Länge fanns ett klipp på nätet som jag såg kanske 20–30 gånger. Det var inspelat på Christie’s i New York 2007 – året innan marknaden för samtidskonst totalpajade mitt under den ökända flerdagsauktionen med Damien Hirst-verk. Verket som auktionerades ut var en av Andy Warhols bilkrasch-motiv från 1964. Utropspriset var 17 miljoner dollar, och de första minuterna går undan med tre budgivare som bjuder över varandra med en miljon åt gången i högt tempo. En av de tre trappar ner sin budgivning strax över 35 miljoner, och det står till slut mellan två personer via telefonlinjer till två representanter från Christie’s. För varje ny miljon som flyger genom luften blir det mer spännande. Men också pinsamt. Det är svårt att säga varför, men kanske för att det blir uppenbart inte längre handlar om verket som sådant.
Vid 61 miljoner blir det äntligen en paus i budgivningen, och förrättaren reser klubban då det från publiken plötsligt ljuder – 61 500 000! Vilket får förrättaren att nästan steppa av spänning och glädje. Det är Larry Gagosian, en person med starka egna intressen i att skydda Warhols marknad, som via mobilen bjuder för oljemiljardären Steve Cohen. Till slut säljs Warhol-verket via Christie’s Asien-representant för 64 miljoner dollar.
Förra veckan, mitt under pandemitid, hände något som jag uppfattade som litet ett eko från denna tid på Bukowskis i Stockholm. En konstnär som bevakade sina egna verk fick mig att logga in för att följa budgivningen om Natalie Djurberg & Hans Bergs Crocodile, Egg, Man (2012), en silkonskulptur i relativt liten storlek (36x53x25 och 53x24x20) plus podium. Utropspriset var 300 000 – 400 000 kronor, men efter en snabb budgivning via två telefonlinjer landade slutpriset 16 300 000 kronor. Inklusive avgifter kommer slutsumman att ligga på nära 20 miljoner för den amerikanska storshopparen, fyrtio gånger högre än utropspriset.
Den här typen av rekord är normalt det enda från konstvärlden som skapar större rubriker i mainstream-media. Följdriktigt publicerade Dagens Nyheter dagen efter en artikel om det «högsta auktionspriset någonsin för samtida konst i Sverige». Och visst är det en nyhet värd att rapportera! Men handlar detta verkligen bara om att Djurberg & Berg nu har blivit stora och efterfrågade på den internationella konstmarknaden som DN kommer fram till i sin analys? Och vad betyder rekordpriset för konstnärerna i förlängningen? Är det odelat positivt för dem?
Märkligt nog nämner inte artikeln att två andra verk av konstnärsparet såldes under samma auktion. Det handlar förvisso om två filmer i upplaga av fyra: The Experiment (Forest) som hade ett utropspris på 100 000 – 120 000 SEK och klubbades för 160 000 SEK, och Feed All the Hungry Little Children som hade ett utropspris på 100 000–120 000 och såldes för 280 000 SEK. Borde inte dessa verk ha gått (mycket) högre om det endast handlade om en ökad internationell efterfrågan?
Förvånande nog är det många på sociala medier som gratulerar Djurberg och Berg, och en del verkar tro att de nu blir rika. Visst kommer det att få sk. Droite de Suite/följerätt. Denna ersättning låg tidigare på fem procent av försäljningspriset, men är numera baserad på en skala med fallande procentersättning ner till 0.25% vid ökande pris, och med ett högsta ersättningsbelopp motsvarande 12 500 euro, ungefär 125 000 SEK. Delat på två är det inte direkt något miljonbelopp som hamnar på konstnärernas konton. Den som skrattar högst just nu, förutom Bukowskis såklart, är säljaren av verket som kanske hade hoppats på 500 000 som slutpris, men nu istället måste vara ganska så glatt överraskad.
Hur påverkar detta prisbilden för verk som säljs på förstahandsmarknaden (de gallerier som representerar Djurberg & Berg)? Vi talar om ett seriöst konstnärspar som är oerhört produktiva, där många av deras skulpturer är avfällingar från de animerade filmer som varit utgångspunkten för ett kompromisslöst och enastående konstnärskap. Det finns med andra ord en god tillgång på skulpturer på förstahandsmarknaden, där man behöver inte betala miljoner för en skulptur i motsvarande storlek. Tvärtom, så ger utropspriserna en god indikation på vad som kan vara en vettig och låg estimering av verkens marknadsvärde.
