Queering the 90s. Så skulle man kunna sammanfatta den tolfte Göteborgsbiennalen. I kontrast till 90-talets coola slacker-nonchalans, så har curatorn João Laia tagit sig an utställningen med raffinerad elegans: mitt på golvet i Röda Stens stora sal ligger en gigantisk multi-färgad saccosäck av den spanska konstnären Maria Jerez, och i hörnet står den danska konstnären Rasmus Myrups fjolliga anti-skulpturer. Och istället för en kornig video av en naken, fuldansande snubbe (av, säg, Peter Land eller Sam Taylor-Wood) så projiceras Luiz Roques högupplösta film av en välsvarvad dansgrupp på den bortre väggen. Det är snyggt, sexigt och välproducerat, som en dekolonial Leni Riefenstahl-produktion.
På 1990-talet hade publiken vältrat sig i den gigantiska mjuka skulpturen, medan utställningen antagligen hade känts anarkistisk och förvirrande. I Forms of the Surrounding Futures är konsten istället smakfullt installerad och lätt att avkoda. Ingen ligger i Jerez Yabba (2017/2023), som verket heter. Biennalen är ett tryggt rum – bokstavligen. Högt upp på en betongpelare har den polska konstnärsgruppen Kem placerat en neonskulptur i form av en rosa triangel i en grön cirkel, vilket är symbolen för ett rum där kvinnor och HBTQI+-personer ska kunna utbyta erfarenheter utan att behöva oroa sig för trakasserier eller kränkningar. Det vilar ett angenämt lugn över rummet. Laias, i mina ögon sympatiska, avsikt är att återknyta till 90-talskonstens förutsättningslösa experimentalism med ett utvidgat queerbegrepp bortom identitetspolitiska gränsdragningar.
Det är stora ambitioner för en liten utställning med tjugofem konstnärer som ställer ut på Röda Sten, Göteborgs konsthall, stadsbiblioteket och Hammarkullens tunnelbanestation. Alla medverkande är unga, vilket känns modigt när man tänker på hur curatorer brukar safea med bred representation. Till skillnad från de senaste två upplagorna så är Laias biennal också orienterad mot framtiden, istället för mot det förflutna.
Ändå framgår det av hans katalogtext att Laia när en förhoppning om att konsten ska få folk att anamma en uppsättning värderingar som ska leda samhället i en progressiv riktning. Vilket påminner om den postmoderna vänsterns regression till ett slags för-marxistisk hegelianism – eller rentav en Fourier-doftande utopism – som bortser från marxismens avgörande tanke att historien drivs av verkliga krafter som agerar oberoende av vad vi tycker om dem. Jag uppfattar Laias samhällsanalys – som trosvisst avslutas: «framtiden är queer» – som både naiv och självförhärligande. Men jag gillar att han har gjort en utställning där konsten presenteras så att jag kan uppskatta den även när jag inte delar hans politiska åsikter.
I Röda Stens foajé dras jag in bland den svenska textilkonstnären Esse McChesneys vävar och broderier i klart lysande neonblått, orange och grönt. Formerna är retro, färgerna nya. Vissa bilder hänger på väggarna, andra mitt i rummet. Flera visar en bål med ärr efter en könskorrigerande operation, men här finns också symboliska motiv som en tvåhövdad drake och ett par händer som sträcker sig uppåt i en dramatisk gest. Jag förstår de fragmentariska bilderna – händer utan armar, kroppar utan huvud – som ett sätt att understryka motivets autonomi. McChesney befriar transkroppen från kravet om representativitet, att alltid «stå för något», istället får den komma fram som vacker, begärlig, skör, stark och mänsklig.
I ett av rummen högre upp i den gamla industribyggnaden hänger en Marie-Louise Ekman-doftande quilt av McChesney bredvid de ukrainska konstnärerna Yarema Malaschuk och Roman Khimels Dedicated to the Youth of the World II från 2019. Filmen visar en dansande folkmassa, för att mot slutet zooma in på de fashionabelt hålögda och modellsnygga ungdomarna efter att festen är slut. Jag förvandlas till en hönspappa, och vill inget hellre än att låta tröttisarna krypa ner under McChesneys täcke och slippa konfronteras med nästa dag och det krig och elände som väntar.
