Vad, och var, är konstens plats? Frågan väcks omedelbart för den som under hösten besöker Untitled, 2010, ett verk som simultant ställs ut på Bergen Kunsthall och på Jeu de Paume i Paris. För här är redan själva företeelsen att «ställa ut» satt ur spel – liksom den rollfördelning mellan verk, konstnär och publik vi traditionellt tar för given.
Untitled, 2010 är ett verk som mobiliserar rummet i dubbel bemärkelse. Utställningen består av två identiska rum med vitmålade väggar jämnt belysta från taket, ett rum utan fönster och skuggor, det ena lokaliserat i Paris, det andra i Bergen. Dessa till synes tomma lokaler döljer en intrikat mekanik som gör det möjligt för rummets bortre vägg att förflytta sig. Rörelsen uppstår efter att en sensor registrerat ett besök i rummet i Paris och sänt en signal till dess dubbelgångare i Bergen, och vice versa. Rummens volym minskar alltså gradvis under loppet av utställningsperioden, men så oregelbundet och sakta att besökaren knappast förmår erfara förändringen. Verket utspelar sig således i ett lika osynligt som reelt mellanrum mellan dessa institutioner, mellan en anonym avsändare och en okänd mottagare.
Under loppet av det senaste decenniet har den kroatisk-hollänske konstnären Tomo Savić-Gecan, född 1967 i Zagreb och verksam i Amsterdam, realiserat en rad liknande projekt, alla med titeln Untitled. Vid varje tillfälle har konstnären iscensatt en fysisk förändring mellan två geografiskt avlägsna platser; i Untitled, 2001 fick inträdet i en utställningslokal i Utrecht en rulltrappa att stanna i ett köpcenter Zagreb; i Untitled, 2005 förändrade ett besök på ett galleri i Amsterdam temperaturen på vattnet i en utomhusbassäng i Tallinn.
Det konsekventa användandet av Untitled som titel på dessa verk för tankarna till en modernistisk tradition, där det namnlösa verket varit synonymt med en autonom och genrelös konst som inte refererar till något utanför sig själv. Men i själva verket är det just denna tradition som skärskådas och nedmonteras av Savić-Gecan. Snarare än en renhetssträvan av modernistiskt snitt så kan projektet beskrivas som ett uttryck för en lakonisk minimalism. Det aktualiserar så den kritik som under lång tid riktats mot lyxkonsumptionen av estetiska uttryck och upplevelser. Föremålet framför andra för denna omfattande revidering har varit konstgalleriet som institution – modernismens vita kub som en tidlös och platslös plats, avskärmat och isolerat från omvärlden. Det är just denna sakrala rumslighet, avskalad, abstrakt och auktoritär, som producerat och upprätthållit idén om det autonoma och tidlösa konstverket.
Men till skillnad från den platsspecifika konst som initialt formulerade denna kritik under det sena 60-talet så är Savić-Gecans konst immateriell, den lämnar inga spår. Följdaktligen finns det liten dokumentation av hans tidigare konstnärliga verksamhet. Verken är omöjliga att återge; de kan beskrivas som förlopp men de kan inte reproduceras som objekt. Inte heller kan vi erfara dem på plats. De är på en gång föränderliga och förgängliga, konkreta och osynliga.
Trots att det så påfallande handlar om en idébaserad konst så inbjuder Untitled, 2010 till en rent bokstavlig tolkning. Savić-Gecan vänder ut och in på föreställningen om konstverket som ett fysiskt objekt, något som äger rum, innanför galleriets väggar. Kongenial med den kritik som har beskrivit gallerirummet som en kroppsfientlig plats, en plats reserverad för ögat och tanken, så låter Savić-Gecan istället besökarens kropp ta plats i fysisk mening, då rummet krymper i relation till antalet åskådare. Slutligen finns här också en, i lika bokstavlig bemärkelse, inbyggd ironi. Önskan att öppna upp den slutna, neutrala vita kuben mot en omvärld innebär att rummet, om än omärkligt sakta, utplånar sig själv. Det blir, rent konkret, den icke-plats som konstgalleriet alltid gjort anspråk på att vara.
Den tionde november följs utställningen upp med ett föredrag om konstnären samt visingen av hans första videoverk. Kanske tyder denna filmdebut på att den bildlösa, objektlösa konst som Savić-Gecan praktiserat i ett årtionde har nått vägs ände med Untitled, 2010.
