Drömfågel

Vad händer om man kombinerar en cirkel, en kvadrat och ett piano? I de flesta sammanhang skulle den frågan vara omöjlig att svara på. Och inte bara det, den skulle inte ens vara möjlig att ställa. Ändå är den utgångspunkten för Windy Fur Rundgrens utställning på Stene Projects.

Det är inte så märkvärdigt som det kanske låter. Fur Rundgren har helt enkelt tagit cirkeln och skurit av hörnen på kvadraten, vilket ger en form som ser ut som två pianon med ryggen mot varandra. Att formulera ett svar som känns lika oväntat är en annan sak. Men även här har hon en i grunden enkel lösning, genom att avbilda pianot som en geometriskt motsägelsefull figur betraktad från två punkter samtidigt. Lite som M. C. Escher eller Oscar Reutersvärd. Svaret blir det som inträffar när hon reflekterar över den figuren; det är då det händer, det är då utställningen blir till.

Till saken hör att detta är Fur Rundgrens första galleriutställning – ja, hennes första separatutställning överhuvudtaget – trots att hon varit verksam som konstnär i över ett decennium. Och eftersom hon ställer en fråga som ingen annan skulle komma på, så blir svaret helt och hållet hennes eget. Det bidrar till att utställningen får karaktären av en händelse.

Det första man kan säga är att verken känns perfekt installerade i Stenes ovanliga gallerirum som är helt kvadratiskt och utan fönster. Det är litet till ytan, men har högt i tak. Rakt fram hänger två mellanstora dukar med en svart kvadrat respektive en cirkel mot pärlemoskimrande botten. De är målade i äggoljetempera på ogrundad linneväv. De andra väggarna täcks av tre stora målningar där kvadraten och cirkeln har kombinerats för att skapa det omöjliga pianot. Figurerna svänger än till höger än till vänster som i en dans. Jag upplever det som om rummet och min kropp viks ihop och dras isär i en enda böljande rörelse. Inom mig hör jag modernistiska pianotoner, antagligen Satie med hans stillsamma variationer och humor.

På den största målningen har Fur Rundgren målat konturerna av figuren direkt på den ogrundade linneväven. På duken har hon fäst långa remsor som faller ner på golvet. Det är som om linjerna har frigjort sig från underlaget och sträckt sig ut mot betraktaren, men tröttnat. På var sin sida av målningen hänger två mindre dukar – Två strimmor hav (2020) och Bli till jord (2018) – som hör till de mest förtätade i utställningen.

Rörelsen ut i rummet återkommer i installationen Snäcka (2020). Den består av en liten kvadratisk duk som till hälften har målats med pärlemoskimrande temperafärg, samt av en lång metallstav som står lutad mot väggen strax intill. Stavens böjning motsvarar hur färgen ligger på duken som en båge. Ovanpå tavlan vilar ett överflöd av veckad duk som väller ner över kanten. Verket slår an en dov ton som känns mindre behärskad än resten av utställningen. Allt är svalt och elegant, men här känner jag att det också finns kropp och en stark hunger efter att skapa.

Snäckan som är både rå och slipad över tid skulle kunna vara en nyckel till Fur Rundgrens konstnärskap. Hon talar själv om sitt arbete som en form av kontemplation. Ett blåmålat ägg under en av dukarna får mig att tänka på Walter Benjamins tal om en «drömfågel» som «ruvar på erfarenhetens ägg». Formuleringen syftar på den stillsamhet som Benjamin menade är en förutsättning för verkligt kreativt skapande. Fur Rundgren visar att måleriet fortfarande kan vara en sådan drömfågel, som lär oss att se och upptäcka oväntade saker vi inte kan föreställa oss på något annat sätt.

På en politisk nivå så är den här utställningen viktig eftersom den sträcker sig mot en frihet som går bortom de auktoritära krav som ställs på konsten till höger och vänster i samtiden. Fur Rundgrens måleri är djupt personligt, gåtfullt och vackert. Därför borde det angå oss alla.

Om hon påminner om någon annan så är det kanske den originelle målaren och poeten Lars Olof Loeld. De delar en liknande omsorg om materialen, och en ironisk distans till abstraktionens historiska anspråk. Måleriet får gärna sjunga eller dansa med hjälp av små poetiska kommentarer! Jag kommer på mig själv med att undra vad Fur Rundgren gör om tjugo eller trettio år. Det finns en potential i hennes arbete som är långt ifrån uttömd.