Fotografiet är taget i ögonblicket innan plankorna stöter mot dörren som en murbräcka. Plankornas pendelrörelse sker i förgrunden, husväggar ramar in grändens svaga uppförsbacke. De två personer som håller i plankorna bär svarta huvor, medan ytterligare tre eller fyra plankbärare är på väg fram i ett gemensamt och metodiskt arbete för att öppna det igenbommade huset. Scenen äger kanske en viss våldsamhet, men våldet står i kontrast till övriga element i bilden. För det första till de små, suddiga människorna högre upp i gränden, som leende vandrar mot kameran, och för det andra till det underliga vita plagg som upptar en stor del av bildfältet i förgrunden. Över smala jeans och svarta skinnskor bär personen något som ser ut som en kaftan, men som vid närmare undersökning kanske är en läkarrock.
Den vita rocken fångar vad Roland Barthes beskrev som fotografiets punctum, den detalj som sticker ut och griper tag i betraktaren, ofta i motsättning till något annat i bilden. Detta sker inte bara symboliskt genom plaggets associationer till en andlig eller omvårdande aspekt, utan även på en fysisk nivå: vi ser hur rocken spänner över kroppen och i viss mån hindrar den, på samma gång som vecken i det vita tyget när det sträcks mellan benen tecknar rörelsekraftens själva riktning framåt och uppåt; inåt, in i huset.
Vad ser vi i mer konkreta termer? Vi ser ögonblicket i september 1988 strax innan det nyrenoverade huset på Klevgränd 1 på Söder i Stockholm tas i besittning i protest mot att dess mångåriga hyresgäster har tvingats ut till förmån för övernattningsbostäder åt riksdagsledamöter. Ockupationen – som varade i några timmar innan polisen stormade – är en del av en högintressant och rik utställning under namnet Vårt 80-tal, som äger rum i tillfälligt hyrda butikslokaler på St. Paulsgatan, ett stenkast från Klevgränd. Utställningen organiseras av de före detta ockupanterna själva, och innehåller främst fotografi, men även affischer, objekt och filmer som visar en tid som tycks ha kännetecknats av punk, polisvåld, konserter och fester på Ultrahuset i Handen och Kafé 44, en tre månader lång ockupation på Skaraborgsgatan under hösten 1985, samt arbete med den alternativa bokhandeln Svarta Månen på Götgatan och den anarkistiska tidningen Brand.
Bilderna har tidigare inte visats för en större publik, och själva ockupationerna är i det närmaste okända jämfört med till exempel ockupationen av kvarteret Mullvaden som pågick under nästan ett år 1977–1978. Men 1980-talets stadskamper är inte bara intressanta för att de är mindre kända, utan också för att den polisiära repressionen under denna tid tycks ha hårdnat. Vårt 80-tal berättar om polisens överenskommelse med Stockholms fastighetsägare att kunna upplösa en husockupation inom 24 timmar utan att behöva kontakta fastighetsägaren, om en dramatiskt ökad användning av buggning och andra spaningsmedel, och om hur radikala ungdomar användes som försökskaniner för polisens nya utrustning och befogenheter. En ökad politisk och polisiär repression – samtidigt som husockupationer blev ett normaliserat fenomen i andra europeiska städer: från den tidigt etablerade BZ-rörelsen i Västtyskland till de legaliserade husockupationerna i Nederländerna och de sociala center i Italien där medborgare fann nya sätt att organisera sig efter åren av bly. Varför denna svenska nolltolerans? Och vad har den betytt för Stockholms utveckling till en av världens mest segregerade, homogena och renskrubbade innerstäder?
Någon i en soffa skrattar in i kameran, en kalufs sticker upp mellan sovsäck och madrass på golvet. Tre personer är i färd med att slå in eller öppna ett fönster, andra balanserar på en husfasad för att sätta upp banderoller. Någon bär ett barn på axlarna i en demonstration mot Shells verksamhet i Sydafrika. Även om den verklighet som bilderna visar kan kännas avlägsen, så framstår utställningen som högst aktuell. I det bostadspolitiska projektet Wohnungsfrage på Haus der Kulturen der Welt i Berlin påminns besökaren om frågans vikt genom Martha Roslers billboardverk från 1989, «housing is a human right», och i Stockholm tvingas den bostads- och stadspolitiska kampen åter att ta till illegala eller paralegala medel. I somras skrev Kunstkritikk om det medborgardrivna Högdalens Folkets hus, och i skrivande stund är Walla Scen i Årsta söder om Stockholm ockuperat av Kulturföreningen Walla Scen och Förbundet Allt åt alla, i protest mot den renovering och standardhöjning av Valla Torg som i praktiken kommer att bli en «renovräkning» av de låginkomsttagare (främst pensionärer) som bor där.
Vad är det då som känns så svårfångat och avlägset i utställningens bilder? «Fotografiet», skriver Giorgio Agamben, «återger världen som den framträder på den yttersta dagen, [då] till och med den enfaldiga kroppshållningen sammanfattar och samlar inom sig betydelsen av en hel existens.» Men det tycks inte gälla de allvarliga ungdomar som blickar in i kameran, och om vilka vi vet att de idag är medelålders och antagligen bor under långt mer ordnade förhållanden. Det finns ingenting «slutgiltigt» över vecken i deras kläder, som Walter Benjamin skriver om Schellings rock i Liten fotografihistoria. Snarare är det en annan kapacitet hos fotografiet som står på spel här: den fotografiska bildens förmåga att återge ett ögonblick som är för kort för att gripas.
Om vi återvänder till det inledande fotografiet från Klevgränd, så kan det sägas fånga ockupationens ögonblick i både optisk och historisk-politisk mening. I den svävande stund innan plankorna slår in dörren, betraktar vi även tidsspannet då huset öppnas till allmänning och för en kort stund fungerar på ett radikalt annorlunda sätt. Utställningen visar detta ögonblick inte som något förlorat, utan som något att eftersöka, förlänga och kanske till och med flytta in i.