Ulf Linde (1929–2013) har avlidit efter en längre tids sjukdom. Jag blev ombedd att skriva några ord, även om Kunstkritikk vanligtvis inte publicerar nekrologer. Det känns rimligt. Lindes betydelse som konstkritiker gör alla hyllningsord överflödiga. Hans insats som återupptäckare och uttolkare av Marcel Duchamp tillhör det märkvärdigaste under efterkrigstiden. Hans gärning är bestående. Själv lyckades jag aldrig samla mod till att inleda ett samtal. En gång stötte jag på honom på Thielska Galleriet. Han satt i sin rullstol på balkongen, med en cigarett i handen och något av Nietzsche i knät. Såklart. Att rummen var fulla av museibesökare verkade inte bekomma honom. Någon har sammanfattat hans kroppsliga uppenbarelse med ordet grace. Det stämmer väl med mitt intryck den dagen.
Det sägs ibland att humor är det främsta uttrycket för mänsklig intelligens. Lindes texter är ofta väldigt roliga. Jag minns med glädje hans essäer om Siri Derkert, Richard Bergh, Ragnar Sandberg… och det lilla häftet med den överraskande analysen av Bruno Liljefors och Mallarmé! När jag i våras läste om boken om Harald Lyth, så slog det mig att många av mina egna funderingar har sin upprinnelse där: idén om verket som konstnärens mask, betydelse av det otidsenliga i konsten och inte minst glömskans roll i erfarenheten av bilden. «Först när synen överrumplar oss, när vi handfallna förlorar vår suveränitet inför den, när synen bestämmer över oss, inte tvärtom – först då har vi sett något som är värt att se: något som talar till oss från maskens andra sida…» (Harald Lyth. Målningar 1980–1985, Apoteksbolagets konstförening, 1985). Linde må höra till en annan tid, men att räkna ut honom som «modernist» vore enfaldigt.
«Jag känner igen mig i den här figuren», skriver Linde om en målning av Lyth: «Jag hade en likadan hatt i min ungdom.» Med ord lika kvicka som konstnärens pensel, omvandlas bildens sammelsurium till en lakonisk streckgubbe. Ett porträtt av författaren själv! Ett exempel på Lindes formuleringskonst, och förmåga att faktiskt förändra hur vi ser på en bild.
Kommentaren är inte från den nämnda boken, utan från katalogen över den egna konstsamlingen, som ställdes ut på Thielska 2011. Lars Nygren skriver där om hur många, inte minst Linde själv, blev överraskade när han 1977 tillträdde som intendent på den «lilla mossiga institutionen» på Blockhusudden. Men också hur han såg jobbet som en utmaning, och hur han snart «började lyssna inifrån och ut på vad huset hade att berätta.» Under Lindes tid som chef renoverades varje stol, varenda soffa och möbel, och många av de nya inventarierna ritades av honom själv. När Nygren skriver om «hur huset förändrade konstbetraktaren Ulf Linde, och hur han förändrade huset», går tankarna till ett annat rekonstrueringsarbete: Lindes versioner av Duchamps Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med (1961 och 1991–92). Man anar vidden av en metod…
Kanske är det inte nödvändigt att gå så långt som Nygren föreslår, och, «som en gärd av tacksamhet och uppskattning inför Lindes livsgärning», döpa om huset till Ulf Lindes Thielska Galleriet. Men oaktat Lindes betydelse för huset, och husets betydelse för Linde, så är det en av våra mest levande jugendmiljöer, med en samling som ger uttryck för smaken hos Ernest Thiel, en av tidens mest betydande konstsamlare. Det är en kulturhistorisk miljö med ytterst få motstycken i landet. Men det är också ett museum som i skrivande stund står utan chef, och med en framtid som tycks högst oviss. Under året har nya medel tillkommit, och styrelsen har uttökats med ny kompetens (förhoppningvis med färre «nyliberala skrivbordsnollor»). Det är bra. Men hanteringen har varit en skamfläck på regering och kulturdepartement. Inte minst hur man behandlade Linde, som märkt av sjukdom tvingades från sitt hem vid fruns, Nina Öhmans, pension som överintendent för två år sedan. Förhoppningsvis kan hans hädanfärd bli den väckarklocka som säkrar museets fortsatta existens. Thielska måste bevaras!
Lindes kritikergärning är varken oproblematisk eller invändningsfri. Men ingen behöver betvivla att det finns mycket att lära av att fortsätta läsa det han har skrivit. När Konstakademin och Moderna museet för ett par år sedan gjorde utställningen De ou par Marcel Duchamp par Ulf Linde (2011), så fick utbytet mellan konstnär och kritiker karaktären av kärleksrelation. Det blev så tydligt att det var förälskelsen i konsten som fick Linde att skriva, vilket förklarar varför han aldrig kunde fördra begreppet samtida konst. För vad är samtidskonst? Det är namnet på en konst som inte kan älskas. Man kan älska poesi, film, måleri… men kan man älska konst i allmänhet? Det tycks inte så. Det finns en poäng i detta, inte minst vad gäller begreppets inklusivitet. Men för mig var insikten ändå en smula nedslående. Vem står i längden ut i en relation byggd enbart på konvenans?
Linde invaldes 1977 i Svenska Akademin, där en stol nu blir ledig, kanske för en ny ledamot med kunskaper på bildkonstens område. Vågar man hoppas att Akademin även fortsättningsvis ser ett värde i att odla den livfulla relationen mellan konstarterna? Lindes litterära och klassiska beläsenhet var av ett slag som är ovanlig inom vårt gebit. Han översatte, inte bara Duchamps texter, utan också en del poesi. Jag slår upp den fina utgåvan av Wallace Stevens dikter, med illustrationer av Curt Asker. Det känns lämpligt att avsluta med en dikt, i Lindes tolkning:
Mitt ljus brann ensamt i en väldig dal.
Den gränslösa natten strålade in mot ljuset,
Tills vinden blåste.
Sedan strålade den gränslösa natten
In mot ljusets bild,
Tills vinden blåste.
(«Ljuset i dalen», ur Om att bara finnas. Dikter tolkade av Ulf Linde med teckningar och fyra monotypier av Curt Asker, Wahlström & Widstrand, 1998.)
