Under ny konstnärlig ledning och med ny programcurator är den ideella organisationen Checkpoint Helsinki i färd med att omskapas som Publics. Den konstnärliga ledaren Paul O’Neill och programcuratorn Eliisa Suvanto påbörjade båda sitt arbete i September 2017, och den nya organisatoriska och visuella identiteten introducerades i december, i samband med öppnandet av de nya ordinarie lokalerna i Helsingfors.
Checkpoint Helsinki startade som en spontan rörelse inom Helsingfors konstvärld för över fem år sedan, 2012. Den omedelbara orsaken var helsingforsmyndigheternas ohämmade förespråkande av ett Guggenheimmuseum i staden i syfte att satsa på kulturturismen. Kunstkritikk har rapporterat om de olika planeringsstadierna för ett Guggenheim Helsinki, däribland om arkitekttävlingen som 2015 vanns av parisbaserade Moreau Kusunoki Architectes samt om kommunfullmäktiges slutgiltiga avslag för planen 2016.
Till skillnad från Guggenheimplanen var syftet med Checkpointrörelsen att etablera Helsingfors konstscen internationellt genom att bjuda in konstnärer och curatorer att arbeta i staden och beställa och producera ambitiösa nya verk. Det första projektet som genomfördes av Checkpoint Helsinki 2013 var Ahmet Öguts omkastning av Ray Bradburys klassiska roman Fahrenheit 451. I Öguts reappropriering, Fahrenheit 451: Reprinted, åkte brandmän omkring i staden och tryckte klassiska bannlysta böcker enligt en lista sammanställd av konstnären i samråd med forskare. Brandmännen gjorde även hemkörning av böckerna.
Om namnet Checkpoint Helsinki angav en lokal resonans som underströk Helsingfors geografiska läge och historiska identitet som belägen mellan öst och väst, så är dessa kulturella och geografiska konnotationer obefintliga i namnet Publics. Inte desto mindre lovar Publics genom sin nya verksamhetsbeskrivning att fortsätta söka en dialog mellan lokal, regional och internationell konst.
Publics definierar sig självt som en curatorisk byrå och beskriver sina aktiviteter som diskursiva. Pluralformen i det nya namnet betonar byråns synpunkt att det inte existerar någon enda eller enhetlig offentlighet, men alltid redan mångfaldiga offentligheter.
Lanseringseventet var omsorgsfullt sammanställt i syfte att förmedla en idé och ett etos om flera offentligheter. Det drog till sig en publik bestående av konstnärer, curatorer och konststudenter som lyssnade till Adelaide Bannerman, James Hoff och Kathrin Böhm när de presenterade ämnen som rörelsekoreografier i det offentliga rummet, politiken med 1960- och 70-talens konstnärsböcker – såsom Allan Kaprows Assemblage, Environments and Happenings (1966) och fluxuskalendrar – och deras möjliga relevans idag, eller användandet av produktionscykler och ekonomiska kretslopp som en ny form av allmänning för skapandet av en känsla av gemensamt handlande. Programmet fortsatte i formen av fest med performance och filmvisningar på kvällen.
Paul O’Neill är känd som en produktiv författare och teoretiker om nutida curatoriskt tänkande och forskning, med särskild inriktning på deltagande och tidsbaserade praktiker. Han har skrivit omfångsrikt om deltagande praktiker samt institutionskritikens och den relationella konstens genealogier och deras senare uttrycksformer.
En antologi med titeln How Institutions Think? Between Contemporary Art and Curatorial Discourse, som O’Neill ställt samman tillsammans med Lucy Steeds och Mick Wilson, släpptes samma dag som Publics öppnade.
Antologin tar sig an institutionens betydelse och det sätt som vårt tänkande beror på och kanske även bestäms av hur institutioner formas. Om vårt tänkande “impliceras, eller till och med begränsas av vår erfarenhet av institutioner”, som redaktörerna skriver i förordet, består kanske uppgiften inte bara i att förändra institutionerna själva, men i att först försöka göra reda för precis hur våra institutionella villkor styr vår förståelse av vad som är möjligt.
How Institutions Think? tar sig an denna fråga ur en mångfald perspektiv, kulturella såväl som geografiska, och landar i credot “agnostisk pluralism som ett sätt att lära av varandra”. I antologin utvecklas idén om olika tankestilar och sätt att tänka kollektiv så att de visar på både konstnärliga och curatoriska praktikers samhälleliga natur. Därtill föreslår den att diskursiva handlingar och curatoriska inramningar kan få verkliga samhälleliga effekter. Genom att omorientertera mot samhällelig tid och tidsbaserade projekt har Publics redan förändrat Checkpoint Helsinkis sätt att tänka, och därmed förankrat om institutionens gräsrotsarv.