Alla som har besökt Marabouparken vet att det första man ser är utställningen som en helhet. Det gamla chokladlaboratoriet ligger under marknivå, vilket gör att betraktaren får en överblick innan hen går ner i rummet och befinner sig bland verken. I den norska konstnären Liv Bugges första större presentation i Sverige framträder utställningen därför som en dovt upplyst, scenografisk modell, med spotlights och videoprojektioner på fristående väggar. Medan verken bara kan anas har de materiella förutsättningarna för deras reception redan åskådliggjorts.
Kontrasten blir slående när jag nedanför trappan ställs inför utställningens minsta element: ett fossil av den utdöda kräftliknande djurarten trilobit placerad bredvid en bronsavgjutning av en vandaliserad cellvägg i Oslo fängelse. Juxtapositionen betonar föremålens visuella likhet och understryker hur båda kan förstås som bilder eller tecken: bronsavgjutningen som en inskription av de kroppar som vistats i fängelset, fossilen som en inskription av det utdöda djuret. Resten av utställningen kan sägas handla om vilka läsakter dessa och andra semiotiska element erbjuder, samtidigt som vi uppmärksammas på de materiella och strukturella principer som möjliggör dem.
I våras doktorerade Bugge vid Konstakademin i Oslo med det konstnärliga forskningsprojektet The Other Wild, och flera av verken är ett resultat av hennes forskning kring «samtal» och «beröring» som konstnärliga metoder för att motverka normativa strukturer, kontrollsystem och dualistiska tankemodeller. Videoinstallationen Instructions To Make Use of an Already Present Itch (2017) bygger på en gruppsession där deltagarna förde ett «telepatiskt samtal» med trilobit-fossiler. Metoden var influerad av hur människor som talar med djur (exempelvis «hästviskare») sägs betrakta världen med hela sin kropp, och målet var att möjliggöra för fossilerna att kommunicera med oss i nuet. Därmed kan verket sägas adressera ett implicit motstånd mot både naturhistorien, som förpassar trilobiterna till ett kronologiskt förflutet, och samhället, som reducerar dem till en ekonomisk resurs i form av fossilt bränsle. På en pall flankerad av två projektioner — den ena med diabilder av vad jag tror är fältarbetande geologer, den andra en video med en hand som omsluter en lerklump — får besökaren i hörlurar lyssna på ett uppläst manus baserat på deltagarnas upplevelser som växlar mellan betraktelser över fossilernas historicitet och stumma materialitet och mer vidlyftiga fantasier om objektens egen agens.
Låt mig öppet delge att jag ställer mig starkt skeptiskt till denna metods epistemologiska status, för att uttrycka det milt. Jag är enig i att det är angeläget att belysa relationen mellan naturvetenskapens åtskiljande mellan liv och icke-liv, å ena sidan, och kapitalismens syn på omvärlden som en exploaterbar resurs, å den andra. Men att ett kritiskt förhållningssätt skulle kunna uppstå genom en kroppslig och sensorisk meditation över ett fossil verkar reducera hela problemet till en fråga om individuell hållning. Och en sådan individualism tyder snarare på ett mentalt avståndstagande eller rentav en likgiltighet mot kapitalets sätt att strukturera människors relation till varandra och naturen.
Videoverket The Other Wild (2018) uppvisar ett mer fruktsamt närmande av fossilerna. Filmen är inspelad i Waldemar C. Brøggers hus i Oslo (tidigare känt som Geologisk museum), och vi ser en samling av stenar och mineraler packas ner, för att under en renovering temporärt dras tillbaka från offentligheten. Medan de anställda tömmer byggnaden på det som varit objekten för museets kunskapssystem tycks den panorerande kameran vilja åskådliggöra de ödsliga rummen och de tomma vitrinerna som en integrerad del av hur museet har befäst en viss läsning av artefakterna. En voice-over talar om platsens historia, geografiska läge och framtid. Där Instructions To Make Use of an Already Present Itch erbjöd opaka läsningar av fossilerna, så inbjuder The Other Wild till en öppen reflektion över förutsättningarna för att betrakta ett historiskt material, och hur ett sådant betraktande kan möjliggöra nya förhållningssätt till levande såväl som utdöda livsformer.
Bugges förmåga att med enkla medel göra olika material läsbara på nytt är en av utställningens genomgående styrkor. Mest kritisk skärpa får detta i videoverket To Accept Theirs, To Make It Mine, To Wish It For Myself (2018) som återvänder till fängelsekontexten med dess manliga interner. En 16mm kamera följer en hand som sensuellt vidrör de inskriptioner och fysiska avtryck som förevigats i fängelsets vita betongväggar. Sedan följer flera suggestiva scener där de intagna iscensätter gester ur sitt vardagsliv framför kameran: en låtsas röka en cigg, en annan tvättar noggrant sina händer i ett handfat som inte finns, en tredje sitter och zappar med en osynlig fjärrkontroll. Resultatet är lika underligt som starkt och befriande. Det skenbart naturliga i dessa handlingar nedmonteras genom att de rivs ut ur ett större sammanhang, samtidigt som de ramas in på ett sätt som gör det möjligt att läsa dem på nytt, som en del av en samhällelig inrättning.
Samtidigt tycks filmmediets förmåga att producera kritiska läsmodus genom koncentrerad inramning medvetet undermineras i Bugges nyproducerade videoinstallation PLAY (2019). I ett antal spartanskt konstruerade hundkojor projiceras vackra filmer på en hundflocks oförutsägbara rörelser in och ut i bild. Jag läser det som att Bugge vill infoga ännu en icke-verbalt kommunicerande livsform i utställningen, men denna tendens att förlita sig på objektets eller djurets icke-mänskliga närvaro ser jag samtidigt som en återkommande svaghet. Resultatet blir att anspråken på att utmana olika kunskapssystem (museet, naturhistorien och ekonomin) blir svagt artikulerade, samtidigt som de icke-mänskliga liven tenderar att dras in i ett mytiskt dunkel.
Vad har de icke-mänskliga liven att vinna på detta? Det vore ingen överdrift att säga att medier idag översköljer oss med bilder där naturen framställs som en mytologisk sfär som mänskligheten hotar att utplåna, men att detta öde samtidigt går att undvika bara vi kan uppnå en mer etisk och hållbar livsstil. I den situationen menar jag att det är mer angeläget att se naturen som del av ett socialt fält, där konfliktlinjen inte går mellan Mänskligheten och Jorden, utan mellan de som upprätthåller det nuvarande systemet och de livsformer (växter, djur och människor) som systemet exploaterar. Tyvärr framstår Bugges verk som stundtals mer besläktade med föreställningen om naturen som ett idealiserat tillstånd utanför denna sfär av sociala relationer.
