Landskrona konsthall är lite svår att visa konst i. Betongpaviljongen med stora fönsterväggar uppfördes 1963 som en utställningshall för industridesign och kräver ofta ett rutnät av tillfälliga innerväggar. Programmet är brett: samtidskonst i vid bemärkelse, medverkan i regionens konstrunda varje påsk och i fotobiennalen som hålls jämna år
När den brittiske konstnären Jonathan Monk bjöds in var det med idén att göra ett platsspecifikt verk med blygsam budget. Resultatet är en installation där cirka 200 gardiner från loppis-butiker i området täcker fönstren runt hela konsthallen. Över ingången passar en nätt spetsgardin perfekt, de andra är av varierande längder, färger och mönster. Det är ingen total mörkläggning, intrycket är mer brokigt lapptäcke av små-fula tyger.
Konsthallen är i övrigt tom, så när som på en stor, fönsterliknande skulptur som står lutad mot en av de få innerväggarna. Monk är känd för att appropriera material från andra konstnärer och detta är hans version av Alighiero Boettis (1940–1994) Niente da vedere niente da nascondere (Inget att se, inget att dölja) (1969), som han också lånat senare delen av utställningstiteln från. Det enkla rutnätet i metall och glas har här producerats i mått som passar konsthallen. Monk var också förtjust i tanken att han själv föddes samma år som Boettis verk gjordes.
Att detta är en händelse – en konstnär som ställt ut på Venedigbiennalen, MoMA, Whitney och så vidare kommer till Landskrona och gör ett nytt verk – framstår som en avgörande del av utställningen, inte minst i kommunikationen runt den. Det har blivit av för att curatorerna, de Landskronabaserade konstnärerna Conny Blom och Nina Slejko Blom, har samarbetat med Monk tidigare. Men för den genomsnittlige besökaren som strosar in från parken skulle det som visas lika gärna kunna vara ett återbruksprojekt som en högstadieklass gjort på bildlektionen.
För den som är bekant med konstnärskapet kan installationen däremot förstås som en möjlig utgångspunkt för en kedja av repetitioner – kanske kommer Monk någon gång ställa ut ett gardinverk där textilerna är tryckta med foton härifrån – och som ett exempel på hur hans konceptuella arbeten ofta inbegriper det personliga och levda.
Monk själv talar om kontrasterna han observerat när han besökt andra modernistiska byggnader: blommiga köksgardiner som fladdrat i strama Le Corbusier-hus. I den visuella kollisionen blottas frågor om smak, det levda kontra det tänkta, det godtyckliga kontra det avvägda och så vidare. För mig räcker den här idén för att bära utställningen.
Men som visuell upplevelse är den bäst utifrån. Konsthallen ligger vackert i en lummig park, och när jag går därifrån tar jag ett varv på betongavsatsen som omger byggnaden. I det här perspektivet är gardinerna inte lika grälla – polyestertrådarna och tomtarna inte lika framträdande – utan framstår mer som de insynsskydd de är. Plötsligt kommer byggnaden till liv som en arkitektonisk pärla som döljer något, som ruvar på en hemlighet.
