Under den svenska curatorn Fatima Hellbergs (f.1986) ledning har Bonner Kunstverein fått pris både för bästa utställning av AICA (David Medalla: Parables of Friendship, 2021) och blivit utsedd till årets konstförening av ADKV Award for Art Associations – succé, helt enkelt, i alla fall enligt branchnördar.
Detsamma gäller Hellbergs curatorskarriär i stort. Trots sin ungdom har hon redan haft flera prestigefyllda positioner, bland annat som chef för Künstlerhaus Stuttgart, och curerat utställningar på megainstitutioner som Tate i London och CCA Wattis Institute for Contemporary Arts i San Francisco. En nordisk publik minns kanske Speed 2 som hon curerade tillsammans med konstnären James Richards på Malmö konsthall 2019. Nu står det det klart att Hellberg kommer lämna Bonner, där hon varit sedan 2019, för nya, äventyr. I oktober 2025 tar hon över chefspositionen på Wiens största museum för modern och samtida konst: MUMOK, Museum moderner Kunst Stiftung Ludwig Wien.
När jag ringer upp Fatima har hon precis kommit hem från en pressturné i Wien, efter att beslutet offentliggjordes under fredagen. Hon har också för första gången mött sina nya medarbetare.
– Det är början på ett kapitel. Det är en stor ära och ett stort ansvar. Jag har en stark tilltro till vad den offentliga institutionen kan göra för konsten och tycker det är fantastiskt att MUMOK har varit villiga att öppna upp för mina ganska radikala och rättframma idéer om vad museet ska vara. Det ska bli spännande att försöka omsätta mina idéer till praktik, när visionen möter realitet, säger hon.
Fatima Hellberg studerade visuell kultur vid University of Oxford och gick sedan vidare till curatorprogrammet på Royal College of Art i London samtidigt som hon arbetade på Cubitt och Electra. Hennes tidiga curatoriella arbete präglades av institutionskritik, men i arbetet med MUMOK vill hon balansera kritik med omsorg för museets strukturer, förankrat i idén om att den curatoriella processen handlar om att ta hand om något. Samtidigt nämner hon både Pontus Hultén och Harald Szeemann som förebilder, bägge totalt radikala i sitt sätt att göra museum i sin samtid.
– Jag vill att mitt arbete ska präglas av institutional critique and care. Det ska vara hoppfullt, utan att det blir naivt. Jag tycker det är viktigt att man har en tacksamhet och respekt för museets strukturer. Såklart måste man vara uppmärksam på intuitionens maktstrukturer, blinda fläckar och problematik. Jag finner mycket kraft och inspiration i ambivalens och i förhandlingen mellan motpoler.
Hellberg tar över efter Karola Kraus som har varit chef på MUMOK i femton år. Dessförinnan leddes museet av Edelbert Köb, som tillträdde 2001 när den nuvarande kubiska jättebyggnaden, ritad av arkitekterna Ortner & Ortner, invigdes i stadens historiska kärna. Men museets rötter går tillbaka till 1960-talet, och det grundades som The Museum of the Twentieth Century, 1962.
När jag frågar vad vi kan förvänta oss för ändringar framöver svarar hon:
– Jag vill skapa ett levande museum och det måste speglas på varje plan, i allt från barnverksamhet till hur det känns när man går in i shoppen. MUMOK har tidigare kritiserats för att ha haft en viss kyla. Jag vill arbeta med hur platsen känns och göra museet mer öppet, utan att för den delen förlora dess integritet. För mig är det också väldigt viktigt att museet känns som att det hänger samman i alla dess delar. Det är ofta man ser stora institutioner låta utställningar om popkonst, abstrakt måleri och en Himla af Klint avlösa varandra, utan att man riktigt förstår hur allt hänger ihop – det finns inget påstående bortom de individuella delarna.
Flera gånger under intervjun framhåller Fatima det levande museet och hur viktigt det är att klara av att balansera institutionens konserverande uppdrag med att vara organisk och följbar. Hon vill väcka liv i nittiotalets relationella estetik där museet ska fungera som en mötesplats och nämner öppna middagar och gratisbesök i en socialt optimistisk anda. Hon lyfter även fram att museets samling – som innehåller över 10 000 verk, varav många från 1960-talets Wienaktionism – är en radikal samling, och att detta etos är något hon vill lyfta ut till sättet att arbeta med museet i stort.
Hellberg pratar målande, snabbt och skarpt om intuitionens roll och möjligheter genom olika teoretiska perspektiv, det handlar om «museets ekologi», «process», «staging» och «performativitet». När jag frågar om programmet är hon lite luddigare, hon får inte nämna några namn, det är trots allt ett och ett halvt år kvar tills jobbet börjar. Däremot får jag veta att museet kommer drivas enligt stora tematiska block som kallas kapitel. Det första kommer handla om livskraft. Temat kommer fungera som ett ankare genom hela museets praktiker.
– Inom konsten finns det en viss risk att man talar om feminism, ekologi, klass eller postkoloniala perspektiv utan att stanna i frågorna när de inte längre upplevs aktuella. Jag vill arbeta med hur man förankrar dessa perspektiv djupare i sättet man arbetar, säger hon och exemplifierar med hur ett klasstema skulle kunna utvecklas till ett betalt praktikprogram för de som annars inte haft möjlighet att jobba på museet
– Jag vill att vi som institution ska fråga oss själva hur vi kan reflektera den etik vi uttrycker i vårt program, understryker Hellberg.
