I Brasilien är José Leonilson känd som del av Geração 80 vars punkiga, expressiva målningar vände ryggen åt 1970-talets politiska konceptkonst, men på Malmö Konsthall visas även hans teckningar, broderier och skulpturer. En vanlig uppfattningen är att Geração 80 övergav politiken för att återfinna «glädjen i måleriet», vilket har lett till att den har avfärdats som en konst som ger efter för marknadens logik. Men vad jag beundrar hos denna utställning är hur den visar att Leonilson inte kan fångas i nidbilden av den sorglösa brasilianska 1980-talskonsten, utan hade ett bredare register både vad gäller estetiska uttryck och affektiva stämningar.
Ett centralt tema är Leonilsons ställning som homosexuell, varigenom utställningen vill visa att hans personligt präglade uttryck ägde en politisk relevans. Vad detta i så fall består i är däremot mindre tydligt. Genom sitt kronologiska upplägg – där besökaren ledsagas av en tidslinje som sträcker sig från Leonilsons yviga ungdomsverk till de textila verk han skapade efter att ha testats positivt för HIV – sviker utställningen hans queera kritik av det straighta samhällets linjära tänkande. «I keep thinking that we don’t think straight», säger han i en intervju med den brasilianske curatorn Adriano Pedrosa i utställningskatalogen.
Genom att installera skiljeväggar inordnas Leonilsons konst i olika perioder, samtidigt som man genom att även visa verk på baksidan av väggarna har velat skapa överraskningsmoment. För att fly undan detta ensidiga format började jag efter ett tag röra mig kors och tvärs över rummet och hittade på så sätt egna ingångar till hans konstnärskap.
Leonilson undvek att teoretisera och skrev inga manifest, men för mig visualiserar verket Os Pensamentos do Coração (1988) viktiga grundtankar i hans konstnärskap. På en rödmålad duk, som sitter fäst direkt på väggen utan ram, syns en gråblå hjärna och två ljusblå svärd, vilka korsar varandra som i en duell. Denna figur ringas in av en blodröd hjärtform och runt denna har Leonilson skrivit verkets titel [ung. «hjärtats tankar»] med svarta bokstäver. Det ser ut som en vapensköld som verkar vilja få bukt med dualiteten mellan intellekt och känsla, och istället etablera ett synsätt på måleriet som spelplats för en skarpsinnig hjärtlighet.
I utställningen presenteras även Leonilsons många resor till Europa under 1980-talet genom ett vackert kollage av vykort, brev och fotografier. Det tar fasta på Leonilsons interaktioner med europeiska postminimalister som Blinky Palermo och Eva Hesse med vilka han delade ett intresse för känslornas materiella gestaltning. Jag fastnar särskilt för hans broderier från tidigt 1990-tal där en förtjusande husmodersestetik kombineras med filosofiska reflektioner.
Leonilsons kritik av den straighta linjen syns i O apaixonado, o zig zag, 5 minutos (1991) där han har sytt med en sicksackande rörelse över ett dekorativt mönster vilket kantats av halvtransparenta vita pärlor. Han sydde ofta fast poetiska fraser på sina broderier för att klargöra verkens semantiska mening. I Puros y duros (1991) där olikfärgade ädelstenar hänger i metalltrådar på ett ömtåligt tygstycke, kan jag läsa orden som i svensk översättning lyder «ren och hård / illusioner / konstnärens guld». Här blandas Leonilsons användning av det dekorativa broderiet med en generös uppriktighet som får mig att se den ljuva illusionen som grundämnet för hans konst.
Detta fördjupar min förståelse av de storskaliga skulpturer som visas mitt i det stora utställningsrummet. De skapades för São Paulo-biennalen 1985, som sammanföll med diktaturens fall och vars inriktning mot brasiliansk neoexpressionism sökte förmedla en karnevalisk feststämning. Detta är dock knappast budskapet i Leonilsons skulpturer, vilka istället utgår från hans intresse för numerologi. Jag stannar länge framför en skulptur som föreställer en robust trästege delad i två hälfter, och vars trappsteg sitter på oregelbundna avstånd från varandra. För att gå upp för stegen hade jag behövt klämma in mina fötter i omöjliga skrymslen, vilket får mig att tänka på verket som en sorts hantverksmässig illusion av detta bruksobjekt som fnissar åt sin nyfunna frihet från det ändamålsenliga förnuftet.
