Mats Stjernstedt er på plats som ny chef på Kunstnernes hus i Oslo. Från ett svenskt perspektiv måste jag lite surt konstatera att flera av våra intressantaste curatorer nu har flyttat till Norge; förutom Mats Stjernstedt också Linus Elmes (UKS), Marianne Hultman (Oslo Kunstforening) och Stina Högkvist (Museet for samtidskunst).
Mister du en står det tusen åter, brukar man fånigt trösta den som blivit lämnad. Vi får tacka vår lyckliga stjärna här i Stockholm att vi fått tillbaka prominenta namn som Daniel Birnbaum (Moderna museet) och Maria Lind (Tensta konsthall), annars hade vi känt oss bra övergivna.
Nog med denna geoterapeutiska utvikning! Men den kommer från en genuin rädsla att det ska uppstå ett hål i svenskt utställningsliv. För under de nio år han varit verksam som chef för Index – The Swedish Contemporary Art Foundation har Mats Stjernstedt varit en av dem som sett till att hålla en nivå på utbudet här. Han är den som utan stora gester bjuder in konstnärer som Adrian Piper, Bas Jan Ader, Mladen Stlilinovic, Marcel Broodthaers och Harun Farocki. Inget konstigt, förstås, det är bara det att så få andra gör det. Stjernstedt – och måste tilläggas, hans kollega Helena Holmberg – har vågat bygga en utställningsverksamhet som är mer efterforskande än spektakulär i tilltalet och med en oslagbar förmåga att hålla publiken ajour med samtidskonstens händelser och diskussioner. Ofta genom historiskt tillbakablickande material som belyst konsten från 1960-talet och framåt, de senaste åren också med ett östeuropeiskt perspektiv. Samtidigt som de introducerat en rad yngre samtida konstnärer.
Höga betyg från mig, alltså. Vem är han då? Första gången jag träffade på Stjernstedt var i Malmö 1994, där han och Åsa Nacking just hade blivit anlitade att driva Rum, ett litet galleri i anslutning till en konsttidskrift med namnet Beckerell. Båda hade ett par år tidigare varit med och gjort den uppmärksammade utställningen ICA där konstnärer bjöds in att göra verk utanför de etablerade konstrummen (ofta omtalad för Elin Wikströms performance där hon låg och sov dagtid i en ICA-butik). Det var fortfarande förhållandevis ovanligt med liknande fristående utställningsprojekt i det offentliga rummet.
Jag träffar Mats Stjernstedt på Index strax innan han öppnar sin sista utställning där och jag undrar vad som kännetecknade tiden när han började arbeta på 1990-talet.
– Vi var bland de första curatorerna i en generation där det begreppet fortfarande inte riktigt fanns. I alla fall i Sverige. Man hade intendenter på museer, eller personer som frilansade som organisatörer. Det var den tid när curatorn blev en professionell aktör. Vi ville visa på konstnärliga uttryck som vi inte såg så mycket av, framför allt tidsbaserad konst och performance. Det andra behovet då var att arbeta internationellt.
Efter ett år i London och en verksamhet också som skribent, bland annat för Aftonbladet och Artforum.com, började Mats på Index 2001. Jag undrar om hans inriktning är den samma nu som då.
– Jag arbetar mer kreativt med olika sorters utställningsproduktion. Jag vet inte om jag någonsin har arbetat utifrån att jag tycker något behöver förändras i svensk konstscen, jag har mer arbetat efter vad jag tycker är viktigt för min situation. På Index har det inneburit att utveckla verksamheten genom att ständigt testa vad den förmår. Vi har inte arbetat slaviskt utifrån ett rum, utan sett på verksamheten som en aktivitet som kan äga rum i det offentliga rummet, på andra institutioner, utomlands.
Vissa projekt har varit helt öppna till karaktären, där konstnären fått ta tid på sig, och inte nödvändigtvis behövs tänka utifrån en fysisk utställning. Johanna Billings arbete resulterade till exempel i en hel konserturné, ett musikprojekt som involverade publiken på varje ort.
– Det är viktigt att erbjuda någon form av spetskompetens. Index kan göra sånt, experimentera, ta risker. Vi har inget krav på oss att vara kommersiella. Men vi har förstås fått arbeta kreativt med finansiering. Hittills har lösningen varit att hitta samarbeten med andra konstinstitutioner, även internationellt.
– I Sverige ser vi nu resultatet av en lång tids politiskt styre där det inte längre är självklart att de allmänna medlen ska komma från staten. Det finns en tydlig tendens nu där det privata mecenatskapet är in vougue. Det är inget ont i det. Men för vissa institutioner riskerar konsekvensen bli ett ökat krav på popularisering. Vi har arbetat för att vara ett alternativ till det.
Ja, med tanke på att vi har politiker i Stockholm som nyligen tyckte att kulturarbetare kunde ha små affärer bredvid sina arbetslokaler, där de till exempel skulle sälja kepsar för att finansiera sin verksamhet, så kan jag bara lyckönska Mats Stjernstedt till hans nya jobb i Norge, där liknande tendenser verkar fjärran. Vad kommer hända på Kunstnernes hus?
– Kunstnernes hus är en fantastisk institution, man känner sig ödmjuk inför dess tidiga historia. Finansierad, byggd och driven av konstnärer i alla år och med en mer blandad publik än jag hittills kommit i kontakt med. Det kommer bli intressant att förhålla sig till. Jag fortsätter som i Stockholm att arbeta med ett program där det lokala och det internationella får lika stor vikt.
– Det är viktigt att programlägga tiden mellan vernissagerna. Att arbeta med kontinuitet, och visa olika aspekter av det konstnärskap som visas. När det gäller utställningar kan jag berätta att jag planerar en utställning med den fantastiska Sylvia Sleigh, som dog förra året, 94 år gammal. Det blir 2012, och är ett samarbete med Centre d’Art Contemporain i Geneve och med Centro Kultural Montehermoso. Det blir spännande att visa den på Kunstnernes hus. Hon är en viktig feministisk förgrundsgestalt som satte snurr på diskussionen om måleri. Hennes tid har kommit nu.
