Litteraturen och konsten har sneglat på varandra sedan tidernas begynnelse, men på senare tid har de börjat kurtisera varandra, ja rentav slå följe. Hur kommer det sig? Litteraturen kan ses som mer demokratisk och lättåtkomlig än samtidskonsten. Vi behöver i regel inga bruksanvisningar för hur vi skall läsa en bok. Konsten åtföljs däremot ofta av texter och teoretiska kryckor. Söker sig konstvärlden till litteraturen för att undkomma det mossiga äktenskapet mellan konsten och filosofin, där filosofin alltid försöker få sista ordet? Men vad är det i så fall litteraturen skänker konsten, och vad är det den får i utbyte? Jag bestämde mig för att ta mig till Moderna Museets litterära evenemang Stockholm Literature för att ta reda på den saken.
Stockholm Literature anordnades i år för femte gången i rad, och är ett samarbete mellan Stockholms Litteraturfestival, Moderna Museet och Kungliga Dramatiska Teatern. Efter höstens slitningar mellan Bokmässan i Göteborg och de alternativa plattformar som uppstod i reaktion mot högerextrema Nya tiders närvaro på mässan, så är detta kanske litteraturvärldens nya oas? Här får författare tala med andra författare eller konstnärer om gemensamma nämnare, drömmar och farhågor, men också om tekniska hemligheter, vilket tar diskussionerna till en osedvanlig hög nivå.
RodTjenkoperspektivet
En höjdpunkt var samtalet mellan den brittiske författaren Julian Barnes och Moderna Museets vice chef Ann-Sofie Norling om den ryske kompositören Dmitrij Sjostakovitj, huvudpersonen i Barnes senaste roman Tidens larm. Norling förde in diskussionen på konstens nivå genom att fråga huruvida Barnes använde sig av Aleksandr Rodtjenkos övervakande sidoperspektiv i sitt sätt att skildra Sjostakovitj liv. Barnes förklarade att han först försökte skriva boken ur Sjostakovitj synvinkel, men att han fastnade på vägen. När han istället började skriva i tredje person, upptäckte han att «Rodtjenkoperspektivet», som tittar på sitt studieobjekt utifrån, kan vridas och trängas in i personens huvud, så att man kan titta på världen genom karaktärens ögon.
Hur var det att göra konst mitt i en diktatur? Lenin fann musik deprimerande. Stalin trodde att han förstod och uppskattade musik. Chrusjtjov föraktade musik. Vilket är värst för en kompositör? Det blev Sjostakovitj stora fråga, i Barnes fiktion. Och en sak är säker. Det var inte lätt att ha Stalin som medproducent, förläggare eller museichef. Ibland fick Sjostakovitj signera verk han inte hade gjort, bara för att komma undan med livet i behåll. Efter Stalins död gick han med i kommunistpartiet, för att bli lämnad i fred, vilket många har sett som ett förräderi. Men som Ann-Sofi Norling mycket tjusigt sa: «Ibland måste man göra fel för att kunna göra rätt».
Konsten att röra vid folks hjärtan
Även samtalet mellan den ryske författaren Andrei Lebedev och den svenske konstnären och författaren Magnus Bärtås kom in på censurens intellektuella tortyrkammaren. Lebedev talade om vikten av att ge historiens glömda bödlar ett ansikte, och att erkänna den kollektiva skuldens fortspridning och aktualitet idag. Samtalet blev så intim och förtrolig att jag ibland fick känslan av att sitta som en fluga på en vägg. Bärtås berättade om sin och Fredrik Ekmans bok om diktatorn Kim Jong-il, och anledningen till varför han kidnappade två av Sydkoreas mest framstående filmmakare: för att de kunde röra vid folks hjärtan. De handlade om melodramats förmåga att få makt över folks känslor.
Den italiensk poeten Gabriele d’Annunzio startade i andra änden. Hans känslopolitik kom att ligga till grund för den italienska fascismen. Bärtås och Ekman senaste bok handlar om denna fascinerande författare, som också betraktas som en av tidernas största dandys. Vad gäller känslor, förklarade Lebedev, att de mest emotionella, tårdrypande filmerna, som är så typiska för rysk melodrama, gjordes under Rysslands mörkaste tid, under 1930-talet. Tårarna tvättar oss inte alltid från skuld. Känslor är alltid mer eller mindre bedrägliga.