Längst upp i huset kan jag själv lägga mig och vila en stund på en madrass i den portugisiska konstnären Joana da Conceiçãos installation Cosmic Solipsim (2022–2023). I taket hänger abstrakta tavlor, technomusik dunkar i rummet. Måttligt intressant, men budskapet är tydligt nog.
När jag kommer tillbaka till den stora salen mitt i huset så har jag hunnit bli en smula förförd av utställningen. Jag saknar fortfarande verk som tvingar mig som betraktare att arbeta igenom ett material som verkligen utmanar mig, känslomässigt och intellektuellt. Men jag förstår att det finns en arbetskritisk avsikt som plockas upp genom att Jerez saccosäck inte aktiveras utan bara ligger där och andas. På samma sätt står Myrups drömlika figurer av sten, mossa och trä bara och hänger i ett före eller efter, medan den mexikanske konstnären Rodrigo Hernández hamrade mässingsreliefer Anche di notte (2022), «även på natten», avbildar människor och fladdemöss som svävar runt i en obestämd rymd. Allt kommer samman i en vacker bild av konstens förmåga att upphäva de sociala kraven om att vi ska vara produktiva, arbeta eller till och med kriga (dvs. arbeta för det militär-industriella komplexet). Varför kan vi inte bara få tagga ner, dansa med en kosmisk fladdermus eller dofta på en blomma?
Delen på Göteborgs Konsthall är mindre övertygande. Kanske beror det på att Laia är mer investerad i de queera frågeställningarna på Röda Sten än i de klimat- och urfolksperspektiv som introduceras med verk som den brasilianska filmaren Ana Vaz Cosmic Garden (2018) eller den finsk-samiska konstnären Outi Pieski installation Gurzot ja guovssat / Spell on you! (2020)? Att urfolkens visdom ska komma samman med den utvidgade queerheten i en vision om en bättre morgondag känns för mig en smula pliktskyldigt. Dessutom är konst som ska lära oss att bli bättre människor oftast bara dålig konst: platt, illustrativ och kitschig. Därför blir jag skeptisk till den brittiske konstnären Prem Sahibs Liquid Gold (2016/2023) på Hammarkullens spårvagnstation. Ett gult ljus strålar från en glasvitrin och upp för rulltrappan. Här ska vi alltså beskåda när konsten lyfter samhällets olycksbarn ur deras armod? Eller ännu värre, avnjuta den exotiska miljön och de förment annorlunda människorna som bor där?
Tillbaka vid Götaplatsen blir jag på bättre humör av den danska konstnären Adam Christensens textila porträtt av en skara brokiga figurer som hänger i ett ljusschakt på Göteborgs Stadsbibliotek. Verken spelar perfekt med den offentliga miljön som ju fungerar som ett tillfälligt hem för en lika brokig skara som kommer dit för att studera, läsa tidningen, använda datorerna eller bara, vilket jag själv gjorde, vila en stund i en fåtölj.
Jag fastnar också länge framför P. Staffs montagefilm On Venus (2019) som, så att säga, tar biennalen bakifrån med sina skakande bilder av djur som flås levande och plågas i livsmedelsindustrin. Filmen visas i ett rum på konsthallen som badar i samma gula ljus som i Hammarkullen. Är tanken att visa hur den ofta invandrade arbetarklassen offras av den politiska eliten både till höger och vänster? En viktig poäng i så fall. Den svenske konstnären Tarik Kiswansons montage av röntgenbilder visas i samma rum och får en oroande kritisk udd som jag inte sett hos honom tidigare.
Längst in på konsthallen framstår den argentinske konstnären Osías Yanovs meditativa och färgglada installation Orphan Dance (2018/2023) som biennalens mest emblematiska verk. Små robotdammsugare åker fram och tillbaka för en ren och trevlig miljö. Jag kommer att tänka på Henri Matisses Luxe, Calme et Volupté (1904): lyxen är det överflöd av dofter, ljud och ljus som fyller utställningssalarna; lugnet är den känsla av stilla drömmeri som jag upplever bland verken; och njutningen handlar om hela den behagliga sinnlighet som publiken vaggas in i. Jag gillar verkligen hur den tolfte Göteborgsbiennalen tar sig an konsten dialektiskt snarare än illustrativt. I en tid när många kör fast i kulturkrigets skyttegravar, så är det ett positiv tecken på att världen är redo att gå vidare.