Magnus Wallins synlighet på svenska konstinstitutioner är imponerande. De senaste två åren har han haft stora utställningar i både Malmö, Göteborg och Stockholm.
Men ärligt talat har jag mest blivit illa berörd av hans stora biopolitiska gester inramade av nymytologisk moralism. Ändå väcker han mitt intresse, gång på gång, troligen eftersom hans konst ger intryck av ett allvar som jag ännu inte begriper.
Det är som om intensiteten och konsekvensen i hans ihärdigande alltid lovat något mer än metalliskt obehag. I alla fall är det den känslan som tvingar fram en viss förväntan inför denna utställning med nya verk på Elastic Gallery i Malmö.
Galleriet är avdelat i ett filmrum och ett rum med väggskulpturer. En människohud hämtad från en schamantrumma är uppspänd bakom tjock ram. Svartmålade tavlor i halvrunda spegelformer täcker ena långsidan. På varje tavla bryter ett fikonlöv ut ur ytan, som sägs vara täckt av ett lager blodpulver som man ger till tävlingshundar för att de ska bli galna. I min skalle blir det bara liv, död och syndafallstematik in absurdum, värre än vilket blackmetal-hittepå som helst.
Mitt första intryck Magnus Wallins nya utgrävningar i den mänskliga kroppen som slagfält för vetenskap och religion lämnar mig alltså först bara uppgiven, uttömd på inbillningskraft. Men kanske är det något jag inte fattat ännu? Något nödvändigt vitaliserande i Wallins försök?
För här finns också något mer.
Tre mänskliga dödskallar uppsatta tre meter upp på väggen. Fontanellerna – det ömtåliga hålrummet högst uppe på skallen, som växer samman när man blir vuxen – är uppsågade i enkla former. Det är som om man skulle kunna trycka ner träklossar i fyrkanten, cirkeln, och triangeln. En starkare fysisk upplevelse har jag tidigare aldrig fått av Wallins verk, och jag inser att jag saknat det.
Kort sagt, detta är våldsamma, lekfulla och extremt konkret påtagliga objekt, som helt enkelt inte nöjer sig med att illustrera ett förskrivet skräckdrama. Även om det är uppenbart att kranierna kommer från något slag medicinsk forskningsinstitution, och även om de tillhört människor, så framstår de i galleriljuset som fullständigt omänskliga, som ting med ett eget liv.
Placeringen högt uppe på väggen gör att man förhindras att studera kranierna på riktigt nära håll. Likväl skär utsnitten liksom rakt igenom alla reflexartade avläsningar av verkets mening. Jag kliar mig i hårbotten. Det kommer aldrig att kännas likadant igen. Har skallen överhuvudtaget något med människan att göra?
Därefter går jag in i blackboxen där jag – mer väntat – möter en tekniskt imponerande 3D-animation, med apokalyptiska övertoner. Nya fem-minutersloopen Elements känns som en logisk fortsättning på Colony, Mission och Unnamed som bland annat visades på Göteborgs konstmuseet förra året. Då, liksom nu, så måste man för att överhuvudtaget kunna ta sig in i Wallins värld, acceptera hans svårsmält bombastiska stil blandat med blytung metaforik. Jag klarar det inte den här gången heller, i stället skapas ett ännu större gap mellan dessa 3D-verk och upplevelsen av de tre kranierna.
I Elements får vi följa ett gäng skelett som tycks utkastade från djävulens attackhelikopter. När de släppt taget om sina sista organ, hånglat en stund, formerar de sig I en kollektiv cirkeldans och omformerar sig tillslut till skenande kentaurer. Men gruppen håller trots allt samman, kanske av sin egen centrifugalkraft ackompanjerade av en speldosa. Någon planet är inte i sikte. I alla fall inte innanför filmens ram. Känslan av livet som datorspel tar över fullständigt, där chansen att vinna är obefintlig, och möjligheten till att hacka spelmotorns källkod är minimal. Cole Porters I’ve Got You Under My Skin, skulle på gott och ont vara ett uselt soundtrack. På väg ut knackar jag försiktigt högst upp på min skalle och formar munnen till ett O. Det ekar.