1914 arrangerade flera av Sveriges kvinnoorganisationer en manifestation för kvinnlig rösträtt på Baltiska utställningen i Malmö. Hundra år senare äger konferensen Nordiskt Forum rum i samma stad, med underrubriken «New action on women’s rights». Malmö Konstmuseum knyter under sommaren samman händelserna genom utställningen En egen röst – om kvinnors kamp för rösträtt och mänskligt utrymme.
Som utställning talar En egen röst direkt till sin institution, samtidigt som den går i dialog med andra institutioner. I sina återblickar på förutsättningarna för kvinnors själv- och medbestämmande har de medverkande konstnärerna påfallande ofta använt sig av bibliotek, museer, arkiv och artefakter ur samlingar – och tillhörande presentationsformer. Arkivbaserade och dokumentära verk dominerar och gestaltningarna är företrädesvis gjorda med tidsbaserade media: film, video, ljud. Det är ämnesmässigt engagerande och nyansrikt, men också formmässigt tidskrävande och enahanda. När jag kliver in i ytterligare ett rum med videoprojektioner känner jag viss sympati för de två kvinnor som indignerat frågar museivakten om det verkligen inte finns något måleri här.
Det gör det inte. Undantaget porträttet av Barbro Åkesdotter Natt och Dag, kvinnan som lät uppföra barockslottet Årsta där Fredrika Bremer – en av 1914 års centrala gestalter – tillbringade en stor del av sitt liv. Målningen visas i en trappavsats där historiska föremål och dokument berättar om den hundra år gamla kvinnoutställningen. Carla Zaccagnini har i sin installation Elements of Beauty däremot utgått från frånvaron av måleri. En imaginär salongshängning där tomma svarta ramar målats direkt på väggarna kombineras med en ljudguide som lotsar besökaren bland berättelser om de konstverk som brittiska suffragetter attackerade på 1910-talet. Lyssnaren får själv föreställa sig de bilder som saknas och de händelser som utspelades. Det är inte så häpnadsväckande att höra att många av de förstörda verken visade avklädda kvinnor. Representationen av kvinnor har med all rätt varit ett återkommande tema sedan feminismens späda år. Verket plockar upp utställningens röda tråd, kvinnors historiska pendelrörelse mellan synlighet och osynlighet – och hur denna tecknats i efterhand.
En konsekvens av den museala inriktningen är att formlikheten mellan konstverk och museimaterial får dem att flyta ihop. Diskussionen om samtidskonstens gränslinjer är såklart långt ifrån ny, men jag tror att den tjänar på flera omtagningar. I det här sammanhanget blir det tydligt att de verk som fungerar bäst bär på spänningar mellan form och innehåll, genom vilka många olika läsningar kan göras. Som betraktare får jag inte nödvändigtvis mina förväntningar strukna medhårs. På så sätt hamnar också museet eller institutionen i en rörlig position som inte är given eller självklar. För att ge några exempel: I Andrea Geyers videoinstallation Three Chants Modern mässar dansare fram genom Museum of Modern Art och låter museets tre (kvinnliga) grundares historia berättas i en koreografi med samlingarnas (manliga) modernistiska mästerverk som fond. De berättelser som framförs sträcker sig bortom en kritik av det moderna, och pekar på hur engagemang och nätverk har utgjort, och fortfarande utgör, möjligheter till kulturell förändring.
I serien At the Time of the Third Reading har Annica Karlsson-Rixon som fotograf tagit ett rejält kliv bakåt jämfört med sina tidigare porträttbaserade arbeten. Serien registrerar ett tillfälligt tältläger, uppfört av kvinnor mellan tallstammarna på en rysk ö, vid samma tidpunkt som statsduman gör den tredje och sista läsningen av det famösa lagförslaget om förbud mot homosexuell propaganda. Avståndet till deltagarna är inte bara en försiktighetsåtgärd som skyddar deras identiteter i en given politisk situation, det skapar också betydelser i både arbetssätt och bilder. Som betraktare går en gärna nära för att avkoda vad som sker därborta mellan träden, en vill inte riktigt gå med på denna skyddade sammanslutning. Riktningen går åt ett helt annat håll än i Sofia Hultins stadsvandring I’m Every Lesbian, vars berättelser om lesbiskt liv i dagens Malmö präglas av ambitionen att komma ut, synliggöra och medvetandegöra. Och Kajsa Dahlbergs Ett eget rum/Tusen bibliotek, som jag har sett i flera olika versioner, bjuder i sin sammanfattning av läsarkommentarer och understrykningar i Virginia Woolfs klassiska tal på ständigt nya infall. Den här gången ser jag hur någon har skrivit «Göran Hägg!» längst ner på en sida. Att det är fullkomligt oklart för mig varför spelar mindre roll, den kollektiva röst som uppstår ur verket är inte alltid klar eller samstämmig.
Som enda bidrag från 1970-talets rika flora av feministisk konst visas Martha Roslers Semiotics of the Kitchen. Verket framstår i sammanhanget som udda trots att det hör till den del av utställningen som handlar om hemmets sfär och ideologi. Varför just detta verk och inget annat från samma period? Catti Brandelius längtansfulla och småbittra video Ellen Key som visas i samma rum hade gift sig väl med så många andra.
Det arkivtunga anslaget är givetvis ett curatoriskt ställningstagande. Främst för att utställningens ramverk utgörs av en historisk och politisk realitet, men gissningsvis också för att relationen mellan konst och den feministiska rörelsen fortfarande är sporadiskt inskriven i historien. Därför fyller en utställning som En egen röst en viktig funktion. Nyligen visades den norskproducerade utställningen The Beginning is Always Tomorrow på Västerås konstmuseum, ett försök att ringa in den nordiska samtidskonsten med feministisk anknytning från 90-talet och framåt. Som fysisk utställning var den betydligt mer ojämn, men med katalogens texter kom värdefulla vittnesmål från olika aktörers bilder av epokens händelser och förändringar. Den typen av reflektion kommer inte att överleva En egen röst, som trots sitt emancipatoriska ämne är mer flyktig genom avsaknaden av texter. Kanske överlåts detta till Nordiskt Forum att stå för.
Med den akademiska tonen följer en noggrannhet i hanteringen av det historiska materialet. Marie Høeg och Bolette Bergs iscensatta självporträtt från förra sekelskiftet lyfts med precision fram från sitt sammanhang: de är privata och lekfulla bilder som inte har tillkommit för någon annan publik än de själva och de närmaste vännerna, och de hör ihop med en uttalad politisk kamp för kvinnlig rösträtt i Norge. I och med det slipper vi en anakronistisk utnämning av dem till Cindy Shermans företrädare, vilket skedde med Claude Cahun och Maurice Moores privata fotografier när de lanserades som nyfunnen konstskatt på 1990-talet. Just den sortens reflexmässig historieskrivning gynnar knappast det frigörelseprojekt som feminismen fortfarande är. Det gör däremot den balansakt mellan historia och nutid, mellan anspråk på universella rättigheter och specifika och lokala situationer, som kännetecknar En egen röst. Istället för att fastna i kritisk opposition eller slå fast allmängiltiga lösningar, så fångar utställningen hur strävan efter ökat utrymme har organiserats. Det gör den till en reflektionsyta med handfasta dimensioner.
