Fragmenterad tid, fragmenterat land

Konstnären Rheim Alkadhi har i verket Collective knotting together of hairs fäst en vinda med hår högt upp på en fasad i Jamma’in på Västbanken. Håret kommer från kvinnorna i byn och när verket är färdigt så ska hårets sammanlagda längd vara 40 kilometer och motsvara avståndet till Jerusalem.

Utställningen Gestures in Time är kurerad av Katya Garcia-Anton och Lara Khaldi inom ramen för första upplagan av biennalen Qalandiya International. Projektet är ett nytt samarbete mellan flera aktörer inom den palestinska konstscenen. Det är en sammanslagning av arkitekturplattformen Riwaqs biennal och galleriet Al Ma’mals återkommande utställning The Jerusalem Show. Namnet Qalandiya kommer från den ökända checkpoint som separerar Ramallah (Västbanken) från Jerusalem (Israel). Qalandiya kan ses som en symbol för det tillstånd både utställningen och samarbetet verkar handla om: det (o)möjliga mötet. Eftersom landet är uppdelat i små enklaver, omgivna av checkpoints, är platsen liksom tiden fragmenterad. Alla avspärrningar, kontroller och påtvingade omvägar gör att det inte går att passa tiden i Palestina. Utställningen Gestures in Time har tagit fasta på detta och försöker omförhandla hur vi befinner oss i tiden, med tiden och mot tiden.

Många verk har en tydlig tidslig aspekt. Jumana Emil Abboud är en av de konstnärer som gjort verk i de små byarna där Gestures in Time äger rum, vid sidan om de större, samlade utställningarna i Jerusalem. Hennes olika projekt binder samman tradition och samtid, ett exempel är att en ung flicka framför en klassisk palestinsk sång och ett annat att det i en mur finns speldosor gömda som när man vevar på dem spelar verkets titel, Eye of the Tiger. Andra exempel på verk som tydligt knyter an till utställningens tema är Cornelia Parkers Bullet Drawing, som består av en smält kula som dragits ut och formats till en tråd som spänts upp i en kvadrat, som formen av en tavla; kulan har frusit i tiden och därmed är dess potentiellt dödliga framfart hindrad. Eller som Tom Nicholsons nio bilder av australienska monument, över de australienska soldater som stupade när de stred för britterna i Palestina under första världskriget, med inskriptionen «Palestina». Högarna med affischer ligger i en strikt rad på golvet och vittnar om hur betydelsen av ett namn kan ändras från en kolonial benämning till en laddad längtan efter en suverän stat. Dessa affischer sitter senare under öppningsveckan uppsatta runtom Ramallah, vilket får en speciell betydelse då verket är utställt i det för vissa otillgängliga Jerusalem.

Utställningen är utspridd över byar i Västbanken, Ramallah och flera lokaler i östra Jerusalem. Detta är i sig ett politiskt ställningstagande, vilket är representativt för Riwaqs praktik. Riwaq är en arkitekturorganisation som till största del är finansierad av Sida (Swedish International Development Cooperation Agency) och som restaurerar historiska byggnader i palestinska byar. Detta är ett sätt att både bevara en traditionell arkitektur och att hävda sin rätt till landet. I förlängningen är det också ett försök att få med byggnaderna på världsarvslistan så att det blir svårare för den israeliska ockupationsmakten att demolera dem. Deras samarbetspartner Al Ma’mal driver ett galleri, ett centrum för konstproduktion och ett residencyprogram i Jerusalem och är i mångt och mycket en mer traditionell konstinstitution. Att dessa två aktörer går samman är inte bara ett konstnärligt utbyte utan också en politisk akt. Eftersom många i Ramallah inte har tillstånd att resa till Jerusalem så blir samarbetet ett sätt att åtminstone symboliskt övervinna denna uppdelade tillvaro.

Cirka hälften av de 25 konstnärerna kommer från och är verksamma i Jerusalem och på Västbanken. På ett nästan lustigt sätt förhåller sig många av konstnärerna till Mona Hatoums praktik. Hon är inte med på utställningen men hennes arv verkar tungt att bära. Rheim Alkadhis nämnda hårverk påminner om Hatoums Palestinasjalar vävda av hår, och i en by står en installation av en stor hushållssil i plåt som genom sin aparta placering ändrar mening på samma sätt som köksredskapen i Hatoums installation Home. Men silen, Funnel av Nardeen Srouji, för också tankarna till vattenbristen på Västbanken och den israeliska lag som förbjuder att man samlar regnvatten (en lag som gäller både israeler och palestinier). Allt i utställningen är politik och det är svårt att inte läsa in politiska meningar i verken till den grad att politiken fullkomligen översvämmar konsten. Utställningen är intressant och tankeväckande, men när jag kommer därifrån så har jag svårt att minnas verken och tänker istället på palestiniernas begränsade rörlighet, diasporan och vardagens tillsynes oöverkomliga problem. Delvis för att konflikten känns så akut och delvis för att vi ständigt påminns om den: i bussarna som tar oss mellan de olika byarna uppmanar guiden oss att titta på bosättningen till höger och checkpointen längre fram på vägen.

Då och då möter jag verk som gör något annat, som får mig att glömma omgivningen och är politiska i sin egen rätt – som utövar politik snarare än att konsumeras av den. Ett av dessa är en föreläsningsperformance av Yasmine Eid-Sabbagh om fotografier hon samlat i ett palestinskt flyktingläger i södra Libanon. Genom bilderna berättar hon en historia om representation och bildtabu men också om förtroende och om konstnären som kunskapsförmedlare. Högst upp i ruinen av ett slott i Abwein glömmer jag, böneutropen till trots, vart jag är och befinner mig i verket. Att det kan ske där efter att vi, två busslaster med människor, bokstavligen har invaderat den lilla byn är anmärkningsvärt.

Många av de internationella konstnärernas verk tycks befinna sig i ett parallellt universum. De arbetar med samma teman om uppbrutna tider och narrativ, men är inte knutna till sin plats, eller ens till någon plats. Kontrasten mellan det lokala specifika och det internationella generella blir emellanåt förvirrande. Ett exempel är Javier Tellez O Rinoceronte de Dürer (Dürers noshörning), en film om ett panoptiskt sinnessjukhus i Lissabon: visst går det även här att identifiera en politisk tematik om instängdhet, men i kontexten känns verket främmande och överflödigt. Och det är inte bara Tellez verk som lider av detta glapp: kanske finns det inbyggt i utställningens själva struktur, med en lokal kurator och en internationell. Detta glapp pekar ut utställningens centrala dilemma: är syftet att göra en konstutställning eller en politisk inlaga? Kanske beror detta på att Riwaqs och Al Ma’mals olika praktiker kolliderar med varandra, eller så är det omöjligt att skilja konst och politik åt i en situation som den i Israel/Palestina.