Böckernas makt
En annan författare som kom in på skuldfrågan, utifrån en ytterst intressant vinkel, var Johannes Anyuru. Han förklarade i sitt samtal med Ida Linde att han kände att han förrådde sig själv varje gång han förändrades. «Men det är också viktigt att förråda sig själv ibland». Det är en fröjd att se hur Anyuru lyckades öppna sitt inre inför publiken. Det var som om han talade från divanen. På ett sätt är det precis det han gör i sin senaste bok, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, som är en av de mest komplexa romanerna jag har läst om den hårfina gränsen mellan normalitet och galenskap, framsteg och regression, tvivel och fundamentalism, men också om hur man finner en väg ut ur vår tids terror, hur man följer den vind som sveper över och genom oss.
Anyuru talade också om böckernas makt. Det är därför, säger han som nazisterna ville vara med på Bokmässan i Göteborg, för de vet hur viktiga böcker är. Alla stora religioner har uppstått ur en bok. Böcker är civilisationernas fundament. Vem vet, vem som kommer skriva den nya tidernas bok? Hur skulle den se ut?
Kampen om framtiden
Ett samtal som lämnade mig mycket perplex var det mellan Hito Steyerl och Moderna Museets chef Daniel Birnbaum, som gick in på konstens och litteraturens förbindelser, men också konsten och kapitalet. Går det överhuvudtaget att se skillnad på kapitalism och kapitalismkritik, frågade Daniel Birnbaum. «Situationen är hopplös, men vi bör inte ta för allvarligt på det», svarade Steyerl, men tillade att hon är orolig över hur underhållande vår tids fascism har blivit. På frågan om konsten har en profetisk kraft, svarade Steyerl att hon försöker hålla sig utanför alla framtidsspekulationer, eftersom att det är precis det marknaden försöker göra. Jag vet inte om jag håller med, för det vore att ge upp kampen om framtiden för lätt. Är det inte en fiktion vi har gått med på bland andra, att kapitalismen tagit över framtiden?
Steyerl hävdar att det hon håller på med är samtiden. För vissa är framtiden redan här, medan andra, som inte äger eller behärskar de nya teknologierna, aldrig kommer att uppleva den. Hur skulle i så fall en marxistisk teknologisk utopi se ut? Jag lämnas villrådig. Det är först när jag läser Steyerls nya bok Art in the Age of Planetary Civil War, som jag blir något klokare. Här skriver hon om museernas roll och lekens betydelse: «museer har mindre med det förflutna att göra, än med framtiden: att konservera handlar mindre om att bevara det förflutna än om att skapa framtiden för det offentliga rummet, framtiden för konsten, och framtiden som sådan».
Känslor utan program
För mig var Stockholm Literature en viktig påminnelse om skillnaden mellan konstens och litteraturens diskurser; mellan konstens monomana upptagenhet vid kapitalismen som samtidens oundvikliga början och slut, och litteraturens förmåga att tänka utifrån människans plats på jorden, här och nu, genom känslor som glädje, skam och sorg, som sällan låter sig kvantifieras eller förvandlas till abstrakta modeller. Om det är något som litteraturen kan lära konsten, så är det konsten att beröra. Hur gör man det, utan att falla i en känslopolitik à la d’Annunzio? Genom att vägra förvandla känslan till en programmatisk modell som kan appliceras på allt och alla. Känslor kan inte förbeställas. De uppstår av en händelse och av orsaker som vi sällan förstår.
En författare som verkligen lyckades beröra mig var Joanna Adorján, som är aktuell med sin kritikerhyllade roman En alldeles särskild kärlek, om hennes farmors och farfars självmord. Det är en berättelse om två personer som tillhörde den ungerska, judiska borgerligheten och som emigrerade till Danmark i mitten på 1960-talet. När farfadern blir dödssjuk bestämmer de sig för att lämna jordelivet tillsammans, och Adorján försöker på ett så detaljerat sätt som möjligt föreställa sig deras sista dag i livet. Denna högst partikulära historia borrade sig rakt in i mitt hjärta. Jag vet inte varför och jag behöver heller inte veta varför. För som Proust hävdade «ett verk med teorier är som ett objekt på vilket man har lämnat prislappen».
Ja, konsten har mycket att lära av litteraturen. Men vad kan litteraturen lära sig av konsten? Kanske att den inte nödvändigtvis behöver rymmas innanför en bok. Litteraturen har ännu inte fått sin Duchamp eller tagit sig ut i det utvidgade fältet, men den lyckas i alla fall ta sig in i folks hjärtan, och det är bra nog.