Som jag förstår utställningen Bilden av krig på Bonniers konsthall, så utgår den från tanken att en konstbild är något fundamentalt annorlunda än en journalistisk eller vetenskaplig bild. På så vis bryter den med den tendens som varit förhärskande i så många decennier, nämligen att ta in alla slags bilder, från reklam- till polisiärt foto, som om det räckte att någon sa att det var konst för att också bildstatusen skulle förändras. Samtidigt som utställningen gör den här markeringen mot närhistorien så visar den bilder från vitt skilda perioder, från Brecht till idag, utan att de tvingas representera ett historiskt moment eller någon viss konstperiod. De ter sig samtliga omedelbart relevanta idag.
I sin inledning till helgens tvådagarskonferens, som anordnades i anslutning till utställningen, nämnde curatorn Theodor Ringborg att Giorgio Agamben har talat om att människan är den enda varelsen som är intresserad av bilden som bild, som mediation. Djur kan visserligen luras av illusionen, men om den bryts så tappar de intresset. Människan som djur konsumerar alltså journalistiska bilder, medan hon som människa kontemplerar konstbilder. Det låter som att det inte var för intet som Nietzsche tillskrev konsten en helt egen form av kausalitet, en där det finns en oerhörd kraft i orsaken men försvinnande liten i verkan. Vad ska vi göra med krigsbilder i konsten, bilder som problematiserar sin mediering och därför inte kan få några större effekter i form av offentliga reaktioner? Kanske får vi en chans att förhålla oss till dem som människor, snarare än som djur som retats till handling av bilder. Kanske är krigsbildens mening i konsten helt enkelt att ge oss frågan «vad är en människa?»
Det var funderingar i den riktningen jag hade förväntat mig av konferensen, metadiskurser om utställningens centrala problematik. Men den visade sig vara mer spännande än så: åtta långa anföranden om olika användningar av och relationer till bild i krigssituationer. Företrädare för organisationer som Reporters Without Borders och Amnesty International var tongivande och mycket jordnära. Deras främsta, och kanske enda, intresse är ju att använda bilden som bevis, som ett fönster mot det som verkligen händer. Man kan försöka avfärda denna «naiva» bildrelation hur mycket man vill, den förblir en realitet: bilden kan visa något för den som inte var där. Manipulerbar, givetvis, men också med kapacitet till sanningsenlighet. Den som vill ta del av ett ganska avancerat teoretiskt försvar för den synen på fotografiet kan ju läsa Roland Barthes Det ljusa rummet, och sedan förklara för hans ande att det inte är hans mamma han ser på bilden.
Konferensens framställningar av praktiker som effektivt griper in i krigskonflikter i kraft av föreställningar om bildens bevisvärde, om bilden som vittnesmål, och därmed som hot mot krigsherrar – men även som lockelse för soldater som i vissa fall dödar för att kunna få bilden av sig själva poserande bredvid sina civila offer – var så kraftfulla och övertygande att jag under konferensen tyckte att det kanske var det enda rimliga förhållningssättet. Dagen efter sov jag oroligt som ett djur, jagad av bilder på folkmord. Även Paul Hansen, vars krigsfotojournalistik jag har funnit motbjudande i dess extremt fiktionaliserande estetisering av krig, talade fram en övertygelse hos mig om att han bara så sanningsenligt som möjligt fotade det han såg. Djurisk som den här relationen till bilder må vara – fick vi reda på att de var fiktion skulle de ju helt sakna intresse – har den ändå en effektivitet. Den förändrar världen och ibland till det bättre, väcker medlidande och beslutsamhet att ta tag i saker; den bidrar till att avslöja fake news och krigsförbrytelser, och den får folk att hamna i krigstribunaler. Så vad är det för fel på den?
Kari Andén-Papadopoulos, professor vid Institutionen för mediestudier vid Stockholms universitet, påpekade att det inte är alltid som dessa bilder är så effektiva i offentligheten. Jag tror att hon avsåg bildernas öden när de publiceras i massmedia, då det ändå är ganska sällan som de väcker en offentlig reaktion. Bildernas effektivitet när de används av organisationer som Amnesty tror jag inte att hon berörde. Hon ville istället lyfta fram själva bildskapandet som den verkliga politiska och aktivistiska kraften; att göra och dela bilder har en politisk betydelse genom att forma en viss subjektivitet. Det tror jag hon har helt rätt i, men jag vet inte om den effekten är bättre belagd än den som hon kritiserade, även om det nog är en effekt som är lättare att åstadkomma. Att hålla den här nästan «självhjälpsartade» effekten för mer värdefull och knyta sitt hopp till den har den svagheten att man då inte riktigt förstår vad det är man ska hoppas på. Att folk skaffar sig en politiserad subjektivitet har väl inget som helst värde utöver sina realpolitiska effekter?
