Sture Johannesson har genom hela sin karriär häcklat maktens teknologier. Explicita anklagelser, som utmärkandet av KRO och Statens Kulturråd till «ett konglomerat av institutioner med total styrning och kontroll av konstnärens existensmöjligheter», har varvats med mer estetiskt raffinerade oppositionsmetoder. Dessa har man just nu möjlighet att studera närmare på Index i Stockholm, där valda delar ur den Skanörbaserade konstnärens produktion visas till och med den 25 maj. Utställningen kretsar kring en brytpunkt i Johannessons karriär i slutet av 60-talet, då psykedeliska preferenser – på Index representerade av affischserien The Danish Collection (1967-69) – övergick i ett intresse för cybernetik och informationsteknologi.
Många, bland andra 20-talets konstruktivister, har utnyttjat affischen för att nå ut till massan på massornas villkor. Ofta med en vilja att förändra samhället till det bättre. The Danish Collection är av en annan art: kapitalismens individuella frihetslöften (kanaliserade genom populärkulturens symbolspråk och idoldyrkan) laddas i serien inte med någon som helst emancipatorisk potential. Den kommersiella, såväl som den politiska, propagandan blir snarare föremål för en slags visuell terrorism med avsikt att desarmera all kommunikation över huvud taget. Ett belysande exempel är DOW Shalt Not Kill! U.S.A. – Union of Stoned Anarchists (1967). Uppmaningen att inte döda framförs av den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson som, omgärdad av ett logotyp-tempel, meddelar gudsbudet på ett handskrivet papper. Politiken och den kristna moralen har i bilden sin metaforiska hemvist i marknadens logik och retorik. Varken meddelandet eller avsändaren går att lita på. Men också jag som betraktare – det tilltalade och felstavade «duet» – misstänkliggörs: DOW refererar nämligen till Dow Chemical Company, ett företag som producerade Vietnam-napalm och psykofarmaka åt USA:s armé.
Kritiken av maktens symboler och konventioner går igen i den datorgenererade grafik som utvecklades i samarbete med IBM-programmeraren Sten Kallin under 70-talet. Som i verket Computer Paragraph från 1971, producerat i efterdyningarna av det åtal för «sårande av tukt och sedlighet» som väcktes mot Johannessons Galleri Cannabis. Polisen fann där efter en razzia ett fotomontage föreställande folkpartiledaren Sven Wedén med erigerad penis. Bilden fanns med i ett nummer tidskriften Puss som av oklar anledning förekom på galleriet, och vars redaktion kommenterade rättsprocessen med att det väl alltid fanns «någon paragraf» som rätten kunde åberopa när så passade. I målet hördes också försvarsvittnet, konstnären och konsthistorieprofessorn Oscar Reutersvärd, som hävdade konstnärens rätt att uttrycka sig: det manliga könsorganet hade i alla tider använts av kulturskapare som en symbol för såväl sinnlighet som auktoritet. Att igen göra anspråk på denna tradition borde stå varje konstnär fritt.
Händelserna som kantade den så kallade «kukrättegången» fick så småningom Johannesson att ta steget ut i en digital produktionsprocess, och själv återskapa lagens godtyckliga tecken med informationsteknologiska hjälpmedel. Computer Paragraph producerades genom att ett hålkort omtolkades till bild av en skärmlös IBM-dator. Resultatet, ett system av vertikala linjer som tillsammans formade ett paragraftecken tillsynes i relief mot bildytan, skrevs sedan ut för att användas som litografi-förlaga.
På Index fastnar jag framför en paragraf-version från 1975. Här förekommer lag-motivet tre gånger i samma bild, och nu med variationer i linjernas kontinuitet som ger effekten av en gradvis deformation. Förändringen vittnar om att koden för framställning (hålen i pappkortet) har manipulerats, vilket gör mig mer medveten om verkets bakomliggande produktionspremisser.
Och kanske är det just digitaliseringens processer, snarare än resultat, som bör lyftas fram i sammanhanget. Stöd för detta antagande går att finna hos Johannesson själv, som i en intervju med Torsten Weimarck 1981, uttryckligen ställer hoppet till ett via datorer uppkopplat mänskligt medvetande: Konsten och tanken ska med informationsteknikens hjälp bli ett och samma, och det stadium som ofta varit konstnärens spelplan, representation, ses som ett hinder.
Men på Index förblir det omedelbara uttrycket till syvende och sist en utopi: ingen förlösande insikt tycks finnas inom räckhåll. Och varken konstnären eller betraktaren verkar predestinerad att genomskåda systemen. Konsten kan fungera som en frihetshallucination, men med en bitter eftersmak, för när gränserna upplöses, mellan inre och yttre, är den totala korruptionen ett faktum. Det är, som konsthistorikern Lars Bang Larsen påpekat, omöjligt att skilja psykoserna åt i en värld där maktens logik redan är en del av den frihetssökande människan.
