Nyligen träffade jag en person som passionerat talade om slow art. Långsam konst. Isolerad, oberörd av internet och omvärldens takt.
Går det i denna tid att utöva något sådant som slow art ifall syftet är att nå en bred publik? Av en konstnär förväntas ett jämnt flöde av utställningar, hyllningar och stipendier för att momentum ska upprätthållas, och av ett museum, ett galleri eller en konstmässa krävs en ständig och enhetlig cybernärvaro för att bilden av levande engagemang ska förmedlas. Det krävs snitsig grafisk design, responsiv hemsida, twitter och instagram. PR som aldrig förut.
Tempot är raskt. Ett drev kan uppstå på en röd sekund, och incidenter som före internet aldrig skulle ha blivit allmänt kända har nu potential att sprida sig som en löpeld.
För en statlig institution måste informationssamhällets takt vara skräckinjagande. Ett pampigt museum måste plötsligt utarbeta strategier för att främja sin image, och publiken kräver i allt större utsträckning kommunikation och ansvarstagande. Realiteten är tyvärr den, att ett officiellt maskineri fungerar trögt: allt måste dubbelkollas, uttryckas diplomatiskt och enhetligt. Byråkratin regerar över allt annat.
Institutionell sävlighet
En institution som har haft svårt att följa med i den nya takten är Kiasma, det finska statliga museet för nutidskonst, beläget i hjärtat av Helsingfors. Stockholms Moderna Museet och danska Louisiana fyller i år 60, medan Kiasma bara har funnits i 20 år. På många sätt känns ändå tjugoåringen som den mest byråkratiska och otympliga medlemmen i gänget. Detta vore egentligen okej – om det inte var för att Kiasmas institutionella sävlighet som värst tar sig uttryck i feghet och ryggradslöshet.
Tidigare i år höll konstnären Riikka Theresa Innanen en föreläsning med titeln Touch and Revolution: The Art of/as Activism på Kiasma. Innanen kampanjerar aktivt för flyktingars rättigheter och Touch and Revolution presenterades i förväg på Kiasmas facebooksida som en föreläsning om aktivism som en kreativ process. Enligt konstnären var planen inte att hon ensam skulle stå för programmet, utan att en arbetsgrupp bestående av tio personer från Afghanistan, Argentina, Finland, Irak, Iran och USA skulle få komma till tals. Gruppen innehöll asylsökande och papperslösa, och tanken var att strukturell rasism på ett intersektionellt och mångsidigt sätt skulle behandlas. Det blev dock inte av, eftersom Kiasmas producent, enligt Innanen, dagen före evenemanget förbjöd henne att bjuda upp någon från sin arbetsgrupp på scenen. Orsaken? Ett vagt och luddigt «säkerhetshot».
Kiasmas ledning och säkerhetsfirman Securitas menar att det uppstod ett missförstånd, och att museet för sent informerades om Innanens planer. På inga sätt inverkade arbetsgruppens medlemmars bakgrunder på beslutet, menar museichefen Leevi Haapala och producenten Jonna Strandberg i ett blogginlägg skrivet efter att en av Finlands kvällstidningar gjort en rubrik av incidenten. Haapala och Strandberg lyfter angeläget fram att några irakier minsann fick uppträda i ett annat sammanhang på museet samma dag som Innanens föreläsning. Uppsåtet är antagligen gott, men det är obehaglig läsning.
Oärligt
Det känns dessutom lite oärligt. Talar man om säkerhetshot mot så väl personal, publik och medverkande på en sån skala att museiprogram måste anpassas är det ingen småsak. Det är alarmerande att en privat säkerhetsfirma tycker att det är så osäkert att en grupp icke-finländska personer uttalar sig i en relevant kontext på ett statligt museum att det är omöjligt att trygga evenemanget utan omfattande och långvarig planering.
Finns det hela tiden ett säkerhetshot mot Kiasma som allmänheten inte vet om? Är museet i högsta beredskap? Har Securitas en hemlig insatsgrupp vars syfte är att skydda Kiasma från dystra hot? Vem hotar? Hur?
Jag raljerar, men det är svårt att förstå Kiasmas prioriteringar med tanke på hur saker tidigare gått till i och runt museet. När jag förra året besökte Kiasma med en vän från Sverige höll en aggressiv samling nazister något internt uppviglingsmöte direkt utanför huvudingången. En man höll ett rasistiskt tal i en megafon och jag kände en obekant känsla bubbla upp inom mig när vi gick förbi: det var rädsla. Bara några månader tidigare hade en ökänd högerextremist sparkat en ung man i bröstet efter att denne enligt rapport hade spottat på gatan framför en öppet rasistisk sammankomst. Den sparkade föll baklänges och slog huvudet i gatan. En vecka senare avled han. En attack mitt på ljusa dagen vid Helsingfors järnvägsstation, bara några hundra meter från Kiasma. Sådant glömmer man inte i första taget. Att en spottloska kan leda till döden.
Vi passerade nazisterna. Min vän var illa till mods, och jag skämdes. Inne på Kiasma var allting som vanligt. Var var Securitas då, när det fanns bevisligen våldsamma individer som utövade hets mot folkgrupp direkt utanför museet?
Reducerade till objekt
Securitas och Kiasmas ledning har tidigare inte dragit sig för att tillåta en konstnär att samarbeta med – i brist på bättre ord – förtryckta människor. År 2015 ställde den konventionella anti-etablissemangskonstnären Jani Leinonen av oklar anledning ut några tiggare under vernissagen av sin stora utställning Olydnadsskolan. Det var på alla sätt en smaklös och mediakåt «provokation» som museet utan prut verkade godkänna.
När människor utanför den finländska normen var en del av Leinonens program på Kiasma reducerades de till objekt. Riikka Theresa Innanens arbetsgrupps föreläsning skulle istället ha representerat människor utanför den finländska normen som alldeles vanliga individer. Det är inte så lite obehagligt att enbart de sistnämnda uppfattades som ett säkerhetshot.
Kiasma har inte etablerat något rykte som ett speciellt anspråkslöst eller subversivt museum. 2016 vägrade man ta emot kritik som samiska konstnärer riktade mot Jenni Hiltunens videoverk Grind, i vilket en bastardiserad samisk kolt i slow motion svängde ovanför en gyrerande rumpa. Istället avfärdade museet de samiska åsikterna genom att i ett pressmeddelande krasst påstå att Grind «inte behandlar samiskhet». Varför har Kiasmas ledning tolkningsföreträde på vad ett konstverk «behandlar»?
Oroande implikationer
Det är inte enbart museet det är fel på – uttrycket «tolkningsföreträde» är i stort sett okänt i Finland. Det finns ingen aktiv diskussion om vem som har företräde att uttala sig när det gäller förtryck. Det är ingen självklarhet att den förtryckta bäst känner till sin situation – tvärtom. Vad som i ett land som Sverige antagligen skulle ha lett till en större diskussion rann i Finland ut i sanden.
Kiasma är en statlig institution, och därmed följer att det aldrig kommer att vara ett radikalt och fritt konstutrymme med flexibilitet och förmåga att reagera snabbt. Men är det för mycket begärt att ett museum för samtida konst ska göra sitt bästa för att upprätthålla ett etiskt hållbart rykte? Ett konstmuseum ska vara tryggt och välkomnande för alla, inte bara för vita företrädare för majoritetskulturen. Om närvaron av asylsökande eller kritik från samiska konstnärer är för mycket för Kiasma är implikationerna oroande.
