Detta är nog första gången jag föreställer mig hur en utställning skulle se ut på natten, ensam i månskenet. Det som har den här effekten är främst två verk som påminner om kyrkogårdar i Tjetjenien-födde Aslan Goisums presentation på Lunds konsthall.
I den främre salen är järnstaketen i Object (2022) uppställda som inhägnader på en kyrkogård utan gravar. Installationens avskalade uttryck understryker att det är en plats alla kan relatera till. Syskonverket en trappa upp heter Table (2024), ett bord med en ministad av takstrukturer, som de på kapell eller mausoleer. Här ser vi kyrkogården utifrån, en vy som påminner om hur vi flanörer är besökare, gravarna tillhör inte oss.
I Fearsome (2011 –) och Numbers (2015) har Goisum samlat gamla gatuskyltar från sin födelsestad Groznyj. De slitna emaljskivorna placerade i rutnät för tankarna både till politisk historia och visuella minnen från uppväxten under de katastrofala krigen mellan Ryssland och Tjetjenien (1994–1996, 1999–2009). Jag uppfattar dem också som tidiga exempel på konstnärens försök att översätta personlig erfarenhet till abstrakt form.
Min fantasi om månskenet beror inte på någon kuslig känsla i utställningen, utan på att verken aktiverar ett kroppsminne som jag tydligen associerar med natten. Att form väcker kroppsliga förnimmelser uppfattar jag som utställningens huvudtema, då i stort sett alla verk handlar om känslan av hur något ser ut. Skulpturen Star (2024) ser ut som en dekonstruerad stjärnform, där känslan av spetsarna framhävs.
Ett liknande anslag finns i Spear (2023–24), en serie vägghängda skulpturer bestående av böcker som slagits in rosa papper och skurits sönder med noggranna snitt, nästan som små tårtor. De framstår som visuell-taktil längtan: att materialisera känslan av att ha skurit genom böcker som om de vore smör.
Det mest uppseendeväckande i utställningen är titelverket Prism (2024), en sju meter hög videoskulptur i den bakre salen. På tre LED-skärmar som bildar en rak kolumn visas en filmsekvens av en naken, ung man som rör händerna över sin egen kropp. Det är en ypperlig användning av rummet, där verket kan betraktas från balkongen på andra våningen och där formen delar upp filmen i tre delar som aldrig kan ses samtidigt. Det är ett djupt sensuellt och hypnotiskt verk, med ekon av reklampelare och Kristusstatyer. Det kan te sig som raka motsatsen från de abstrakta skulpturerna, men fungerar på samma sätt genom att med enkla medel aktivera ett kroppsminne hos betraktaren.
Goisums utställning är sparsmakad, den ointresserade kan dra igenom den på fem minuter. Men enkelheten rymmer en precision: formerna kommunicerar. Det är som om de bara säger enstaka ord – död, hus, då, du, han, hon – men det räcker för att sätta igång något. Detta är underbara exempel på konst som gifter det abstrakta och hårda med köttet. Intresserad eller ej, så kommer den nakna kroppen i Prism att stoppa dig i dina steg.
