Vad innebär det att leva i en omgivning som förbjuder berättelser om vem du är? Och hur kan ett sådant liv komma till uttryck? Annica Karlsson Rixon och Anna Viola Hallberg tillhör en estetisk riktning som har tydliga inslag av forskning, samtidigt som de har stor medvetenhet om utställningsformens särskilda villkor. State of Mind – Queer Lives in Russia på Världskulturmuseet i Göteborg visar det dokumentära konstprojektet med samma titel som de båda har arbetat med i olika etapper sedan 2006. Rummet domineras av en stor box, på vars utsida det hänger storskaliga fotoporträtt. Inne i byggnationen finns monitorer som visar intervjuer med lesbiska eller queera kvinnor i Sankt Petersburg, som svarar på frågor om sin livssituation och om HBTQ-personers villkor i staden och i Ryssland i allmänhet.
Det är ett avskalat uttryck som möter en i utställningshallen. Porträtten på boxens utsida har en stramhet som är både harmonisk och lite högtidlig. De föreställer några av de personer som intervjuas i filmerna, och är fotograferade utomhus i Sankt Petersburg. De flesta är gruppbilder: fyra ungdomar står på ett tak, en grupp kvinnor vilar vid en kanal, tre unga tjejer med liknande frisyrer sitter i en park, en av dem håller en annan i handen. En bild visar tre kvinnor på en bro över en flod. Bakgrunden skulle kunna vara hämtad från en turistbild, fast med ett ytterst elegant formspråk.
Det omfattande projekt som det innebär att fotografera i storformat betyder i det här fallet att HBTQ-personer handgripligen tar offentliga platser i anspråk, och bilderna ger ett fördjupat perspektiv på vad det innebär att «ta plats». Porträtten upprättar ett sofistikerat samspel mellan landskapet och gestalterna: människorna är del av (stads)landskapet, och landskapet är deras. Bildrummet är till för gestalterna och de blir mittpunkt för de vackra platserna som badar i ett jämnt, mjukt ljus. Här finns en utopisk sida av verken, där staden för ett ögonblick visar sin skönhet och sitt vemod istället för att vara en plats där en ska dölja sin identitet eller utsättas för hot och våld.
För att ta del av intervjuerna går besökaren in i boxen, dit den vemodiga stämningen följer med. Det fysiska rummet får en symbolisk funktion som anknyter till det bildspråk som används för att beskriva relationer: komma ut, inre liv, nära och kära. Insidan är mörklagd och 7 monitorer är monterade på järnstänger. De visar varsin talande person i närbild. Varje avsnitt inleds med den intervjuades förnamn. Sammantaget blir det 3 timmar film med sammanlagt 39 personer, men den typiska museibesökaren blir nu mer eller mindre tvungen välja vem hen vill lyssna på. Väggen bakom monitorerna täcks av en projektion, en vy över floden Neva i Sankt Petersburg och i bakgrunden hörs ett drömskt sus. På avstånd ser ansiktena på monitorerna ut att sväva över floden.
Många av de intervjuade berättar om en tillvaro där deras sexuella läggning är något helt eller delvis hemligt, något de inte pratar om för att undvika konflikter. En yngre kvinna säger att hon inte kan berätta om sin läggning för familjen, men att de egentligen redan vet. En annan kvinnas föräldrar är rädda att andra i den lilla hemstaden ska få veta att deras dotter är lesbisk. Flera berättar om en liknande situation på jobbet, de kan inte prata om det trots att många redan vet. En är rädd att hennes arbetsgivare ska få reda på att hon är lesbisk, medan en annan lättsamt beskriver det som att det skvallras om henne på jobbet. Hon säger också leende att hon kunde göra som hon ville efter att hennes make hade dött. Hon har arrangerat träffar i sin lägenhet med poesiuppläsningar och menar att mötesplatser är viktiga för dem som känner sig för gamla för att gå på klubb. En annan berättar om svårigheterna med att driva en tidskrift om HBTQ-frågor och om hur hon blev hotad när hon svarade i telefon på en stödlinje för homosexuella. Det slutade med att hon försökte ge mannen som ringde terapi.
