Arkitekturutställningar är ibland rena uppvisningar i teknik, men Kiruna Forever på Arkdes i Stockholm visar att den samtida arkitekturens avancerade instrument för analys, kartläggning och modellering kan användas bortom sina traditionella, praktiska tillämpningar. Arkitektur kan idag också vara namnet på en kritisk, undersökande verksamhet, som utnyttjar disciplinens kraftfulla representationstekniker som verktyg för förståelse av samhällen som komplexa estetiska system – där «estetik» uppfattas i vid bemärkelse, som konfiguration av sinnliga världar.
Därmed inte sagt att allt på Kiruna Forever är datavisualiseringar och digitala kartografier. I den gamla exercissalen på Skeppsholmen samlas också äldre arkitekturmodeller, ritningar och dokumentation av Kirunas byggda miljö, samt ett antal historiska och samtida konstverk som på olika sätt behandlar förvandlingen av regionens fysiska, sociala och kulturella landskap.
Utställningens ämne, den pågående «flytten» av Kiruna, är förstås tacksamt dramatiskt. Men Kiruna Forever är inte någon uppvisning av spektakulära bilder av slukhål och byggnader på färd. En relativt liten del av det utställda materialet adresserar direkt de pågående rivningarna och omlokaliseringarna. Utställningen, curaterad av Carlos Mínguez Carrasco, närmar sig istället flytten som en arkitektonisk megahändelse, ett sorts makroindex som gör det möjligt att avläsa hur en uppsättning ekonomiska, geologiska och politiska krafter återverkar på staden som social och fenomenologisk verklighet, samtidigt som den våldsamma omkonfigurationen av staden och landskapet i sin tur låter oss se dessa generella krafter som konkreta snarare än abstrakta, som processer med påtagliga effekter.
Detta makroskopiska spår är tydligast i de bidrag till utställningen som befinner sig närmast idén om arkitekturen just som en sorts verksamhet för kritisk spatial analys. Iwan Baan, Anne Dessing och Michiel van Iersels Det globala Kiruna (2020) placerar stadens gruvindustri i ett globalt nätverk av distributionsflöden och ekonomiska och geopolitiska intressen. I det flermediala verkets videos, planscher, fotografier och texter följer vi malmets vägar från tunnlarna under Kirunavaara, via järnvägarna och kraftverken i vad som kallas «Norrbottens teknologiska megasystem», som kopplar samman Kiruna med norska Narvik och Kirkenes, och vidare till den internationella malmexportens handelsvägar. De delar av verket som behandlar klimatförändringarnas effekter på dessa distributionsled, där det hastiga smältandet av de arktiska ismassiven öppnar nya färdvägar mellan Nordeuropa och Kina – vad en tidigare epoks upptäcktsresande och handelsmän kallade «nordvästpassagen», som skulle länka samman Europa och Asien via Norra ishavet – är svindlande i sin närmast totala omfattning.
Studio Folders Kiruna Forever: En visuell upptäcktsfärd i fem akter (2020) engagerar ett liknande sublimt erfarenhetsregister. Verket består av en sorts informationsfilm som projiceras på en stående skärm samt på en liggande modell av Kiruna, inlånad från Kirunas stadshus. Texter och bilder på den stående skärmen illustreras samtidigt av ett dynamiskt, kartografiskt ljusspel som tecknar upp linjer och uppmärksamhetszoner på den stora modellen, och som visar satellitbanor i rymden över staden, renarnas migrationsrörelser genom regionen, eller de arkitektoniska förflyttningarna i förhållande till landskapets geologiska förkastningslinjer, osv.
Att flytta sig från dessa kartografier över megasystem och globala infrastrukturer, till Liselotte Wajstedts film Kiruna Ortdrivaren (2020), som bland annat dokumenterar ett kafferep i ett Kirunahem, där en grupp äldre damer sitter och pratar och skrattar och klagar på olika saker angående den pågående stadsflytten – de löjliga namnen på de nya stadsdelarna, de fina husen som rivs, hälsovården som var undermålig redan från början – skapar ett abrupt, närmast chockartat perspektivskifte. En liknande drastisk skalförskjutning dramatiseras i Hanna Ljunghs Jag är Berg-Mätningar (2016), där konstnärens egen kropp förvandlas till en seismograf.
Att tala om Kirunas «flytt» är en eufemism, för övrigt. Som Ulrika Stahre noterar i sin recension av utställningen i Aftonbladet, rör det sig snarare om att en del av staden rivs och en annan del byggs upp, på visst avstånd från den tidigare och med ett fåtal symboliska byggnader och strukturer omflyttade – på ett sätt som väcker frågor angående en stads integritet som system och social och kulturell verklighet.
