De som har besökt Konsthall C på senare år minns nog den rektangulära spegel som hänger under taket i det större utställningsrummet, en permanent installation av Malmö Fria Kvinnouniversitet (MFK). För Stephan Dillemuths utställning Arbetarrevyn söker medlemmar! har den reflekterande ytan fått en motpart installerad på golvet, ett speglande eko av en spegel. Att Dillemuths verk har installerats i relation till det existerande verket, resulterar i en avig placering nära konsthallens ingång, och för att ta sig in i utställningen måste besökaren klättra över dess ena hörn. Dillemuth har dessutom inte bara kopierat den blanka ytan, utan själva materialet, som med glipande kanter och bristfällig finish för tankarna till 1970-talets discomiljöer.
Den reflekterande ytan verkar också fungera som en scen för en grupp krokiga gipsskulpturer, vars fragmentariska former påminner om träd. Skulpturerna är handgjorda på ett påtagligt sätt, och har enstaka gula, röda och blå färgstänk. De hålls på plats av kugghjul i gips, ett återkommande element i Dillemuths arbete, exempelvis i marionetterna i hans nyliga utställning på Reena Spaulings, New York. Istället för grenar sticker avgjutna händer, fingrar och andra kroppsdelar ut från träden. En knuten näve är riktad mot sin spegelbild i taket, och en cylinderhatt dinglar från en av grenarna. Installationens delar för tankarna till mutationer efter en kärnkraftskatatrof, eller resterna efter en fest som har urartat.
Då besökaren rör sig i rummet och betraktar installationen ur en annan vinkel, så omvandlas delarna till bokstäver som formar ordet «strike» (strejk). Dillemuths utställning är inspirerad av det som i Tyskland kallas för «Bunter Abend» (färgglad kväll). När socialistiska aktiviteter förbjöds 1878–90, så arrangerades dessa sammankomster av arbetarorganisationer och möjliggjorde för medlemmarna att umgås och organisera sig. Deltagarna klädde sig i teaterkostymer och medverkade efter förmåga i föreställningar som ofta förmedlade politiska budskap. Folkteatrarna (Volksbühne) anlitade däremot professionella skådespelare, och deras pjäser om arbetares villkor betraktades ofta som underhållning för medelklassen. Dillemuths förslag om en strejk lånar drag från Theodor Adornos kritik av kulturindustrin, och kan ses som en vägran att vara ett kugghjul i underhållningsfabriken. Eller kanske betonar det istället varje enskilt bidrags betydelse för gräsrotsorganisering och kollektivt arbete?
I arbetarrevyernas anda så är utställningen resultatet av en gemensam ansträngning. Dillemuth arrangerade tre workshops vid olika tidpunkter, för att underlätta för deltagare med olika arbetstider («the night owls», «the weekenders» och «the early birds»). Under dessa sammankomster gjöts skulpturernas integrerade delar av efter de kroppsdelar som deltagarna använder i sina arbeten, som händer som klickar eller fixar till bilder i Photoshop. Den lilla utställningskatalogen, som designades under konsthallens förra utställning med Ciara Philips, citerar den feministiska marxisten Silvia Federicis idé att människokroppen var den första maskin som producerades av kapitalismen. Enligt teoretikern Franco (Bifo) Berardi kan vi idag lägga även vårt medvetande och våra känslor till listan med varor.
Utställningen är en fortsättning på vad Dillemuth beskriver som «bohemisk forskning»: en kunskapsproduktion genom livet, snarare än en som bygger på strikta, akademiska principer (även om konstnären själv är professor vid konsthögskolan i München). Utställningen betonar solidaritet och gemenskap genom att appropriera format från arbetarrörelsens historia. Innan öppningen organiserades till exempel en «Bunter Abend» för de som deltog i workshop-arbetet på Konsthall C.
Dillemuth tillstår att han själv och andra kulturarbetare är intrasslade i produktionen av mervärde, oavsett om det handlar om kunskap eller en mer materiell produktion av ekonomiska värden. Som Pierre Bourdieu visade för över trettio år sedan, så kan varje form av kapital snabbt omvandlas, från kulturellt till symboliskt till ekonomiskt kapital. Medan Dillemuth pekar mot hur intrasslade vi är i systemet, oavsett om det handlar om individuell ackumulation av intellektuellt kapital eller mobilisering av gemenskaper och affekter, så tycks hans förslag betona vikten av självorganisering. Hur de sociala krafternas självständighet ska upprätthållas förblir oklart. Men återigen, så är det ju alltid möjligt att gå i strejk.
