Joni Hyvönen skriver i Kunstkritikk om det senaste numret av tidskriften OEI, ägnat åt «strata, geologisk tid och jordkonst/Land art i Sverige». Den främsta reaktion som numret ger upphov till i hans text är dock en till synes obetvinglig impuls att mästra och verkställa exekutioner. Att läsa den är lite grann som att lyssna till Drottningen i Lewis Carrolls Alice i underlandet: «Hugg huvudet av dem! […] Hugg huvudet av honom! Hugg huvudet av henne!»
En kortessä av målaren och kritikern John Sundkvist om märkliga stenformationer som i Kina fungerat som reflektionsobjekt avfärdas tvärsäkert som «kuriosa, på sin höjd» («Det handlar […] inte om märkvärdigheter i kuriosakabinettets mening», skriver Sundkvist, men Hyvönen vet bättre); en essä av litteraturvetaren Katarina Båth om gruvor i romantiken karakteriseras utan vidare analys som «inte oväntad»; Torsten Weimarcks nyläsning av Torsten Andersson som landsbygdsavantgardist «erbjuder [ingen] nyttig fördjupning i ämnet», «lika lite» som en ny betraktelse av Agneta Wingate Ekman över hennes fotobok Tall-Maja från 1967; en reproducerad sekvens ur en idag svårtillgänglig performance-dokumenterande artist’s book av Roland Spolander och Bill Olson från 1980 avvisas lika summariskt, osv.
Det «ämne» som Hyvönen mäter dessa senare bidrag mot är den fråga om en möjlig svensk jordkonst/Land art som en del av numret kretsar runt, och vars alternativa-historiografiska ambitioner utlöser hans längsta exekutionstirader: en essä av Magnus Haglund och ett mer omfattande arbete i stratifierad montageform av Jonas (J) Magnusson. Men de ovan nämnda arbeten som Hyvönen underkänner som bidrag till en svensk jordkonst/Land art-historiografi är, i likhet med många andra text- och bildprojekt mot slutet av numret, inte avsedda som bidrag till en sådan historiografi, utan finns där i egen rätt, såsom värda att ägnas uppmärksamhet oberoende av numrets tre teman.
Det tycks som om ambitionen att resa frågan om en möjlig jordkonst/Land art i Sverige gör det 688-sidiga numret omöjligt att läsa i dess helhet för Hyvönen. Vad är det då som står på spel här, och som gör skribenten så affekterad att han måste späcka sin text med så många nedvärderande metaforer att den ibland inte längre hänger samman?
Hyvönen och vi har helt uppenbart motsatta hållningar vad beträffar estetik, arbete och historia. Det är inte det som är problemet. Ett problem är dock att han inte ens tycks vilja erkänna den hållning vi praktiserat sedan många år tillbaka som ett möjligt alternativ till den egna. Vad som i detta nummer är ett resultat av medvetna strategier och ett specifikt teoretiskt-praktiskt arbete närmar sig Hyvönen konsekvent i termer av brist, godtycke och avsaknad av arbete («det egentliga arbetet skjuts upp»).
Hyvönens oförmåga eller ovilja att läsa tidskriftsnumret (som han kallar «den otympliga luntan») tycks ha sin grund i en beröringsskräck inför större och mer sammansatta materialmängder, dokument, reproduktioner, «arkiv». Men det faktum att numret är omfattande innebär inte, som han antyder, att det skulle vara osovrat. Tvärtom är det mycket genomarbetat, och bland annat just för att motstå de stileffekter («stilistiska variationer») vilka efterlyses som en frälsning från materialens tyngd. För oss implicerar stil också en homogeniserande och kapitaliserande logik, som vi vill motverka genom att i största möjliga utsträckning respektera skillnader mellan material, kontexter, temporaliteter.
OEI är ett projekt som alltid har öppnat mer än det stängt till. Vi erkänner att vi som redaktörer har föredragit att förbli nyfikna framför att vara gränsvaktande och exkluderande; att vi tillbringat en stor del av vår tid med att läsa och arbeta i olika arkiv, för att sätta våra förutfattade meningar på spel och – kanske – göra nya upptäckter. Arkivet är en ego killer som gör oss uppmärksamma på alternativa historier; inte en story eller ett enda konsumerbart nu. Detta är en av flera anledningar till att OEI-nummer, likt det nu aktuella, ofta tenderar att bli ganska omfattande eller materialintensiva; vi vill kunna montera samman ett tillräckligt stort «arkiv» med våra specifika läsningar, för att visa både på möjliga andra läsningar och på betingelserna för de läsningar vi gjort, det arbete och det material de förutsätter. I detta, i att hålla flera lager hos ett arbete operativa samtidigt, består, som vi ser det, en av det redaktionella arbetets främsta utmaningar. Vårt senaste nummer är ett upprop om ett sådant mer stratigrafiskt, överlagrat, komplext sätt att läsa, tänka, skriva.
Det arbete med «alternativ historiografi» (en extra-disciplinär, experimentell, heuristisk form av historiografi) som vi talar om i förordet kopplar vi till collagets och montagets praktiker. Vi betraktar montage som en form för kunskap eller «en form att tänka med» (Jean-Luc Godard). Men denna «kunskap genom montage» (Georges Didi-Huberman, efter Benjamin, Brecht med flera) kopplar vi här också specifikt och explicit till frågan om strata, lager, skikt, stratigrafi. Det är kring dessa begrepp som närmare ett tjugotal av de essäistiska, poetiska eller konstnärliga bidragen på numrets första 250 sidor kretsar. I dessa för numrets läsning avgörande bidrag (av Ebeling, Altekamp, Straub, Harris, Shaw, Smithson…) återfinns också en rad av dess teoretiska incitament, och de är alltså en oupplöslig del av dess dispositiv.
