Saker vi kommer att glömma är titeln på årets avgångsutställning för masterstudenterna i fri konst vid Akademin Valand. Det är en titel som ingjuter en viss känsla av olust redan innan jag sett utställningen. Inte så mycket för vad den säger, som på grund av dess anslag – dess ton – det sätt på vilket det deskriptiva fastslagandet sammanfaller med en desillusionerad uppgivenhet, vilken utsagan genom sin förmenta neutralitet samtidigt förefaller vilja dölja.
Precis som föregående år visas utställningen på Göteborgs Konsthall, och är curaterad av konstnären och lektorn vid Valand, Daniel Jewesbury. Grundtanken är att den institutionella infrastruktur som har omslutit oss sedan moderniteten står inför ett sammanbrott. Detta antas inte bara bära med sig en återupptäckt av frihetens voluntaristiska grund, utan också en historisk amnesi som Jewesbury tycks omfamna. Problemet med denna föreställning är inte bara dess idealistiska undertoner – snart rämnar allt och då blir vi fria om vi bara vill – utan också det underliggande antagandet om klara skiljelinjer: att institutionerna plötsligt kommer att ersättas med en insikt om vår egen frihet. Varje dialektisk rörelse mellan tvång och frihet, tradition och nyhet, struktur och subjekt är som bortblåst.
Frågan är om det inte också finns någonting djupt paradoxalt med att använda glömskan som ingång, eftersom konst per definition bygger på att framställa, gestalta eller materialisera en eller annan idé, hur tillfälligt dess framträdande än må vara. Det innebär att själva idén om glömska i studenternas verk inlemmas med frågor om minne, bevarande och rekonstruktion, i både tematisk och formell mening. I konkreta termer domineras utställningen av skulpturala installationer samt videokonst. De förra upptar konsthallens stora, centrala utställningsrum, medan de senare, vilka alla gör bruk av installationen för sin rumsliga framställning, har placerats i konsthallens mindre, mörkare och bakomliggande utrymmen.
Vits och ironi
I Josef Mellergårds installation Scenography for the Anthropocene iscensätts tematiken om glömska genom en märklig pendelrörelse mellan tautologi och besvärjelse. Scenografin består av tre delar: en samling rudimentära modeller av granar som satts samman av granvirke, ett fotografi av Poseidonstatyn på Kungsportsavenyn utanför konsthallen, vilket har manipulerats digitalt så att paradgatan täcks av vatten, samt en omfattande förteckning i bokform över i närhistorien utrotade arter. Här finns en oväntad spänning mellan tautologin och det vitsiga – granar av gran, återföreningen av Poseidon och vattnet där han kommer ifrån – och förteckningen över de utdöda arterna blir både ombesörjande och klassificerande. Ändå framstår verket som alltför skissartat för att kunna hålla samman dessa mycket olika modus och attityder.
Detsamma måste sägas om Maria Safronova Wahlströms verk. Under sin soloutställning på Valand tidigare under våren ställde Safronova Wahlström ut en nära tre meter hög mur som monterats på ett par gungskidor. På ett imponerande enkelt sätt visade verket på de politiska gränsdragningarnas tyngd och förskjutningar, men också på deras möjliga omkullkastande. På konsthallen visar hon istället en lekfull gestaltning av så kallad exkluderande design i form av en sluttande bänk, samt av ett av de granitblock som ursprungligen bröts i Bohuslän för att levereras till Nazityskland. På blocket har texten «For all that is good, against all that is bad» graverats. Trots inskriptionens ironiska klang hade dess etiska imperativ krävt en mer omsorgsfull nyansering för att den historiska överföringen från Nazityskland till dagens postliberala kapitalism skulle bli meningsfull. Konfliktlinjerna och deras inbäddning är kort sagt radikalt annorlunda.
