Den moderna konsten och föreningslivet var två sätt att konstruera nya estetiska och sociala former för människors gemensamma framtid. Men var befinner sig föreningslivet idag, och hur kan konstens framtid återigen tänkas samman med olika sociala föreningsverksamheter? Detta är ytterst den frågan som ställs i Den futuristiska orten på Tensta konsthall.
Utställningen tar sin utgångspunkt i en grupp internationellt etablerade konstnärer som bjöds in för att skapa nya verk i dialog med ett varsitt Folkets hus eller hembygdsförening i Stockholm med omnejd. Omfattande processer med workshops och samtal med medlemmar från de olika föreningarna har varit en central del av arbetet. Föreningslivet i förorten har mött föreningslivet på landsbygden. Syftet förfaller vara att peka på likheter mellan för- och landsort idag, både vad gäller sociala utsatthet och framtidstro.
Resultatet är en utställning som vägrar att reducera någon del av projektet till enbart konst eller endast föreningsaktivitet. Detta är tydligt i verken av Anne Low, Christian Nyampeta, Joar Nango och Suki Seokyeong Kang. Men det syns också i utställningsstrukturen som ramar in konsthallens stora rum genom fyra blå anslagsliknande tavlor, samt en stor filmduk på ena kortsidan. Mattan på golvet, som också har en tydligt avgränsande funktion, är av samma blå färg och för tankarna till en inspelningsstudio eller en projektionsyta. Kuddar och stolar står framdukade för en potentiell biopublik, och rummet upplevs som väntandes på att något ska hända. Istället för att härma en Folkets hus-estetik, har curatorn Maria Lind använt sig av samlingslokalens form för att skapa ett mötes- eller föreningsrum inuti konsthallen.
Dubbelheten i att vara både hantverk och konst som social verksamhet och konstobjekt blir tydligt med den kanadensiska konstnären Anne Lows egenvävda röd-, blå och vitrutiga gardiner, upphängda på en av de fyra skärmarna. Gardinerna ingick i en större installation med tapeter och andra bruksföremål, gjorda med inspiration från Moa Martinssons hus i Sorunda, som Low presenterade på Sorunda Folkets hus i juni förra året. På anslagstavlan bredvid syns foton på ett performance som den Tromsöbaserade konstnären Joar Nango genomförde utanför Tensta konsthall. Nedanför, i plexiglasvitriner, ligger de smycken som skapades vid samma tillfälle. Breda koppar- och silverarmband, med svarta eller beigea krigiska borstar. Funktionella bruksföremål och excentriska konstobjekt på en och samma gång.
Om Lows och Nangos verk i all sin enkelhet upphöjer det hantverksmässiga och konkreta i livet till konst, så är Nyampetas långa film Det var vackert ibland (2018) som visas på den stora bioduken nyskapande i sitt essäistiska anslag. Mer än något annat verk i utställningen sätter den fingret på hur konsten alltid samtidigt är både form och innehåll, social verklighet och estetiskt uttryck. Filmen är delvis inspelad på Folkets hus i Hallstavik i Norrtälje, där den också hade sin premiär, och utgår från filmfotografens Sven Nykvists film I fetischmannens spår, den första av sex filmer som Nykvist gjorde i Kongo mellan åren 1948 och 1952. Denna debatteras i Nyampetas film genom en iscensättning av ett antal historiska personer – Nykvist själv, Robert Mugabe, Winnie Mandela, Andrej Tarkoviskij, Rogoberta Menchum och prinsessan Viktoria bland andra – i en biograf på Etnografiska museet i Stockholm. Medan Nykvist försvarar sin film med att den visar på en perfekt harmoni mellan ljus och mörker, så kritiserar en annan av deltagarna filmen för dess naiva inställning till hur den porträtterar den kongolesiska befolkningen. Smärtsamt och precist sätter dialogen fingret på hur tidiga moderna experiment inom såväl film som andra konstarter skapade det formellt «nya» genom upprättandet av «det andra».
Men det verkliga genidraget som Nyampta gör i filmen är att låta dessa karaktärer spelas av kulturarbetare, konstnärer och andra i hans närhet. Medan konstkritikern Kim West läser Nyqvists repliker, så spelar konstnären Makda Embaie Winne Mandela. Genialt för att gränsen mellan fiktion och verklighet vid tillfällen suddas ut. Vem säger eller tycker vad? Är det Mandela eller Embais? Nykvist eller West? Tydligast kanske när Tarkovskij, spelad av konstnären Dale Harding, i en smärtsam scen går runt i Etnografiska museets arkiv och oväntat finner objekt från samma ursprungsbefolkning i Australien som han själv tillhör och nästan gråter ut en slags sorgesång. Genom rekonstruktionen av en fiktiv dialog talad av samtida personligheter får frågan om det koloniala arvet ett helt nytt liv.
På samma skärm visas Suki Seokyeong Kangs film Black Mat Oriole Activation (2018) som först hade premiär på Rågsveds Nya Folkets hus. Här finns en tydlig koppling mellan dansen som social form och estetiskt objekt. En man i mörka kläder rör sig sakta och minimalt mot en svart bakgrund. Endast hans vita ansikte, händer och barfota fötter syns. Framför honom ligger två svartvita mattor framför vilka han dansar runt i en minimal fyrkant, på ett liknande sätt som i den koreanska hovdansen Chunaengmu som utgör förlaga till Seokyeong Kangs verk. På en anslagstavla bredvid hänger det koreografiska scoret som ett sätt att göra denna höviska tusenåriga dans tillgänglig för alla kroppar i samtiden. Något som fotografierna från dansworkshopen på Rågsveds hus också betonar.
Som utställning betraktad lyckas den Futuristiska orten med det svåra i att framhäva å ena sidan konstens sociala processer – livet – utan att reducera det estetiska objektet – konsten – till dessa. På så sätt betonar den konsten som en plats att tänka ett framtida liv i dess olika estetiska former. Att den dessutom komplicerar detta genom platsens betydelse, framför allt i relation till stad, ort och förort gör det till ett nästintill utopiskt projekt. Vilket dessvärre också betyder att det är ett projekt som inte fullt ut håller vad det lovar. Föreningslivet på orten och landsbygden presenteras fortfarande som perifera i relation till de internationella konstnärerna som framstår som stjärnorna. Inte desto mindre gör utställningen ett angeläget försök att iscensätta dessa estetiska och sociala praktiker tillsammans.
Ytterst ber Den Futuristiska Orten oss att tänka två saker samtidigt: å ena sidan vill den få oss att se vikten av offentliga rum för estetiska praktiker som gränsar mellan konst och liv, där hembygdsföreningens dans och ortens föreningsliv kan vara lika viktiga som en utställning på Moderna Museet. Å andra sidan betonas att det autonoma konstverket, som ett kontemplativt objekt, också har en plats i ett sådant offentligt rum just för att det, när det är som bäst, och som Nyampetas film så skickligt visar, kan peka på framtida sätt att leva tillsammans, socialt och estetiskt. Men utställningens viktigaste poäng är kanske att det måste finnas platser (konsthallar, föreningar, Folkets hus) där det överhuvudtaget går att spekulera om en framtid, utan att nödvändigtvis veta vad den är eller vad den ska innehålla.