Den vassaste debatten utbröt efter att konstnären Susan Schuppli presenterade sin forskning kring hur Nick Uts berömda bild av en napalmbombad flicka från Vietnamkriget, som fick stor effekt, medierades via telefonledningar. Bilden fick effekt eftersom den betraktades naivt, som ett vittnesmål om något fullkomligt outhärdligt och oacceptabelt. Vilket vi ju också vet var riktigt. Vad vi inte tänker lika mycket på, men som vi enligt Schuppli borde tänka på, är den här bildens transport från ögonblicket då den togs, till tidningssidorna. Varför? Jag vet inte. Invändningen som kom från publiken var att det här, teoretiskt sett, har gjorts så många gånger redan, och praktiskt sett bara har en enda innebörd: att det blir svårare att använda fotografier i kampen mot krigsförbrytare. Varje mediation som lyfts fram reser en försvarsmur till skydd för krigsförbrytare, och utökar därmed området som aktivister måste täcka för att kunna sätta åt dem.
Det som uppträdde i salen var det kritiska tänkandets kris, som Bruno Latour har framställt det. Det kritiska tänkandet har obsoleta strategier, som inte passar de strider som det nu måste utkämpa; motståndarna har redan anpassat sig till det tänkandet och använder det själv för sina egna syften. Är det exempelvis inte samma epistemologiska överkänslighet som drev Derridas texter och som nu håller klimatkrisförnekarna under armarna när de värjer sig mot en så gott som total vetenskaplig konsensus i frågan? Det kritiska tänkandet har hamnat i någon slags narcissism när det är viktigare att hålla fast vid att man kan ha fel, än att våga försöka tänka något som faktiskt betyder någonting. Redan David Hume begränsade sin skepticism till söndagarna med orden «även om någon bevisar för mig att jag inte har en kropp kommer jag fortsätta att leva som om jag hade en».
Vid det här laget tyckte jag att det fanns ganska lite som talade för Ringborgs upprepade insisterande på att vi måste bort från den naiva bildrelationen och låta konsten lära oss bättre. Den enda möjligheten att ge honom rätt är att vi samtidigt antar att vårt kritiska tänkande faktiskt är föråldrat och behöver återfödas i ny skepnad – i det här fallet, i ett nytt sätt att förhålla sig till bilden som bild. Kanske inte kontemplativt och dekonstruktivt, utan, för att uttrycka en schablonmässig idé idag, kreativt och affektivt, eller utmattat och visionärt, eller ännu hellre på ett sätt som inte jag kan fantisera fram i ögonblicket.
På vägen ut från konferensen hajade jag till vid Alfredo Jarrs Untitled (Newsweek) (1994). Verket består av 17 stycken förstasidor av Newsweek, från den vecka då folkmordet i Rwanda blev känt tills dess att det hamnade i medialt fokus, och är ett tydligt exempel på den konst som Ringborg talar om, där medialiteten på ett flagrant sätt framträder. Men nu är det någonting helt annat som slår mig, nämligen att verket skapar en, inte 17, utan en enda bild som inte syns. Det är bilden av oss, av vad vi tycker är viktigt; men i detta «oss» finns också känslan av de som inte syns där, förbiseendet av oss, vår utsatthet, maktlöshet. Inte vi och dom, utan oss, som inte syns i bild men ändå är där.
Konferensen avrundades i foajén med att poeten Azita Ghahreman läste dikter på persiska. Att höra dikter på ett språk man inte förstår, det är väl ändå en upplevelse av ren medialitet? Jag hör, och det finns något i den relationen, jag tror på rösten, den är sann. Jag vet inte vad den säger, men tvivlar i vissa stunder inte alls på att det är sanningen. Även medialiteten själv kanske kan vara ett vittnesmål? Möjligtvis skulle det kunna vara början på en annan relation till bilden som bild.
