I ett litet källarförråd i ett bostadshus i Göteborg ligger Stefan Karlssons museum för dålig konst, som tidigare har ställt ut bland andra Beth Laurin, Leif Holmstrand och Iris Smeds. Konstnären och museichefen Stefan Karlssons projekt kan sägas iscensätta en anakronism mot direktiven för konstens samhälleliga duglighet. Museet är grundat på en dystopisk läsning av samtiden där den kritiska konsten har förvisats under jord.
Visst fog för denna syn ges i Felix Gmelins (f. 1962) nya videoverk Vi önskar dig välkommen till en aktiv, inspirerande och deltagande dag! (2018) som visas på en datorskärm i rummet för de samtal som åtföljer utställningarna. Till suset av avloppsvatten från ledningarna i källaren där vi befinner oss, betraktar vi filmens produktivitetscoach medan han instruerar en grupp universitetsstudenter i löpandebandtillverkning av origamikycklingar. Eller, rättare sagt: studenterna inser nödvändigheten i att uppfinna ett samarbete för att lösa uppgiften, under det att coachen, från Kaizeninstitutet, övervakar dem. Han ritar ett diagram över produktivitetsökningarna och noterar med smileys studenternas tilltagande glädje över resultaten.
När Gmelin under kvällens samtal med filmproducenten Kalle Boman berättar att Kaizeninstitutet tidigare har coachat på Konstakademin i Tromsö, framstår filmens iscensatta experiment som betydligt mindre skruvat. Snarast utgör det en träffande kommentar till konsthögskolornas målstyrda rationalisering. Men nere i källaren förstärks det absurda i tanken på kvantifiering och värdering av vimlet av konstpraktiker. Även filmen tycks exponera ett dröjande motstånd inom konsten, främst i den andra delen där effektivitetspedagogen tvingas justera sin regi för att inte stå i vägen för kameran. Som en följd betonas dock både coachens totala löjlighet och workshopens sluga verkningsgrad. Genom att låta sina gemensamma ansträngningar svara mot industriella krav lockas även studenterna att identifiera sina kognitiva och kritiska förmågor som arbetskraft.
Om Gmelins nya film visar på produktionen av kapitalistiska subjekt, så handlar den äldre Objects that Speak (2012) om ett mer förindividuellt infångande av perceptioner och impulser. Trekanalsvideon med män som i ett synestetiskt experiment reagerar med läten och miner på föremål som bananer och böcker visas på en laptop i skrubben som utgör själva museet för dålig konst. Här får videons anspelning på cybernetiska kontrollmekanismer en lågteknologisk exponering genom en bit kartong som ramar in bilden, vilket också understryker känslan att deltagarnas grimaser hånar experimentet. Datorbilden är liten och ljudet så dåligt att åskådarna – max ett par åt gången får plats – nästan tvingas föreställa sig verket på egen hand. Ändå är det lätt att ta in, liksom Stefan Karlssons museikoncept i stort, som förespeglar ett samhälle som har förlorat konstnärerna, eller ett där konstnärerna har förlorat konsten, och samtidigt lyckas framställa just konsten som en lockande möjlighet.
Patrik Haggren är kritiker och medlem av tidskriften Palettens redaktion. Han debuterar med denna artikel som recensent i Kunstkritikk, där han sedan tidigare medverkar som översättare.
