Statens Konstråd försvarar Goldin + Senneby

Frans Josef Peterson är indignerad över valet av Goldin+Sennebys förslag Eternal Employment till framtida stationen vid Korsvägen i Göteborg. Peterson tar kraftfullt avstamp på en trampolin, hoppar och försöker utdela så många kängor han kan i farten. Men när farten är hög minskar som bekant precisionen. I det här fallet är det extra problematiskt eftersom den trampolin som Peterson använder inte existerar. Peterson har uppenbarligen inte läst idéförslaget som han kritiserar. Det är anmärkningsvärt att Kunskritikk släpper fram en så dåligt underbyggd text. Det är som att bedöma en galleriutställning utifrån den pressrelease som gått ut, och sedan koppla på en enorm megafon.

Peterson är upprörd över det cyniska i att låta en person arbeta i en stationsmiljö hela dagarna. Om man läser idéförslaget korrekt så är den enda uppgift som är definierad i tjänsten att den anställda ska stämpla in och stämpla ut. Allt annat är, enligt logiken i Goldin+Sennebys konstnärskap, upp till den anställda att bestämma. I förslaget finns ingenstans reglerat att den anställda måste befinna sig på stationen. Det är värt att förtydliga att det är positionen som är evig, inte personen. Förslaget är att den anställda ska få ett tillsvidarekontrakt som motsvarar en statlig anställning i termer av arbetsvillkor, arbetstid, semester, pensionsavsättningar, uppsägningstid, m.m. Således har en enskild anställd ett anställningsskydd, men såklart ingen livstidsförpliktelse (som det låter i Petersons förhastade tolkning). Hen kan utan hinder säga upp sig, gå i pension, ta föräldraledigt, bli sjukskriven, etc. Om en anställd säger upp sig eller går i pension, rekryteras en ny person till tjänsten.

Istället för att med slarvig läsning som grund utgå från att det är ett cyniskt konstverk kan man tolka det i motsatt riktning. Konstverket skapar ett friutrymme för att fantisera om vad man skulle göra om man hade en lön och själv fick uppfinna sina arbetsuppgifter. Det ställer frågor till oss om vilka val vi skulle göra, vad arbete betyder och vad som är tvång och vad som är frivilligt engagemang i lönearbete. Den eviga anställningen kan vara en möjlighet att ge en person den frihet som en konstnär har idag och som vanliga arbetare sällan kommer i närheten av – nämligen att själv utforma sin arbetsdag och skapa sin arbetssituation. Jag har svårt att se att det skulle vara ett elitistiskt perspektiv, utan ser snarare att det är något som ger resonans hos många människor.

Peterson invänder också att verket i sin lilla omfattning inte kommer kunna bevisa Thomas Pikettys teorier, vilka bygger på omfattande forskning. Men sedan när har konstverk som mål att leverera bevis? Jag har svårt att dra mig till minnes ett enda konstverk som vill hävda att det kan bevisa vetenskapliga teorier. Istället är Pikettys tes en utgångspunkt och inspiration för konstverket. Och samtidigt ett sätt att skapa uppmärksamhet kring de ökade klyftor som bland andra Piketty beskriver. Verket, som är en tillsvidareanställning, kan ses som ett monument över fasta anställningar i en tid av ett ökande prekariat. Det väcker också frågor kring vad arbete är i framtiden när många arbeten ersätts av robotar. Kommer det att finnas ett direkt samband mellan produktion och lön som idag? Detta är inte en fråga för eliten – utan för väldigt många människor i samhället.

På grundval av felläsningen slår Peterson fast att Konstrådet agerar spekulativt. Eternal Employment bedömdes tillsammans med två andra förslag av en jury där endast två av elva medlemmar representerade Statens konstråd. Juryn läste alla förslag mycket noggrant och diskuterade ingående hur konstverken skulle bli, på vilka sätt de kunde tolkas, vad publiken skulle uppleva och även situationen för den anställda. En riskanalys gjordes ur arbetsmiljösynpunkt. Eternal Employment är ett idéförslag som kommer att vidareutvecklas under de närmaste åren. Den fysiska och psykosociala arbetsmiljön kommer att vara viktiga aspekter i det kommande arbetet. Juryn var helt enig om att Goldin + Sennebys förslag var det konstnärligt bästa. Att det sedan skriver historia inom området offentlig konst genom att vara på idébaserat och performativt i en traditionell stationsmiljö är uppmuntrande – men var inte anledningen till att välja verket.

Idébaserade konstverk blir till i den diskussion som förs om dem. Det är därför som det ska finnas olika åsikter om det här konstverket. Däremot är det viktigt att diskussionen baseras på det som konstnärerna faktiskt har föreslagit, och inte på konstkritikerns fantasi om vad verket skulle kunna vara. För den som har respekt för konstnärer och deras arbete, och vill bilda sig en egen uppfattning, finns förslaget nu i sin helhet på vår hemsida.

Det är värt att reflektera över den med få undantag okritiska delningen och de hätska kommentarer som följt på Petersons artikel. I bästa fall är det ett uttryck för den trovärdighet Kunstkritikk åtnjuter. En trovärdighet som med just den här artikeln fått sig en mycket allvarlig törn.

Magdalena Malm är direktör i Statens konstråd.