Jag var nog med om någonting nytt och betydelsefullt förra veckan. Det kallades samtal. Jag var ditskickad för att bevaka en «debatt». Den benämningen användes även av insatta människor på sociala media, säväl före som efter. De kallade den också «diskussion». Det var det verkligen inte. Samtal verkar vara någonting helt annat, ett offentligt talande till en publik och inte till övriga deltagare i samtalet. Det handlade inte om dialog. Inte heller om att prestera invändningar, försöka klargöra något om en gemensam sak, utröna hur ett fall förhåller sig till en princip eller vilken princip som alla borde omfamna. Ibland behövde någon positionera sig eller markera revir, men även det var ju enbart till för publiken. Det förekom knappt några tilltal samtalsdeltagarna emellan, däremot en moderator, konstnären och kritikern Sonia Hedstrand, som gärna ville replikera själv. Samtal.
Det var på ABF-huset som detta samtal om konstnärlig forskning organiserades av ABF Stockholm, Institutet för framtidsstudier och tidskriften Parabol som haft en artikelserie om ämnet. Även den har kallats samtal. Alla de texterna är skrivna för att tidskriften Respons i höstas publicerade en artikel i vilken filosofen och författaren Lyra Ekström Lindbäck argumenterade för att konstnärlig forskning borde hållas utanför konstutbildningarna och inte få en massa pengar som skulle göra mer nytta om de tilldelades vanliga konstnärer. Risken är annars, menar hon, att konsten perverteras till en slags akademisk kvasikonst, närd och sprungen ur en sluten verkstad där märkliga begär formas.
Som Ekström Lindbäck sa under samtalet: folk söker in på konsthögskolor med sin konst, som dittills varit det meningsfullaste som de har kunnat göra i sina liv. Men när de kommer ut på andra sidan, åtminstone om de ägnar sig åt konstnärlig forskning, ter sig ingenting mer relevant för dem än ämnen i stil med «rekvisitans materialitet, fragmentets politiska potential eller dekolonialiserade curatoriella praktiker». Ämnen som inte bara vittnar om en gettoiserad konst, utan som dessutom pratar etablissemangets språk. Kort sagt varnade hon för det som Bogdan Szybers underkända avhandling kallar «edu-art». Han hade tackat nej till att medverka, men när publiken de sista minutrarna fick komma till tals lyftes hans avhandling fram som en springande punkt. Möjligtvis, tänker jag, kunde samtalet inte bli en diskussion eftersom att hans avhandling kringgicks av alla. Kanske är den just den diskurs i vilken de övriga fortfarande hade kunnat och borde ha mötts.
Jag förväntade mig alltså debatt eller diskussion, och förvånades en del över rubriken: Konstnärlig forskning – vad ska vi ha det till? Den frågan har inte en form som lämpar sig för intellektuell debatt eller kritiskt tänkande, utan för beslutsfattare, föräldrar, ansvarstagande vuxna som måste komma överens om eventuella åtgärder. Varför ha en sådan fråga när något beslutsfattande ändå inte kommer att äga rum, eller ens är av nöden? Jag tänkte att det är en fråga som någon med power point ställer för att sedan försöka sälja in någon idé. Och något av det verkar finnas i samtalets form.
På ABF fick först tre kvinnor, i tur och ordning, inta scenen och under 10 minuter presentera sin syn på konstnärlig forskning. Lyra Ekström Lindbäck var först, hon drog sin artikel i sammanfattning. Som filosof känner hon kanske till hur fort och omfattande filosofin förändrades av akademiseringen. Två decennier efter att en av filosofihistoriens mest kända debatter, panteismstriden kring sekelskiftet 1800, rasade mellan filosofer som hade helt andra yrken, så skrevs i princip all filosofi av professorer som underkastade sig den ena eller andra vetenskapliga disciplinen. Filosofins historia, som knappast varit ett ämne innan, blev plötsligt den vanligaste filosofiska produkten. Och filosofin har inte hämtat sig än, efter 230 år. Det är klart att samma sak skulle kunna hända konsten.
