Horisontell splittring
Sinziana Ravini hör till Kunstkritikks mest populära skribenter, och att många ville läsa hennes recension av årets mest omdiskuterade utställning kommer knappast som en överraskning. «Jag splittras och brottas med mig själv», skriver Ravini i en ovanligt uppriktig recension, publicerad ett par dagar efter öppningen i juni: «En del av mig finner Documenta 15 fantastisk, ja rentav början på en ny dekolonial era. En annan del finner utställningen platt, flummig och barnslig».
Avprogrammera ögat
Att min egen recension av Harald Lyths retrospektiv på Liljevalchs blev en av årets mest lästa artiklar känns mindre väntat, i övrigt fick utställningen knappt någon uppmärksamhet i pressen. Den presenterade dessutom ett ovanligt rigoröst och systematiskt resonemang om måleriet; motsatsen till de insmickrande och publikfriande spektakel som vi ser så ofta nuförtiden.
Man andas med vindens andedräkt
Inte heller nästa topplacering känns helt väntad: konstnären Clara Gesang Gottowts essä om sekelskiftesmålaren Anna Bobergs (1864–1935) livsomvälvande möte med det karga nordnorska landskapet. Våra läsare tycks uppskatta personliga, reflekterande texter om skapandets processer.
Antirasismens estetik
En annan av Kunstkritikks mest lästa skribenter är Lars-Erik Hjertström Lappalainen, som i sin recension av en utställning på Lunds konsthall lackade ur på den uppfostrande och självgoda konstpaternalismen. Man kan se att våra läsare föredrar recensioner framför andra genrer, till exempel intervjuer, kommentarer eller nyheter. Om kritiken är negativ eller positiv tycks spela mindre roll. Däremot ska den gärna vara frispråkig.
Var hennes röst
Den feministiska revolutionen i Iran var en av årets viktigaste politiska händelser. Genom att intervjua svenska, danska och norska konstnärer och kulturarbetare med iransk bakgrund så ville vi uppmärksamma hur protesterna på ett personligt plan berör många i det nordiska konstlivet.
Det inre livet
Att så många läste Josefine Forsbergs intervju med Staffan Nihlén (1929–2022), som gick bort i november, tror jag kan bero på att de är trötta på den självtjänande cynism som förenar de akademiska och populistiska lägrena i samtidskonsten. Nihléns vakna och innerliga – men för den skull inte mindre kritiska – blick känns kanske mer spännande för konstnärer idag.
Ett nödvändigt brev
Rysslands anfallskrig mot Ukraina kastade en mörk skugga, och curatorn för Ryska Paviljongen på årets Venedigbiennal, Raimundas Malašauskas, sa upp sig med ett offentligt brev som förkastade kriget. Vad Malašauskas inte nämnde, och som många nog inte kände till – men som Anders Kreuger lyfte fram i sin kommentar – var de personliga banden mellan paviljongen och några av de mest famösa namnen i den ryska krigshetsande eliten.
Svart blick vita väggar
Masha Taavoniku började som skribent i Kunstkritikk efter sommaren. Många ville läsa hennes recension av en av årets mest uppmärksammade utställningar: Eva Livijn och sir Isaac Juliens Rock My Soul II. Verk av 25 kvinnliga och icke-binära svarta konstnärer samlades i Livijns eget hem.
Hilma i din ficka
Hilma af Klint tycks ständigt aktuell, och i oktober lanserades en Virtual Reality-resa genom hennes värld. Emet Brulin, som även han debuterade som Kunstkritikk-skribent under året, menade att tilltaget för publiken längre från af Klint genom att manipulera och förvanska hennes arbete.
Att lära sig av Documenta 15
Mitt under sensommarens valrörelse som ledde till dagens auktoritära och högerextrema regeringssamarbete, så föreslog Kim West att vi bör se årets Documenta som en skola för ett antifascistiskt liv. Poängen är att «kultivera ett sorts ekosystem av mer eller mindre konstnärliga organisationer, som tillsammans ska bidra till att upprätta en kulturell infrastruktur för nya samhällsformer, resistenta mot fascismens värderingar», menade han.