Det avlägsna samhället Kvanefjeld i södra Grönland genomlever en av de största utmaningarna som världen står inför idag. Bönder där har i generationer försett en stor del av landet med kött och grönsaker, men detta är något som snart kan vara förbi. Sedan det upptäcktes att platsen är bland de rikaste fyndigheterna av sällsynta jordartsmineraler, däribland världens sjätte största urankälla, har utländska företag visat ett enormt intresse för Kvanefjeld, och kommit med erbjudanden om stora investeringar i samhället – och hela Grönland – för att få tillgång till de värdefulla materialen. Utöver att investeringarna radikalt kommer att förändra Kvanefjelds ekonomi, så kommer de även att leda till en dramatisk omdaning av dess sociala och kulturella struktur.
Faktum är att intresset redan har medfört betydande konsekvenser, vilka dokumenteras i konstnärerna Lise Autogena och Joshua Portways video Kuannersuit; Kvanefjeldet (2016). Kvanefjeld har blivit ett delat samhälle. Å ena sidan finns de som menar att investeringarna är ett sätt att få samhället att blomstra och bli självförsörjande, å den andra finns de som betraktar gruvföretagen som en ny kolonialmakt. De fruktar inte bara att företagen kommer med slutet för det traditionella jordbruket, utan oroar sig också för de hälsorisker som gruvutvinningen medför. Splittringen speglar den grundläggande ambivalens som har hemsökt atomåldern sedan dess gryning. Uppväger fördelarna med vetenskapens frukter den risk för förintelse och död som de också innebär? Dessutom visar splittringen att det nukleära inte endast är en vetenskaplig fråga, utan också en kraft som formar, och formas av, samhället på en mängd olika nivåer.
Autogena och Portways video visas i den lägliga utställningen Perpetual Uncertainty – Samtida konst i atomkraftens tidsålder som har curaterats av Ele Carpenter från Goldsmiths College för Bildmuseet i Umeå. Som titeln antyder uppmärksammar Carpenters utställning både ambivalensen och den osäkra kunskapen om vad det innebär att leva i atomåldern och dess radioaktiva miljöer. Utställningen äger rum 30 år efter Tjernobyl och fem år efter explosionen i Fukushima. Även om det inte längre rapporteras om dessa olyckor i nyhetsmedia, så tydliggör flera verk i utställningen att de är långt ifrån överspelade i den mening att deras effekter ännu kvarstår. Detta tydliggörs av Jon Thomson och Alison Craigheads Temporary Index, Chernobyl Reactor #4 (2016), ett totem som räknar ner 20 000 år – i sekunder! – av radioaktivt sönderfall från explosionsdagen, vars effekter kommer att vara i kraft länge framöver, förmodligen även efter mänsklighetens försvinnande. Därmed anknyter Perpetual Uncertainty till samtida diskussioner om antropocen, och hur mänskliga verksamheter omformar hela planetens ekologi och geologi. Dessa diskussioner tenderar att handla om klimatförändringar, så den lika viktiga frågan om radioaktivitet utgör ett avgörande tillägg i debatten. Att utställningen på ett initierat sätt insisterar på att vi måste befatta oss med atomålderns samhällspolitiska och existentiella villkor, i en tid då dessa alltför ofta ignoreras, är i själva verket dess främsta bedrift.
Även om här inte finns några verk som tar direkt ställning för atomkraft, så framstår Perpetual Uncertainty inte som en tendentiös utsaga, utan som en balanserad och omfångsrik reflektion över den extremt ambivalenta företeelsen atomkultur genom mer än 25 nyare samtidskonstverk. Bland dessa ingår Eva och Franco Mattess The Last Film (2016) som förevisar filmremsan med den sista filmen som visades på biografen i Prypjat innan Tjernobylkatastrofen. I all sin enkelhet fungerar den här ready-maden som ett riktat föremål som vittnar om slutet för filmens imaginära värld och början av den radioaktiva föroreningens materiella verklighet. Erich Berger and Mari Ketos Inheritance Project (2016) består av ett kabinett med smycken av torianit och uraninit såväl som instrument för att mäta radioaktivitet. Genom att hänvisa till smycken som ärvs mellan generationer gör verket påtagligt hur vi ärver radioaktivt avfall, inte bara som samhälle, men även i mer intimt avseende. Gesten att påtagliggöra och synliggöra är gemensam för utställningens bästa verk.
Carpenter har inkluderat en handfull äldre verk, som Isao Hashimotos animerade världskarta över samtliga 2053 atomsprängningar som ägde rum mellan 1945 och 1998, samt James Acords Roundtable (1999), vilket konstnären byggde för att förenkla samtal mellan kärnfysiker, ingenjörer, miljöaktivister och konstnärer om möjligheterna och riskerna med att hantera radioaktiva ämnen. I utställningen tjänar Acords bord som läsplats för ett stort urval atomlitteratur, vars centrala placering betonar betydelsen av reflektion på ett sätt som både är dramatiskt och fungerar i praktiken.
En intressant om än något underförstådd aspekt av Perpetual Uncertainty är hur utställningen visar att «atomkonst» inte utan vidare lämpar sig för institutionell exponering, eller åtminstone utmanar den vita kubens ideologi. För att undvika kontamination måste Ken and Julia Yonetanis 14 ljuskronor som försetts med uranglas hänga på en viss höjd, medan andra verk måste förevisas bakom akrylglas, som de föremål från det förbjudna området i Fukushima som valts ut av projektet Don’t Follow the Wind. Det senare verket var från början avsett att ställas ut runtom i hela byggnaden – och inkluderade en bänk som besökare kunde sitta på – men efter en riskutvärdering togs beslutet att placera föremålen i ett oåtkomligt rum. Vidare har en mätning av Bildmuseets totala strålvärde gjorts, för att försäkra att det är ofarligt att besöka utställningen. Å andra sidan läser jag, under min resa till Umeå, Mary Mycios reseskildring Wormwood Forest. A Natural History of Chernobyl (2005) där hon skriver att en flygresa utsätter oss för höga strålvärden, även jämfört med området kring Tjernobyl. Detta må vara kuriosa men påvisar ändå att radioaktivitet fortfarande är, och alltid kommer att förbli, svårhanterligt, fysiskt såväl som varseblivningsmässigt. Och medan vissa av verken är mer övertygande än andra när det kommer till att påtagliggöra och synliggöra, så är utställningen som helhet ett övertygande argument för konsten som ett väsentligt språk för att handskas med denna svårighet.
Slutligen bör nämnas att Perpetual Uncertainty åtföljs av en omfattande programverksamhet under de sex månader som utställningen pågår, samt av den vittomspännande antologin The Nuclear Culture Source Book som Ele Carpenter är redaktör för, och som förhoppningsvis kommer att innebära att ämnet finns kvar på den konstnärliga och politiska agendan under många år framöver.