Därefter var det designprofessorn Maria Hellström Reimers tur. Hon är den som jag tycker skrev den intressantaste artikeln i Parabol, och här tog hon upp en del andra tankegångar av större raffinemang än övriga. Bland annat menade hon att konstnärlig forskning i Sverige tros ha kommit till som ett toppstyrt initiativ av politiker. Dessutom tror många att det konstnärliga i forskningen skulle komma från konsten. Istället är den, enligt henne, någonting som från början och kanske alltid uppstår inom vetenskaperna, när forskningens konceptuella eller kategoriala miljö förändras och forskarna då kommer in på områden och frågeställningar som de ännu inte har verktyg att behandla. I de lägena tvingas de bli konstnärliga. Det konstnärliga är inte en praktik, utan en sensibilitet. Och det är som en förlängning eller institutionalisering av den sensibiliteten som man ska förstå konstnärlig forskning. Det var tankeväckande, men inget svar på det som sagts innan.
Samtal verkar vara en presentationsform för ett utbud av olika uppfattningar, intressen och funderingar kring ett illa avgränsat ämne. Någon sa på slutet «konstnärlig forskning är så många saker, så jag vet inte vad vi pratar om». I en debatt skulle man ha försökt styra samtalet till frågor som det är viktigt att ta ställning till för alla inblandade, men tydligen inte i ett samtal. Den enda som tilltalades var egentligen publiken, nej, de enskilda personerna i publiken. De fick inte svara. De satt där med de frågor och principer som var viktiga för dem, och organiserade själva informationen kring dem. Samtalet som ett sätt att formatera offentligt framförda tankar till privata preferenser.
Själv gillade jag Hellström Reimer. Ja, Ekström Lindbäck också, och Mårten Medbo! Som gammal konststudent och konstnärlig forskare vittnade han om att konstnärlig forskning har gjort konstskolorna mycket ofriare, och att teori tränger undan det konstnärliga arbetet med material och gestaltning. Curatorn Niclas Östlind, entusiastisk försvarare av konstnärlig förskning, hävdade däremot att det alltid är den konstnärliga praktiken som står i centrum, aldrig teorin. De har bara inte nått fram med det till folk. Hur går de här påståendena ihop? I samtalet fanns de bredvid varandra som guldfiskar att titta på. Det var upp till mig som åhörare att göra om ordsvallet till diskussion. Oening kan man vara med sig själv, men helst inte med andra – det är en privatsak. Samtalet är en åsiktsmässa där publiken kan få med sig något som känns intressant för just dem.
Det gör en mild till sinnes. Och allt ter sig rätt ointressant. Trots att jag vet att frågan om akademisering är avgörande för konsten så får samtalet mig att lojt avfärda den. Jag ska ju faktiskt inte fatta något beslut utifrån detta underlag. Det är lite otäckt. Samtalet är opium för konstfolket.
Ändå skulle ett sken av dialog upprätthållas. Efter kvinnornas individuella 10-minutare fick tre män dela på scenen. De fick två minuter var att reagera på det sagda, eller säga sitt. Det var ingen lätt uppgift, och de sa inget substantiellt. Men de hade fått göra sig hörda. Sedan fick kvinnorna åter igen, en och en, prata ganska obegränsat. Inget direkt svar på tal där heller. Scenen som ett skyltfönster för olika förhållningssätt. När ordet lämnades mer fritt framställde de sina positioner igen, utan att gå i svaromål eller till anfall. En märklig form för intellektuellt utbyte, samtalet.
Mot slutet kom en minut av riktig diskussion, faktiskt. Åtta konstnärer delar varje år på 40 miljoner för konstnärliga forskningsprojekt. Istället, menade Ekström Lindbäck, kunde 40 vanliga konstnärer få en miljon var. Eller 80 stycken en halvmiljon. Ja, det föreställer jag mig skulle leda till mer bra konst. Invändingen som kom: det är olika budgetar. Ingen intellektuell höjd, precis, folk tänker som handläggare och beslutsfattare. Frågan är väl vilken konst vi tycker är värt något, om vi måste välja. Då ställde Hedstrand en bra fråga: syftar konstnärlig forskning till att producera bra konst? Nej, svarade Hellström Reimer, konstnärlig forskning handlar om att påverka förutsättningarna för konstens framträdande i offentligheten. Den ska synliggöra de värdeskapande sammanhangen.
Man ska värdera kunskap bra högt för att framför en värdeskapande aktivitet föredra en annan som ger kunskap om de värdeskapande sammanhangen. Där började samtalet gå över i debatt. Då var det slut. Skönt det. En riktigt otäck form var det.