Lovvärda intentioner
Överlag kännetecknas verken av en riktningslöshet vad gäller deras rekonstruktiva ansatser. Ta Laurence Prices installation Klubblokal/Hybrid Evocation. Med utgångspunkt i nyligen inrättade Queerrörelsens arkiv och bibliotek i Göteborg, vars tillkomst är en hjälteinsats av bibliotekarien Olov Kriström, vill Price genom småskaliga montage på båda sidor om ett par snäva, vinklade monterväggar frammana «det förflutna inom marginaliserade grupper» genom ett «nytt icke-linjärt perspektiv». Montagen består huvudsakligen av fotografier från demonstrationer och festlokaler under vad som förefaller vara 1960- och 1970-talen, samt pressmaterial från homo- och transrörelsens egna publikationer. Men montagen ligger inte bara nära de DIY-publikationer som den tidiga rörelsen var hänvisad till, utan saknar också de heterogena element som hade kunnat ge verket en kritisk vändning, genom en mer radikal aktivering.
En brist på heterogenitet kännetecknar också Siri Frances Wibells affischer Samtal om framtiden, vilka återger ett antal citat från samtal som Wibell haft på den lokala verkstaden och mötesplatsen Fixoteket i förorten Bergsjön. Syftet sägs vara att «skapa ömsesidig förståelse för varandra och främja en känsla av samhörighet». Så kan man över ett av vita marginaler inramat grått fält läsa att «The more diversity a person is subjected to, the more they learn how to exist together», men också «Because he was muslim they think and talk like it was all muslims who did it». Intentionen må vara lovvärd, men frågan är om inte Wibell placerar sig alltför nära den etiska omedelbarheten hos det som idag går under namnet «medborgardialog».
Sinnligt och finstämt
I utställningen finns också en annan linje som är mindre omedelbart politisk, och som snarare rör sig i det suggestivas register. Jag tänker på Amy Boultons ljudinstallation Street Haunting med dess gäckande, undanglidande och överlagrade ljudupptagningar från städer som man upplever i totalt mörker. En liknande förfrämligande gest återkommer i Klængur Gunnarssons trekanaliga videoinstallation Drift, i vilken konstnären låtit drivved eller grenar som vuxit fast i olika staket runt om i staden uttala sig på ett lakoniskt vis om stadsmänniskornas till synes meningslösa umbäranden. Det är ett verk som skiljer ut sig genom sina absurdistiska och lätt komiska inslag.
Det starkaste uttrycket får denna suggestiva linje i Simon Fagéus installation som på ett sinnligt och finstämt vis binder samman det personliga med det politiska och det existentiella. Huvudmomentet är videofilmen Den fembente spindeln, i vilken ett barn som förlorat sitt muskelminne låtsas att hans hand är en spindel som rör sig över korallrev gjorda av näringslösning och potatismjöl. Samma korallrev återfinns i uppblåst skala framför videoskärmen, varför man som betraktare tvingas att, precis som pojken, inta en kroppsligt prövande hållning till omgivningen. Det är i synnerhet två saker som gör Fagéus installation så stark. Å ena sidan frågan vad det innebär att återskapa minnets somatiska funktion vid en ålder då minnet knappast hunnit bli en utvecklad och självreflexiv förmåg.? Å andra sidan det sätt på vilket filmen i överförd mening ställer frågan om vilka implikationer en sådan akt har för en generation som i fråga om sin egen miljö inte bara agerar historielöst, utan på ett sätt som riskerar att utradera människans historia.
Utställningen styrka är att studenterna uppvisar en hälsosam distans till det curatoriska imperativet, på så vis att den av Jewesbury förordade glömskan kompletteras av ett intresse för arkiv, registrering och, i viss mån, samtidens politiska konflikter. Samtidigt måste det understrykas att verken kännetecknas av ett bristande intresse för vad själva överföringen från samhälle till konst kräver i termer av estetisk förmedling. Om Adorno hade rätt i att «all reifikation är glömska» så räcker det inte med en konst som tar sig an uppgiften att hålla stånd mot en tilltagande samhällelig amnesi. Det kräver också ett arbete med glömskan på formens nivå, för att inte samma förstening, samma förtingligande, av de sociala relationerna ska framträda även i konsten. Och ett sådant arbete saknas i hög grad i den här utställningen.