Det är inte sant, som Hyvönen skriver, att vi i numret «gång på gång» skulle ursäkta oss för ett «misslyckande» att leverera en konventionell och välsmält historia kring jordkonst/Land art i Sverige. Tvärtom är vi mycket tydliga och öppna med vad den «tentativa och partiella» «alternativa historiografi» vi talar om försöker göra: väcka frågan om en svensk jordkonst/Land art. Detta projekt är både ödmjukt och ambitiöst, men ingenstans förespeglar vi den komplettistiska historiografi som Hyvönen tillskriver oss. Det har aldrig existerat någon svensk jordkonst/Land art-rörelse och det finns ingen etablerad historieskrivning på detta område. Det som ändå finns är dock inte ett «intet» (Hyvönen), utan en mängd singulära praktiker, utsagor, verk, material, texter; «källor» som är orena eftersom de tillhör skilda kontexter och tider. Vi har i numret valt ut och satt samman många av dessa för att göra det möjligt att reflektera över dem inom ramen för frågan om en jordkonst/Land art i Sverige.
Hyvönen vill mäta numret utifrån den förment objektiva måttstock han kallar «gängse historieskrivning». Men en inom-disciplinär historieskrivning baserad på kronologier och utvecklingshistorier har inte varit vår ambition. Vår solidaritet gäller – i denna alternativa historiografi – material, praktiker, diskurser som inte redan har ett givet värde, en etablerad förståelse eller självklar institutionell eller disciplinär tillhörighet, som inte redan är Historia utan väcker frågor, varibland just om historiografi, som inte är en neutral eller absolut vetenskap utan ett i högsta grad ideologiskt laddat fält.
I numret finns bland annat ett långt receptionshistoriskt montage, framförallt utifrån skilda nummer av tidskrifterna Paletten, Konstrevy och Kalejdoskop, där den svenska introduktionen av nordamerikansk och brittisk jordkonst/Land art sker under 60-, 70- och 80-talen. Hyvönen ondgör sig över det faktum att vi ibland ganska utförligt citerar många av dessa texter som tycks oss viktiga för tanken om en möjlig jordkonst/Land art i Sverige. Men det har just varit vår ambition att motstå lättvindiga synteser, undvika att underkasta de skilda källorna en stilistisk bravur. I detta ligger för oss det «egentliga» arbetet i tidskriften; inte i ett självuttryck, utan i ett mer sammansatt uttryck, som i största möjliga utsträckning tar med sina materiella betingelser i beräkningen. Det är detta arbete som sedan anförtros åt våra läsare, som vi insisterar på att tillerkänna en intelligens och en förmåga att orientera sig också i en terräng där alla gränser eller hållpunkter inte är eller kan vara absoluta.
Flera av de konstnärer som medverkar i numret refererar till några av de första nordamerikanska jordkonstnärerna. Särskilt Jan Håfström, men också Gert Aspelin (som snarare arbetar med sand än jord), skriver upprepat om Robert Smithson, medan Bengt af Klintberg, Gunilla Bandolin och Gunilla Wihlborg (de båda senare beskriver själva flera av sina arbeten som Land art-verk) snarare refererar till Dennis Oppenheim, etc. Men de storskaliga ingrepp i avlägsna ökenområden som blivit en sinnebild för den nordamerikanska jordkonsten har förstås inga direkta motsvarigheter i Sverige, där istället mer eller mindre svårtillgängliga skogsområden blivit platser för jordkonstkonnoterande arbeten, som hos af Klintberg, Dick Bengtsson, Veine Johansson och Carl-Erik Ström. Några av de svenska «jordkonstnärerna» tycks mer besläktade med brittiska dito: Carl-Erik Ström och Peter Andersson refererar till Richard Longs vandringskonst, medan VAVDs stickprov och Lars Ahlström & Hans Anders Molins latexavgjutningar av klippor vid Höga Kusten kan relateras till arbeten av Mark Boyle.
Där af Klintberg talar om ett (fiktivt) «skogsuniversitet» närmar sig Veine Johansson skogen som ett informationssystem, men för alla de «jordkonstnärer» som uppmärksammas i numret är dokument eller dokumentation en viktig del av arbetet. Hyvönen upprättar dock ett motsatsförhållande mellan en «framåtriktad» (samtida) kraft och en «nedtyngande» (historisk) reproduktion, när han förklarar dokument och bilder (varav många aldrig tidigare varit tryckta eller visade) i numret vara «märkbart inaktiva». Men ett konstverk kan vara operativt på en mängd olika plan samtidigt, och själva akten att reproducera är i sig alltid ett aktivt «på nytt-skapande», liksom själva föreställningen om ett levande verk förutsätter en intensiv teknisk reproduktion.
OEI är inte en poesitidskrift, liksom inte heller en renodlad konsttidskrift, utan insisterar på att utforska nya områden mellan konst, poesi, filosofi, dokument, historiografi – snarare än att hörsamma det konservativa credot «var sak på sin plats». Poesi är någonting som vi alltid har försökt närma oss som en flerskiktad, överlagrad entitet, bestämd och filtrerad genom sociala, ideologiska, materiella och språkliga element. Till skillnad från Hyvönen, förefaller det, som i slutet av sin text kastar in poesin som ett slags fenomenologisk försonare, ett frikort när förmågan eller viljan att läsa lager och mer komplexa sammanhang inte tycks räcka till.
