Lyxindustrins allt större inflytande över samtidskonsten leder märkligt nog till ännu mindre debatt än oljeföretagens makt. Konstnärer, kritiker och teoretiker som arbetar inom konstvärlden, och som traditionellt sett har en «radikal» och kritisk hållning, tycks idag paralyserade av skräck för att förlora sitt kapital, som om den allra minsta invändning skulle leda till repressalier och omedelbart hota deras inkomst. I denna värld, där det trots allt pratas en hel del, och där det ibland har funnits exempel på en respektlös attityd, råder en veritabel omertà när det gäller finansiering. Ger man uttryck för tvivel angående en viss finansiärs påstådda osjälviskhet får man omedelbart svaret att vi självklart inte har några illusioner, men att det inte finns några alternativ – den «kapitalistiska realismens» berömda ledmotiv: There Is No Alternative. Med staternas försvagade ställning, resultatet av en kris som samma storfinansiärer hade en betydande roll i, skulle kulturen och konstvärlden därför vara tvungna att tigga från de rikaste.
Vi framställer oss inte som några dygdemönster. Vem har inte, någon gång och i någon bemärkelse, samarbetat med en privat stiftelse? Men när Frankrikes mest förmögna företag rivaliserar om inflytande över den konstnärliga produktionens villkor framstår de klassiska argumenten för denna typ av finansiering som svaga och hycklande.
Vid «sponsrade» konstnärliga manifestationer av detta slag insisterar man alltid på de vattentäta skotten mellan «sponsorns» kommersiella verksamhet och den kulturella aktivitet som bekostas av stiftelsen med samma namn. En gång i tiden fanns det faktiskt stora mecenater som hjälpte konstnärer utan att sätta sig själva först. De nöjde sig med ett omnämnande i liten typsnittsgrad på bokens försättsblad, med en förgylld plakett i hörnet på en byggnad, med att tackas med ett ord i invigningstalet. I vår tid handlar allt om bombastiska tillkännagivanden, faraoniska fester och gigantiska reklamkampanjer. Man ger inte längre carte blanche till en konstnär samtidigt som man själv håller sig i skuggan: man ber honom dekorera en lyxbutik på Champs-Élysées eller iscensätta invigningen av en ny filial i Tokyo. Väskaffären och galleriet separeras bara av en papperstunn skiljevägg, och konstverken blandas med accessoarerna, som själva är utställda på socklar med diskreta informationsskyltar. Lyxbutikerna framställs idag som prototyper för en värld där varan är konst därför att konsten är en vara, en värld där allt är konst eftersom allt är vara. Visserligen har konstmarknadens nya härskare lyckats värva även de mest framstående experterna och curatorerna, och på så sätt bidragit till de offentliga institutionernas tilltagande intellektuella utarmning. Men de har inte gjort det för att ge dessa aktörer möjligheten att ostört ägna sig åt en viss typ av konst, eftersom finansiärerna ändå alltid blandar sig i de transaktioner som intresserar dem i mer egentlig bemärkelse.
Lika lite som det finns några vattentäta skott mellan affärer och konst, finns det någonting oskuldsfullt eller osjälviskt i de bidrag som dessa människor delar ut. Deras anställda är noga med att påminna oss om att mecenatskap är en gammal och ädel tradition. De brukar inte gå så långt tillbaka som till romaren Maecenas – poeternas ömme bundsförvant – men de hänvisar gärna till Lorenzo de’ Medici, Jacques Doucet och Peggy Guggenheim, vilkas värdiga efterträdare herrarna Pinault och Arnault alltså skulle vara. På så vis skulle de motsvara den bild av en grupp generösa, upplysta konstälskare som tecknas på tidningarnas kultursidor, snarare än de berättelser om cyniska affärsmän man finner i ekonomidelen – men siffrorna talar för sig själva.
Den verklige mecenatens väsen finns i gåvan, den enkelriktade eller, för att använda Georges Batailles term, «improduktiva» utgiften. Verkliga mecenater förlorar pengar, och det är enbart det som gör att de förtjänar kollektivt erkännande. Men varken Pinault eller Arnault förlorar ett öre på konsten. De använder den för att skriva av skatten på den del av sin inkomst som inte redan är placerad i skatteparadis, och dessutom får de för egen räkning nya lokaler för sin profitdrivande verksamhet, samtidigt som de slangar offentliga medel för manifestationer som enbart syftar till att driva upp värdet på den handfull konstnärer de redan provisoriskt har investerat i. De förvränger marknaden genom att tillägna sig alla länkar i kedjan, genom att sträva efter att bygga upp och rasera värden och karriärer. Vad de sysslar med är med ett ord spekulation, och de gör det i aktivt samarbete med de stora offentliga institutionerna, som växlar tjänster mot likvider. De är redan rikast i Frankrike, och på detta sätt gör de sig ständigt ännu rikare på konstens bekostnad. De som presenterar sig för oss som ädla mecenater är i själva verket ingenting annat än spekulanter. Vem vet inte detta? Men vem säger det?