I utställningens avslutande del visas verk från tidigt 1990-tal då Leonilson hade insjuknat i AIDS. Sjukdomen begränsade hans möjligheter att måla, och som den brasilianska curatorn Lisette Lagnado skriver skedde under denna period en vändning från affektion till infektion. Som betraktare ser jag inte själva sjukdomen, utan förnimmer hur den sjukes överkänslighet materialiseras i det tunna, sköra voiletyg som han använde som underlag för sina broderier.
Det är gripande att bevittna Leonilsons ansträngningar för att finnas omvandlade till en rymd tömd på substans. I självporträttet José (1991) har han sytt fast sitt förnamn på ett vitt voiletyg, och i ett av sina sista verk har han skrivit sitt namn på en kub täckt av voiletyg i en gråblå nyans. Leonilsons subjektivitet har här komprimerats till ett objekt som inte är större än att jag kan hålla det i min hand. Jag förstår det som en poetisk gestaltning av en sista önskan att inte bara bli ihågkommen utan också omhändertagen av sina framtida betraktare.
I sin sista fas inkorporerar Leonilson även katolska symboler i sin konst. I teckningen Jesus com rapaz acidentado (1991) håller en ansiktslös Jesus om en ung och livlös manskropp. Figurerna omges av svarta streck, vilka symboliserar deras helgongloria. Det kan ses som en heretisk omtolkning av katolicismen där den sjuke mannen delar det heliga rummet med Jesus. Här saknas en tydligare kontextualisering som kan förmedla den politiska innebörden av att som AIDS-sjuk homosexuell man i Brasilien ta strid för sin rätt till religiös frälsning.
I ett eget rum i utställningen visas installationen Sobre duas figuras (1993) som Leonilson skapade för biktrummet på Morumbikapellet i São Paulo kort innan sin död. Längs med den vänstra väggen hänger en vit sjukhusskjorta på en galge. Det går en rysning genom kroppen när jag lägger märke till att skjortan vajar i den kylslagna vinden från luftkonditioneringen. Skjortan består egentligen av två skjortor som har sytts fast i varandra, varav den nedre hänger upp och ner med ärmarna släpande i golvet. På bröstfickan står namnet Lazarus, som en referens till det katolska helgon som Jesus återuppväckte från de döda. Det kan tolkas som att Leonilson iklär sig rollen av någon om är värd att frälsas på samma sätt, på samma gång som den nedvända skjortan även kan sägas gestalta den dödssjukes stundande fall.
I rummets bortre del hänger ytterligare två bomullsskjortor över ryggstödet på stoppade trästolar, varav den enes ärmar har sytts om till ett vackert orangerandigt mönster. Även på dessa har ord sytts fast på bröstet, vilka på svenska läses «Av det goda hjärtat» och «Av falsk moral». Det får mig att minnas målningen med hjärtat och de korsade svärden, vilket i denna sakrala inramning läses som en kritik av katolicismens förtryck av homosexuella, där Leonilson genom sin installation tillägnar sig sin rättmätiga plats i frälsningens ljussken.
Att se Leonilsons samlade verk får mig att omvärdera min uppfattning om den brasilianska 1980-talskonsten, och utställningen visar även att brasiliansk konst innehåller många fler nyanser än den geometriska abstraktion och konkreta poesi som har varit huvudfokus för den svenska receptionen. Som besökare ges jag nya insikter i Leonilsons mångsidiga och personliga uttryck, men hur detta flätades samman med hur homosexuella efter diktaturens fall flyttade fram sina positioner hade behövts klargöras. Det räcker inte att säga att det personliga är politiskt, utan det hade krävts andra curatoriella strategier för att synliggöra vad jag uppfattar som Leonilson godhjärtade uppror mot det straighta samhällets förtryck.