Var går gränsen mellan staden Kiruna och det statligt ägda jätteföretaget LKAB, till exempel? Den finns inte, är det enkla svaret. Och inte bara därför att Kiruna alltid har varit en gruvstad, vars intressen som byggd och levd miljö genomgående har varit underställda malmbrytningens behov – tydligare än någonsin med den pågående «flytten». Studio Folders och Baan, Dessing och van Iersels verk lär oss också att se hur staden uppe på jordytan, de allt djupare gruvorna under berget, samt de expanderande distributions- och kommunikationsnätverken, bildar ett enda gigantiskt, integrerat teknologiskt system, där de automatiserade extraktionsrobotarna nere i tunnlarna styrs av signaler som förmedlas från LKABs kontrollstationer och styrelserum, som i sin tur är relän i den globala malmcirkulationens väldiga infrastruktur, och där detta samspel samtidigt, på nivån av regionens utveckling, deformerar fjäll och stad, byggnader och vägar, arbetsförhållanden och vardagsliv.
Bland andra verk i Kiruna Forever utmärker sig Outi Pieskis textilskulptur Ruossalas bálgát (Korsande stigar) (2014), som är uppsatt någon meter över marken innanför entrén till utställningsrummet. Den både fjäderlätta och rumsligt storslagna skulpturen, som består av en kaskadliknande komposition av hängande olikfärgade, fransiga trådar, tillverkad med tekniker och material från traditionell samisk klädeskonst och monterad i en intrikat träkonstruktion, låter konturerna av ett fjällandskap avteckna sig i en sorts svävande, tredimensionell gestalt. Det är ett av ett antal verk och dokument i utställningen som påminner om regionens samiska ursprung, och som därmed placerar dagens destruktion och förvandling av ett fysiskt, socialt och kulturellt landskap i en djupare historia av kolonisering och expropriering.
På 1950-talet arbetade arkitekten Ralph Erskine med ett stort idéprojekt för stadsplanering i Norrbotten, som inbegrep skisser och modeller för bostadskomplex och hela städer. Det är otroliga bilder och ritningar, där väldiga, arkitektoniska megastrukturer ligger som högteknologiska ringmurar kring färgrika, myllrande stadskärnor, utformade i en sagolik, samtidigt arkaiserande och futuristisk stil. Endast ett fåtal delar av Erskines projekt förverkligades: bostadskomplexet Ormen Långe i Svappavaara, kvarteret Ortdrivaren i Kiruna, båda nu helt eller delvis rivna.
Oavsett om de faktiskt var genomförbara eller ej, står Erskines idérika, visuellt överväldigande skisser, som fantiserar om en ny arkitektur unikt utformad för sin topografi och sitt klimat, i stark kontrast till de samtida projekt och modeller för Kirunas bebyggelse som också redovisas i utställningen, i första hand av arkitekturfirmorna White och Ghilardi + Hellsten, vilka tillsammans vann tävlingen om utformningen av de «flyttade» stadsdelarna, med ett förslag kallat Kiruna 4-ever. De digitala skisserna och illustrationerna av de nya stadsdelarna visar kvarter som lika gärna hade kunnat ligga i något stadsdelsutvecklingsområde i Stockholm eller Malmö. Det är en visionslös arkitektur, som kombinerar konservativa, klassicerande drag med en samtida typ av arkitektonisk standardisering vars formspråk tycks importerat direkt från de digitala designverktyg som idag i hög grad styr professionens konstnärliga valmöjligheter och sätter parametrar för dess sociala ambitioner.
En annan stark kontrast är den mellan Kirunas gamla och nya stadshus. I bortre änden av utställningsrummet på Arkdes har en del av interiören från Artur von Schmalensees berömda, kulturminnesmärkta byggnad, kallad «Igloon», återuppförts: ett podium från den stora samlingssalen i strukturens centrum; element från balustrader och innerväggar; mindre inredningsdetaljer och ornament – vissa av vilka är autentiska, hämtade direkt från den nu rivna byggnaden. Rekonstruktionen och den fotografiska dokumentationen visar med all önskvärd tydlighet vilken sällsynt vacker och ändamålsenlig byggnad «Igloon» var, med dess materialmässiga ärlighet, funktionella klarhet och säkra elegans.
Dokumentationen av utställningar och politiska möten som ägt rum i den voluminösa, vidöppna salen, känd som Kiruna-bornas offentliga «vardagsrum», vittnar också om vilket arv som nu gått förlorat för stadens invånare. Rivningen av von Schmalensees «Igloo» är en arkitekturhistorisk skandal, och frågan är om det nya stadshuset någonsin kan bli mer än ett monument över lokalpolitikernas oförmåga eller rentav ovilja att bevara dess föregångare.