Mot slutet av varje avsnitt berättar den intervjuade om sin syn på framtiden. Detta är speciellt intressant, eftersom vi lever i den framtid de talar om. Filmerna är nämligen inspelade 2007, året efter mordet på Anna Politkovskaja. De talande uttrycker sig pessimistiskt, tror att situationen kommer att vara oförändrad eller värre. Hur rätt de fick framgår av den lag från 2013 som förbjuder positiv information till minderåriga om vad som kallas «icke-traditionell sexuell orientering». I det ryska parlamentet är det sista stadiet i stiftandet av en ny lag en så kallad tredje behandling, där lagförslaget läses igenom med alla tillägg. Det förklarar den annars gåtfulla titeln till Karlsson Rixons fotografiska serie At the Time of the Third Reading från 2013, som visas i urval på utställningen. Bilderna är fotograferade under just den tiden då lagen röstades igenom i ryska duman, men på en ö utanför Sankt Petersburg där en grupp kvinnor har ett återkommande läger. Genom att visa en fristad, ett undantagstillstånd, gestaltar Karlsson Rixon negativt det framväxande samhällsklimatet.
Verket fungerar som ett appendix, och pekar mot hur utställningens titelverk förändras i olika kontexter. Sedan 2007 har State of Mind visats på flera olika platser, som Minsk, Kharkov och Sankt Petersburg. Utställningens historik, som kommit att bli en viktig del av verket, finns tillgänglig i en processbeskrivning men det hade varit intressant att som besökare få veta mer om receptionen och effekterna.
I Ryssland, Ukraina eller Vitryssland innebär verket en intervention i ett gayfientligt samhälle. Kraven på tystnad möts med ett lågmält «vi finns», och en till sin utformning icke-provokativ berättelse om nedtystandet och skambeläggandet. I intervjuerna berättar människor om sina liv hemma, på jobbet och i staden, och låter på det sättet varje samhälle avslöja sig genom sina reaktioner. Verket vänder sig dock i första hand till den grupp som är porträtterad, och konstnärerna har som uttalat syfte att sprida och stödja aktivism. I samband med utställningarna arrangerades möten där lokala aktivister, konstnärer, gallerister och akademiker samlades för att skapa nätverk och föra vidare diskussionen.
I Göteborg 2016 får State of Mind mer rollen av dokumentation och fältstudie från en annan plats. Utställningen på Världskulturmuseet är en del av Karlsson Rixons avhandlingsarbete Queer Community through Photographic Acts vid Akademin Valand, Göteborgs universitet. Det finns en viss risk att betraktaren låter distansen ta över och inte kopplar det som sägs till en svensk situation. Betydelsen av ett verk som i så hög grad spelar med det offentliga och det intima avgörs i de olika politiska kontexterna, men också i relation till den enskilde betraktaren. Jag upplever att jag, som förstår ryska, kommer närmare personerna i filmerna än om jag bara sett på den engelska textningen, att ett ord som «lesbijanka» får en annan klang för mig.
Besökaren rör sig in i hjärtat av det upplysta offentliga rummet, men träder där in i en mer intim sfär, och tar del av berättelser som tar upp det som annars måste hållas hemligt. De frågor kvinnorna besvarar är egentligen opersonliga, men svaren blir intima; de talar om kärleksrelationer, det mest spännande och viktiga, men också om skam. För många är skammen förödande. Fast vissa verkar skilja på omgivningens syn och den egna, släpper inte in omgivningen utan lyckas behålla en egen bild, en egen sfär. Oavsett hur de hanterar det kommer deras liv att präglas av ett samhälle som vill att ens egen innersta vilja inte ska existera, grunden i ens person ska inte existera. Att få sin identitet förbjuden.
