Johan Thurfjells utställning på Fullersta gård utanför Stockholm är fenomenal! Jag märkte det inte första gången jag såg den, men vid andra besöket slog den till. Steg för steg genom rummen är den en fulländad enslig färd genom en dimma av ting som blivit märkligt främmande och stumma. Det är lite samma känsla som när man i vargtimman vaknar och sömndrucket och oroligt försöker ta sig genom mörkret till toaletten utan att stöta i något eller på någon som inte borde vara där.
I det första rummet hänger en blå taklampa som ska ha att göra med en japansk tradition att tända lyktor under den blå timmen efter solnedgågen för att berätta spökhistorier. Det löftet kontrasteras mot att det känns nästan påträngande tyst i utställningen. Dött. Där hänger en tavla som nästan är som ett tittskåp; en konstruktion av trä, papper och akvarellfärg som visar en ridå eller draperi (i samma blåa färg) med golv under. Det är någonting med att den är en modell, att golvet är av trä, att någon suttit och gjort den, som väcker något i mig. Men så svagt att det genast försvinner. Min konstrelation går på tomgång. Spänningen att få se vad som är bakom ridån finns inte. Istället är det obehagligt. Tom tid. Konsttittande på tomgång. Jag känner mig avlägsnad från förmågan att ta till mig konst.
Bredvid den hänger ett antal papper som överlappar varandra målade med samma blåa akvarellfärg. De är inramade tillsammans, och påminner lite om tapetprover. På ett av papprena känner jag igen ett monster som förekom på en tidigare utställning av Thurfjell, som utgjorde den första delen av en trilogi vars andra del det nu är jag besöker. Igenkänningen är en lättnad. Annars skulle jag stå där, med två verk där ingenting händer, i ett tyst rum där tingen inte längre talar till mig. Kniven vrids om av att den där sammansättningen av en tavla med en ridå och en med «tapetprover», upprepas lite längre bort, utan att jag förstår poängen. I rummet finns även en apparat som gör att handgjorda ekollon slumpvis faller från takhöjd ner i en alumiumhink. De kan inte få någonting att växa och gro. Det är ett helvete jag befinner mig i.
Vid första besöket föresvävade det mig att jag kanske inte längre är intresserad av konst, vilket skulle förklara känslan av obehag. Det vore ju en katastrof. Vid andra tillfället är det annorlunda, för nu kopplar jag inte längre utställningen lika hårt till första delen av en trilogi. Den gången kombinerade Thurfjell den japanska skräcktraditionen med berättelser om träskmonster i Mississippi. Den här gången har han istället kopplat Alzheimers sjukdom till samma skymningzon. Precis som han har jag erfarenhet av föräldrar som försvunnit i Alzheimers. Mitt obehag inför ridån, inser jag nu, är den oro med inslag av skräck man erfar när man tillbringar tid framför ridån med att försöka minnas vad det egentligen var man förväntade sig att få se. Vad gör jag här? Varför? Och lättnaden av att känna igen monstren där bland mönstren indikerar för mig att utställningen har gett mig ett annat seende, möjligtvis en Alzheimersblick: överväldigad av att inte komma åt att se något som borde betyda någonting i verken, upphör jag att förhålla mig till det jag ser och börjar istället leta efter igenkänning och minnen. Jag vill få en bekant blick tillbaka, ett tecken på samhörighet som kan bryta tystnaden.
Nu känns det som om jag hade kommit till Den andra sidan, som utställningen heter. I gränslandet mellan verklighet och fiktion som sjukdomen förefaller utgöra är blicken riktad mot död snarare än liv, eller mot döendet och försvinnandet snarare än mot minnesbilderna och det förverkligade. I ett annat rum finns ett antal lyktor, som även de har med japanskt historieberättande att göra; för varje berättad historia släcks en av dem. En vägg med tavelramar av porträttfoto-typ finns också där. Bilderna har avlägsnats ur ramarna, bara en ljusfläck håller kvar konturerna av korten. Det är handmålet, med kaffe i vatten tror jag. Thurfjell har stått och målat bildernas försvinnande och svunnen tids spår. Jag blir väldigt berörd av det tilltaget. Samtidigt föreställer jag mig att det är en erfarenhet av Alzheimersblicken. Man tittar på porträtt som blivit eller håller på att bli främmande för en; deras betydelse dunstar bort framför ögonen på en. Och där står man och försöker få dem att väcka ett minne, tills man inte ens längre minns varför man står där och tittar. Kanske har man själv avlägsnats till den grad att man egentligen inte ens står där.
I ett annat av rummen i detta 1700-talshus, som det för övrigt lär spöka i, visas verket Spiritus (2025 som består av ovala, svarta porträttramar med foton av en liten rökslinga som stiger mot svart bakgrund. Jag hade just varit inne i rummet bredvid och sett filminstallationen The Hour of Meeting Evil Spirits (2022), en enda lång panorering över landskap från japanska träsnitt från 1800-talet. Jag hade svårt att förstå vad det var som rörde sig i filmen. Det är inte någon kropp som färdas, inte heller en kamera – en ande, givetvis, vilket får det att kännas helt naturligt att allt i landskapen tycktes vara genomskinligt. Jag ser utställningen, inte i rummet, utan i andanom, in spiritus. Glaset i ramarna speglar mig så tydligt att effekten måste ha varit avsiktlig. Det är således, tänker jag, min andes blicks trevande genom rummen som utställningen visar mig.
Denna Alzheimersblick är då inte den sjukes, utan tillhör den av Alzheimers berörda. Det är min berörda andes blick, i de stunderna. I sällskap med en insjuknad kan man känna sig väldigt övergiven av allt som närvarar. Så mycket som möjligt vill man bortse från hur det är för att istället söka glimtar av den person hen var. Det är en förtvivlat grym syn på saker, självsvåldlig. Man tillåter inte gärna den sjuke ett nytt livsstilsval eller nya preferenser. Har hen varit vegetarian får hen inte börja äta kött. Tvärtom skulle säkert funka idag, för det är i linje med samtiden. Det är hemskt. Man blir beskäftig och konventionell. Även i blicken. Men så fungerar den blicken: det närvarande har nästan ingen giltighet alls, om det inte kan kopplas till ett minne eller en vana, och sökandet efter de kontaktpunkterna ersätter allt mer betraktandet och ens egen närvaro i rummet, med ett tillstånd där de minnesliknande fantasierna tar över handen i hopp om att kunna möta den man är där med. Allt emellanåt utmattas man av det, och faller fram över bordet i förtvivlan, eller bakåt i stolen av resignation och kärlek.
Så även i blicken, den hamnar till slut i omdömen sprungna ur förtvivlan eller kärlek. Thurfjells verk kan vid olika tillfällen te sig som något slags souvenir-konst, vid andra som en hyllning till konstens konsekvensbefrielse, som låter mig uppleva den Alzheimernära blicken utan praktiska följder, och just därför också renare. De handgjorde ekollonen är som en symbol för det. Men det viktiga i utställningen ligger inte i omdömena och slutsatserna, utan i dess konstanta kraft att förändra blicken och låta en se saker i deras, eller vår gemensamma, process mot meningslöshet och främlingskap, och uppleva hur man kämpar emot och försöker ge något, få liv att närvara. Och hur skulle man kunna göra det utan fiktion? Man får ju vara tacksam att konst finns. Annars skulle vi krossas av allt som bara är (ekorrhjulet!), hur kontrollerbart och igenkännligt det än var, för meningslösheten i det är kanske det enda som aldrig avtar och försvinner.
