Ikväll öppnar Malmögalleriet Elastic i Stockholm. Det innebär att Malmö förlorar ännu ett av sina viktigaste gallerier, och att det blir ett nytillskott i det galleritäta området på och runt Hudiksvallsgatan. Elastic Gallery flyttar in på Gävlegatan 10B, adressen som fram tills nyligen tillhörde Galleri Anna Thulin. Elastics Ola Gustafsson pratar om flytten med Karl Lydén.
Hur kommer det sig att du flyttar till Stockholm? Som jag har förstått det handlar det om svårigheterna att gå runt ekonomiskt i Malmö?
Det är absolut en fråga om ekonomi, men det kanske inte är riktigt så enkelt. Man vill ju att varje utställning ska ge konstnären nya möjligheter som förutom eventuell försäljning kan innebära att den besöks av museer, curatorer och press. Sådant som genererar nya möjigheter att ställas ut, i biennaler, grupputställningar och så vidare. Frekvensen av den typen av besökare i Malmö är helt enkelt inte tillräckligt hög.
Om man tittar på den internationella sidan av vår verksamhet, med mässbesök till exempel, så fungerar den väl och alltid har burit sig. Det är två olika sidor, men de följer varandra naturligtvis. Fler stora utställningar innebär ju mer synlighet som i sin tur genererar försäljning, både privat och internationellt. Så funkar ju konstvärldsekonomin.
Har den ekonomiska pressen i Malmö påverkat galleriets program?
Nej, jag tycker inte vi har kompromissat i termer innehåll. Vi har till exempel gjort två stora soloutställningar med Maria Hedlund. De är två installationer som tar hela galleriet i anspråk, och något vi lagt mycket resurser på: anlitat skribenter, ordnat med översättningar och så vidare. Och då är frågan: ska vi göra en tredje, och lägga 100 000 var, både jag och konstnären, på att genomföra en stor installation, när de människor som kan ställa ut den på sina insitutioner inte ens kommer in genom dörren utan får se den i PDF-format? Det blir inte riktigt försvarbart till slut.
Sen får man ju se det i sitt sammanhang. Nu är det ju i princip bara Johan Berggren kvar i Malmö, och hela gallerivärlden förändras. Bara sen förra året har Peter Bergman stängt, Magnus Åkerlund (också i Malmö) har stängt, Axel Nordin håller på att förändras och Jonas Kleerup har ingen utställningsverksamhet längre. Crystal för ett slags pop up-tillvaro. Och så har förstås Anna Thulin som har varit i den här lokalen stängt. Då måste man fundera på vad som kan ta en framåt, och en tanke jag har haft ibland under de åtta år jag har drivit ett galleri är: vad skulle hända om jag gjorde det här i Köpenhamn eller Stockholm?
Samtidigt har det talats om att klustret på Hudiksvallsgatan inte blev det ekonomiska lyft för gallerierna som förväntades, och att man fortfarande säljer bättre på Östermalm.
Ja, jag har tagit del av den diskussionen och de funderingarna också, men för vår del handlar det om fördelarna med att befinna sig nära andra gallerier, som Nordenhake och Andréhn-Schiptjenko som vi har vissa likheter med i termer av inriktning, program och identitet, man möts på liknande mässor och så där. Och för besökarna antar jag att det är positivt att det finns nio dörrar att gå in genom, man kan se nio utställningar på samma gata. Sen om det gynnar vissa samlare eller köpare, det vet jag inte, men samma samlare går ju knappast till alla nio ställena.
Vem är det då som köper samtidskonst? Eller rättare sagt: vem är den typiska Elastic-kunden?
Okej, haha… vad ska man säga. Om man tittar på programmet så är det ju ganska olika konstnärer vi har; samma person som köper ett verk av Luca Frei köper kanske inte en oljemålning av Ditte Ejlerskov. Men man kan säga så här: frånsett vissa tyngre institutionsköp i Sverige så har ju inte vi burits av en svensk privatmarknad. Det har varit en internationell privatmarknad. Om man tittar på vår senaste utställning så gick det som såldes till USA och ett svenskt museum. Flera av våra verksamhetsår har uppemot 60% av försäljningen varit internationell.
Vad gäller de privata köparna så är det en publik som är intresserad, som är villig att återkomma och följa konstnärerna. Och det är ju i princip samlare, men enligt min erfarenhet – och jag tror de som hållit på längre än mig skulle hålla med om det – så går det inte att kategorisera folk sådär. Det går inte att läsa folk till hundra procent, och man blir alltid överraskad.
Vad visar ni som första utställning på i Stockholm?
Det är en grupputställning med flera av galleriets konstnärer. Det är alltså inte en tematiskt curerad grupputställning – något vi till exempel gjorde i höstas – utan en utställning som tittar både framåt och bakåt i galleriets program. Bland annat finns det nya verk av Magnus Thierfelder, Catrin Andersson och mexikanske Gabriel de la Mora som vi hoppas kunna visa mer av i framtiden.