Ett ännu svagare argument för denna typ av finansiering av konsten handlar om att vi bör visa respekt för entreprenörsandan och för Frankrikes industriella intressen. Bör vi inte vara tacksamma för hur dessa företag stärker ekonomin och därmed bidrar till det samtida skapandet? Men det räcker med att kasta ett snabbt öga på Pinaults Kering, Arnaults LVMH eller någon liknande finansgrupps historia för att se att det inte rör sig om några industrikoncerner, och inte har gjort det på länge. Deras politik är tydligt och strikt finansiell: det är uteslutande profitens logik som bestämmer huruvida de ska förvärva eller avlåta ett företag – vilket de tusen anställda som nu avskedas efter att ha tillbringat hela sina yrkesliv på La Redoute får lära sig på egen bekostnad. Storföretagen idag har övergivit fabriken till förmån för flödet, och förlagt sin produktion till det globala samhällets oreglerade industrizoner. Deras politik bygger på kapitalackumulation och skatteflykt, och känner inget ansvar för nationella intressen, vilket blev tydligt inte minst med Arnaults utflykt till Belgien häromåret. Det handlar om precis samma politik – besatt av aktieutdelning och kortsiktig vinst – som gav upphov till de senaste femtio årens allvarligaste ekonomiska kris, som tvingat ned hela nationer på knäna och försatt miljontals av våra europeiska grannar i ett tillstånd av djup misär och förtvivlan.
Men varför ska vi bekymra oss om den omoraliska kapitalism som förkroppsligas av dessa nya furstar, frågar man: konstnärliga manifestationer har ingen som helst betydelse för dem, de agerar på en helt annan nivå. Men detta cyniska argument motbevisas av den mediala närvarons makt. För den nya företagskulturen är «event», händelser och uppvisningar någonting absolut heligt. Finans och kommunikation har ersatt industriell förmåga och köpkraft. Och konst, bra såväl som dålig, skapar händelser, ofta till sin egen nackdel och ibland mot sina egna intentioner. Den fluktuerar som en valuta, och själva dess rörlighet kan bli ett värde på börsen. För ett samhälle som drömmer om hastighet, som låter sig styras av marknadens flöden, framstår den som begärsobjektets själva definition. För de nya finanskonsortierna erbjuder den därför ett idealiskt skyltfönster. De kan visa upp den som ett förkroppsligande av sina existentiella projekt. Och det enda som krävs för att denna nyliberala symbios ska kunna upprätthållas är att konsten låter sig absorberas, att konstnärerna ger upp sina anspråk på autonomi. Det finns därför ingenting förvånande i att vår tids akademism är en designad konst: en konst som är snygg, slät och fotogenisk, enkelt kan förpackas i museets vita kub och lika enkelt kan packas ned i en källarhåla under finansens ståtliga korthus. Miljardärernas privatmuséer är vår tids industriella palats.
Kan vi fortfarande tro att vi bara är ett obetydligt element i deras övergripande strategi, när de ägnar all denna energi åt att tillägna sig vårt arbete och försäkra sig om vår närvaro? Det finns dem bland oss som utger sig för att inte bara ha en vänsterhållning, utan vara marxister, rentav revolutionärer. Kan de nöja sig med sådana undanflykter? Gör fiendens förkrossande tyngd att han blir en vän? Har inte vi – konstnärer, författare, filosofer, curatorer och kritiker – någonting bättre att göra idag, när det råder massarbetslöshet, när de intellektuella yrkena utarmas, när de sociala skyddsnäten monteras ned och när regeringarna fegt sviker sina uppdrag, än att förgylla finanskolossernas vapensköldar, än att bidra, om än bara till minimal utsträckning, till deras varumärkens glans? Hur som helst tycker vi att det nu, när Centre Pompidou firar en ultrarik stiftelses invigning med en hyllningsutställning tillägnad dess stjärnarkitekt (Frank Gehry), är hög tid att kräva att offentliga institutioner upphör att tjäna de stora privata gruppernas intressen genom att rätta sig efter deras konstnärliga beslut. Vi har inga lektioner i moral att komma med. Vi vill bara öppna en debatt som borde ha inletts för länge sedan, och förklara varför vi inte glädjer oss åt invigningen av Louis Vuitton-stiftelsen för samtidskonst i Paris.
Artikeln publicerades ursprungligen i Mediapart den 20 oktober under rubriken L’art n’est-il qu’un produit de luxe? Bland de som signerade texten finns Pierre Alferi, Giorgio Agamben, Jérôme Bel, Christian Bernard, Georges Didi-Huberman, Xavier LeRoy, Jean-Luc Nancy och Catherine Perret.
Översättning från franskan: Kim West.
