Karin Lundgren-Tallinger har en bakgrund inom måleri, men har på senare år uppmärksammats för sina textila arbeten. Hennes utställning på Cornelia Sojdelius Gallery rymmer både ett tiotal skulpturer och en grupp målningar som förenas just av sina textila inslag och av en jordnära palett. Den på väggen hängande skulpturen Asp och Gullris (2021) får mig att tänka på Johnny Rotten, Vivienne Westwood och Paul Klee. Stickade grovmaskiga tröjor och blomfärgade trotsiga änglar.
Utställningens titel Böjd mot marken kommer från arbetet med att växtfärga tråd och tyger, och vill nog även påvisa vad som sker med existensen då synfältet begränsas av ett djupt och engagerat arbete. Plockandet och sorterandet av blommor ska också finnas i rummet, och kvar i verken ska finnas minnen av att se ett samlat material upplösas och ett annat ändra färg. Och jo, det gör det. Här finns ett flimmer av tider, rumsligheter och en lekfull integritet. Lundgren-Tallingers verk minns en kropp, ungefär som kroppen har ett öppet minne av rörelse när vi lyssnar på musik.
Skulpturerna hänger från väggerna eller i taket och det finns en stark koppling till funktionella objekt som tröjan, soffkudden, seglet eller kedjan. Öglandet av tråd eller övertäckandet med tygbitar är den formgivande handlingen. Öglandet är luftigt, lappandet tätt. Det ena är spöke, det andra är skelett. Men nära syns likheter i de inlagda objekten som glimmar till, sömmar och lager. Små trådar, stora öglor, nätliknade former, mellanrumsformer och mönstrade spillbitar.
Kran/redskap (2021) utgörs av en böljande upphängd figur gjord av rep och band, och jag får känslan att det är bortpillat material från fina äldre lite dammiga soffkuddar. Figuren har lappats ihop och både stadgas och tvingas av metallringar och krokar. Två världar möts: barnets leksakslyftkran och sjukhussängens handtag. Miniatyrkrafter för att häva sig upp en smula.
Vissa möten mellan blanka mässingskrokar och dova ulltrasbitar kan kännas alltför starka, men det är inget som fastnar. Starkare är att stå i djupet och titta upp ur Brunn (2021), fantisera om att dras upp som ett minne. Det här borde visas i stora salar, smutsen och det borttappade, saker som fastnat och försvunnit i springor. Här dansas det runt, i verken och jag med dem. Det beror på flimret då ett gemensamt minne av formgivande och formförsvinnande uppträder milt framför mina ögon. Dansande smuts från mellanrummen, tillsammans igen nu på näthinnan.