Precis som i andra branscher så styrs marknaden för en konstnärs verk normalt av tillgång och efterfrågan. Detta kan, och bör, styras på olika sätt via en aktiv och duktig gallerist. Det bästa för konstnär och gallerist är när prisbilden ökar sakta och stadigt, och när en händelse som denna uppstår är det svårt att hantera. Drar man samma slutsats som DN, så kommer varje samlare som genom åren köpt en skulptur för 100 000–500 000 nu att se chansen att sälja verket och fyrtiodubbla sin investering. Plötsligt kommer Bukowskis kanske att få 20–30 skulpturer att sälja vid nästa auktion, och då står vi vid en situation där tillgången vida överstiger efterfrågan. Då kan vi tala om en «mättad marknad», som i sin tur betyder att prisbilden på andrahandsmarknaden kan komma att sjunka under prisbilden på gallerierna.
Om detta händer så får vi hoppas att Djurberg & Bergs gallerister bevakar auktionen, och ropar upp/in verken för att säkra värdet. Detta är givetvis inget drömscenario för en gallerist. Det betyder också att man kan få ett större lager av skulpturer som man måste vänta några år med att sälja igen, för att marknaden ska stabiliseras enligt den sakta ökande kurva man önskar.
Galleristernas mardröm är så kallade «flippers» som suger upp så många verk de kan av en viss konstnär för att påverka andra att köpa av samma konstnär. Tillsammans driver de upp priserna genom att exempelvis buda på samma verk så att flera samlare blir varse att det kan vara en god investering. När prisbilden är tillräckligt hög sänder «flippern» ut alla sina verk på marknaden, vilket leder till att konstnären tappar i värde. Medan ursprungsflippern har tjänat en hacka, så hamnar de andra samlarna i panik och försöker sälja sina verk innan värdet sänks ytterligare. Därmed hamnar ännu fler verk på andrahandsmarknaden, och konstnären får ännu svårare att sälja något på förstahandsmarknaden. Fenomenet är kanske mer välkänt på den internationella marknaden än den svenska, även om vi sett flera exempel och antydningar.
Att konstmarknaden, och auktionsmarknaden i synnerhet, är så intressant för agenter med «snabba cash» för ögonen handlar om att den fortfarande är såpass hemlig och oreglerad. Säljare och köpare kan i de flesta länder vara anonyma, vilket gör marknaden idealisk för pengatvätt eller undanhållande av skatt. Olika internationella och nationella grepp tas med jämna mellanrum för att komma till rätta med otyget, samtidigt som det förstås finns olika elaborerade sätt att komma undan insyn. Även auktionshus har varit inblandade i affärer som är minst sagt dunkla, och här finns en skog av olika saker som underlättar – säljarens «minsta pris», köpares «säkra inköp», små karteller av intressen och investeringar och «fixa priser».
Ett relativt nytt fenomen som underlättar för ljusskygga konstsamlare är så kallade Freeports, stora lager där den mörkaste delen av konstmarknaden förs. Freeports ligger formellt utanför länders jurisdiktion, och där lagras konst, vin, äkta mattor, dyra bilar och andra värdesaker i väntan på att antingen byta ägare eller som ett sätt att undvika att betala skatt. Dessa faciliteter fungerar till och med bättre än auktionsmarknaden vad gäller anonymitet. Men ibland är det också en fördel att kunna redovisa var man lagt sina pengar – och då är auktionsmarknaden perfekt.
En budgivning som den på Bukowskis kan, kort sagt, handla om två aktörer som önskar driva upp prisbilden på ett konstnärskap, kanske rentav efter en hemlig överenskommelse om att köpa varandras verk och på så sätt finna finurliga sätt att undvika skatt eller insyn? Men det kan förstås också handla om en tupp-mätning mellan två samlare eller frenemies, eller helt enkelt om en kärlek så stor till Djurberg/Bergs verk att ägandet blivit till en besatthet. Vad som egentligen hände på Bukowskis den 10:e november 2020 vet bara de närmast inblandade.