Konsten som inte kan misslyckas

Gelb är ett glanslöst utställningsrum i en ateljéförening i Solna, en närförort till Stockholm. Där har den nätbaserade konsttidningen C-print öppnat höstsäsongen genom att curatera utställningen Absolute Affirmation med i huvudsak hyfsat unga svenska konstnärer som lyfter fram det vardagliga i ämnen som migration och kolonialism. Tydligast, och faktiskt klart bättre än hos de övriga, är det i Jesper Nordahls video- och dokumentbaserade verk The Swedish Camp (2019), där man får ta del av livet som exploatör.

Nordahl bodde under några år i början av 80-talet i ett svenskt bostadsområde på Sri Lanka, där hans föräldrar arbetade för ett företag som hade lyckats få ett stort uppdrag i landet, ett dammbygge. Huvuddelen av verket utgörs av en video där familjefilmer från den tiden – julavslutning i skolan och Nordahls sista framträdande med sin trumpet – blandas med tagningar från hans återbesök i det nu ganska så förfallna bostadsområdet. Men även klipp både från lankesisk och svensk TV finns med eftersom projektet var så uppseendeväckande. Från svenskt håll handlade det om ett privat företag som hade förhandlat sig till ett icke- konkurrensutsatt kontrakt på Sri Lanka, samtidigt som det på hemmaplan krävde biståndspengar för att finansiera det hela. Det var första gången i Sverige som en privat aktör började sukta efter offentliga medel avsatta för biståndsarbete. På Sri Lanka uppmärksammades projektet eftersom det skedde på ett sätt som ledde till stora etniska konflikter.

I det där levde Nordahl, och i verket kan man läsa såväl tidningsartiklar som hans skoluppsatser om tillvaron på Sri Lanka. Man kan se familjefoton och affischer om fotbollsmatcher mellan det svenska företagslaget och en lokal klubb. Kombinationen av personligt och offentligt material gör att frågorna om kolonialism och imperialism, inte minst med globala företag som subjekt, börjar krypa under skinnet på en.

Och det tycks vara den avsedda träffytan för flera av verken i utställningen. Sahar Tavasolians Dear Mom (2016) består av främlingsfientliga kommentarfältsutgjutelser hämtade från vad jag föreställer mig är konstnärens egen eller möjligtvis hennes mammas feed. Texterna har tryckts på tyg som rullats och fästs på väggen så att det påminner om toalettpapper. Intimt, vardagligt och kroppsligt om vardagsrasismens ökade mängd och synlighet på nätet. Slobodan Zivics Validate Me (2019) består av en enorm förstoring av konstnärens jugoslaviska passfoto, färglagd som en psykedelisk affisch med ordet «validity» skrivet över det hela. Bilden hänger ovanför en bergsprängare från 80-talet, som spelar en mash up av de jugoslaviska och svenska nationalsångerna. Zivic är född i Sverige av jugoslaviska föräldrar, och verket gestaltar det intima predikamentet att ha konstruerat sin identitet i förhållande till två länder, där man samtidigt är en främling, och där ett av länderna plötsligt försvinner! Är man då fortfarande expatrierad jugoslav, eller har man blivit serb eller kroat eller något annat?

Men intressantare än temat är hur verken förhåller sig till sin status som konst. Traditionellt sett utmärktes ett konstverk av att inte bara förhålla sig till något utanför sig självt (ett tema eller en referens) utan också till sig självt som konst. Som mest artikulerad var kanske den hållningen under modernismen, och i tanken om det mediespecifika. Men något av detta fanns väl ändå kvar när det postmediala tillståndet proklamerade för snart två decennier sedan? Då hävdades det att konstnärer inte gör måleri eller foto som konst, utan att de gör konst direkt, utan att ta omvägen över något med specifik relevans för ett visst medium. Nu känns det som samma predikament, men 2.0: en konstutställning visar inte ett verk som konst, utan konsten består i att visa saker som handlar om något annat än konst, något annat än sig självt. Medan konsten i den första fasen av det postmediala var saken själv, det som inte tillhörde mediationen, så tycks konsten idag ha förändrats och antagit statusen av ett medium vars funktion knyts till möjligheten att representera något utanför sig självt.

Jag menar att den likgiltighet för konstens gränser som utmärker C-prints utställning kan ses som ett tecken på den här utvecklingen. Till exempel är det uppenbart att Tavasolians verk enligt – låt oss kalla det «gammal uppfattning» – är design. Ändå presenteras det inte som «design som konst». Detta är en konstutställning, rakt av, och inget annat. Det innebär även att verken inte längre tycks ha den speciella självrelation som förut gjorde något till konst. Oavsett ämne brukade verk även ha en apart strävan, som om det var nödvändigt att pressa formen eller materialet utöver sina tidigare gränser för att förmedla innehållet. Ett verk försökte göra något osäkert, det var något som kunde misslyckas. På så sätt fick även åskådaren ett kriterium för att bedöma om verket var lyckat eller inte. Här är det däremot svårt att förstå hur konstnärerna skulle kunna misslyckas med sina verk. De estetiska hindren och svårigheterna är helt borta. Man får en känsla av att den lättaste lösningen har funnits vara den bästa, och kanske är det så det måste vara om konsten har blivit ett medium.

I så fall ska det bli spännande att se om den intensitet som kunde uppstå i verkets förhållande till sig själv som konst – den prekära situation som konstnären utsatte sig för när hen försökte göra något som kanske inte skulle lyckas – kan återskapas med andra medel och andra relationer framöver. Troligtvis inte. Men möjligen pekar Tavasolians toalettpapper på hur en alternativ relation skulle kunna se ut, eftersom den vill få betraktaren att vända ryggen till och istället torka sig med den skit som återges på rullen. Det är alltså inte verkets självrelation som gör att det uppstår en spänning, utan att det finns till hands när betraktarens relation till världen förändras, förstärks, intimiseras.

Ett undantaget är Salad Hilowies diabildsvisning Untitled (Sarong museum) (2019), som framstår just som misslyckad i den här utställningen. Bilderna visar en sarongklädd, ofta helt dold, svart man framför modernistiska verk på ett museum. Man ser välkomponerade fotografier, men får intrycket att bildernas materialitet försvinner i projektionen. Kvar är bara dokumentationer av när den här mannen ställde sig vid konst på ett museum. Det blir givetvis lite töntigt. Men jag är övertygad om att Hilowies bilder skulle kunna få en nästan monumental kvalitet om bara projektionen hade varit bättre. Istället framstår det som bleka kopior. I sammanhanget känns det faktiskt skönt att stöta på ett verk som fungerar med så precisa medel att det kan misslyckas. Att plötsligt se en fotografs verk!