som under öppningskvällen steg in i gallerirummet, klädde halvvägs av sig, intog mattan och utförde akrobati och yoga-liknande övningar. I en synkroniserad process kommunicerade hans kropp med bronsskulpturens form och mening.
Det performativa i huvudrummet förstärks av Silje Johannessens readymade-objekt Stupe, en trampolin à la Elmgreen & Dragset, monterad högt upp på galleriets ena vägg. Opretentiöst men slipat bryter Johannessen med några av de övermättade verken i utställningen, och pekar metaforiskt finger åt de kanske överdrivna förväntningarna på avgångsutställningen. I ett litet mörkt rum längst bak i huvudsalen finner man Ellakajsa Nordströms ljud- och videoinstallation Rehearsal. Sittande på en liten bänk i det mörka rummet blir man åskådare till en skärm med ett dokument som skriver fram en text till en teater eller opera. Ljudet i bakgrunden är i ständig interaktion med texten, vilket resulterar i ett starkt kroppsmedvetande hos betraktaren. Nordström lyckas på ett extraordinärt vis säga något intressant om den framtida performancekonsten, medan hon utforskar dataskärmens estetik och dess samverkan med vår biologiska kropp.
Samlat speglar utställningen inte bara de diskussioner och reflektioner som har pågått bland de nyutbildade konstnärerna, utan även de stora förändringsprocesser som Kunstakademiet i Oslo har genomgått den senaste tiden. Internationaliseringen och de många nya professorerna har skapat en mer internationell akademi, och kanske inneburit en internationell impuls i det norska konstfältet generellt. All maten du åt og tankene i hjernen indikerar att Kunstakademiet är en sfär där samtida konst – materiellt, politiskt, estetiskt, analytiskt och kritiskt – skapas och reflekteras på en imponerande hög nivå. Professorernas kunskap och intressen, de dialoger som har pågått de senaste två åren mellan dem och studenterna, samt de föredrag och debatter som har ägt rum, lyser starkt fram genom de fjorton olika konstprojekten.
