«Konstvärlden har inte med odödlighet utan med metamorfoser att göra». Det hävdade en gång André Malraux, det «imaginära museets» fader. Och när Fondation Cartier i Paris nu öppnar portarna för en utställning som visar nya tendenser hos den yngre konstnärsgenerationen i Europa, är det just metamorfosen som fått tjäna som curatoriskt paraplybegrepp. Metamorfosen har ända sedan Ovidius fått symbolisera människans förvandlingar och symbiotiskt lyckliga samlevnad med både djur och växtriket, men också Zeus metamorfiska våldföring på Leda eller Daphnes förvandling till lagerträd. Metamorfosen kom också att bli en symbol för frihet under barocken. Den notoriska livsnjutaren Don Juan var förförd av rörelsen, barockens huvudelement, och skildrade kärleken som en oupphörlig metamorfos.
Det är först med Franz Kafka som metamorfosen får en rakt igenom negativ klang, och Gregor Samsas förvandling till skalbagge får symbolisera den alienerade människan i det kapitalistiska samhället. Men metamorfosen förblir en existentiell livsnödvändighet, för som Kafka själv uppmanar på ett annat ställe: «Förstör dig för att lära känna dig. Bygg upp dig själv för att förvåna dig. Det viktiga är inte att vara, utan att bli».
En bättre metafor för människans oupphörliga förvandlingar, affekternas och tingens evinnerliga muterande får man alltså leta efter, men vad innebär hyllningen av blivandet i en samtida konstvärld där allt flyter, såväl kapital, varor som människor?
NYA VISUELLA HYBRIDSPRÅK
Curatorn Thomas Delamarre hävdar att det tjugotal konstnärer han har valt att ställa ut, efter ett år av research i 29 europeiska länder, arbetar med fragment, hybrider, kollage, arkeologi, folkloristiska traditioner, kollektiva minnen, återbruk och allt det som tillåter en «revaluering av identitära konstruktioner och naturarv». Det är med andra ord identitetsmetamorfoser det handlar om. Med tanke på vår tids vurm för fixa identiteter känns greppet lovande, men hur ser det ut när det kommer till själva konsten? Jag skulle hävda att utställningen snarare försöker fånga upp samtidskonstens senaste trender som spänner mellan högteknologisk post-internetkonst och en mer hantverksorienterad urfolksmystik. Ibland flyter dessa diametralt skilda tendenser ihop, ibland inte.
Den stora huvudsalen i Jean Nouvels postmoderna glaspalats har ägnats frågor som arkitektur, det delade livsrummet och relationen mellan privat och offentligt. Det må låta torrt, men det var länge sedan jag konfronterades med så många nya, starka visuella språk och med en så välregisserad spänning mellan bombastiska verk som skriker om uppmärksamhet och en lågmäld, klinisk minimalism som tycks komma rakt från Kubriks futuristiska rymdodysséskepp. Jag känner genast en stark attraktion till den holländske konstnären Hendrickje Schimmels två ansiktslösa skyltdockor som sitter håglöst på golvet, respektive på en pall, som nutida spegelbilder av Dürers melankoliska ängel, klädda i gråvita kläder som för tankarna till både tvångströjor och japansk kampsport. Schimmel har uppfunnit ett fashionabelt begrepp för sina dialektiska skulpturer, som knyter an till både Adolf Loos och till Walter Benjamins arkeologiska återförtrollning av modernitetens myter: «ornamental survivalism». Ornamentet är inte längre ett brott, utan räddningen, men från vad?
MORALISKT UTMANANDE OMFAMNING AV DET FULA
Lite längre bort går Schimmel i dialog med fransyskan Marion Verbooms Achronies (2017), ett slags totemistiska, stileklektiska skulpturer som tronar upp i rummets ena del, likt rester från ett tempel bortom tid och rum. Strax intill kommer den Amsterdambaserade designduon Formafantasmas recyclade byråmöbler och taxonomiska 3D-animering som presenteras som en metafysisk nyläsning av datorns död och liv efter detta. Det är formstramt, tjusigt och rakt inom avsubjektifierat, som den mesta post-internetkonsten idag – konstens nya lingua franca på både gott och ont.
Temperaturen höjs upp igen av den grekiske designern Kosta Lambridis trash-sublima omtolkning av det somptuösa Badmingtonkabinettet, världens dyraste möbel, som genom träkonstruktioner, keramik, broderier, plast och andra «värdelösa» material förvandlar barockens fåfängliga theatrum mundi till en anarkistisk Rauschenberg-combine. Jag finner denna maniskt genomförda omfamning av det fula både estetiskt befriande och moraliskt utmanande, med tanke på den röda tråd som alltid funnits mellan puristisk formstränghet och främlingsfientlighet.
POSTAPOKALYPTISKT FORM- OCH IDÉKAOS
På väggen mitt emot hänger den svenska konstnären Lap-See Lams Mother’s Tongue (2018), en 3D-resa genom Stockholms Kinakrogar, där den artificiella intelligensen tycks ha tagit människans plats, samtidigt som klass- och kulturkampen konstigt nog tycks fortsätta. Lams konst är som gjord för detta post-apokalpytiska form- och idékaos, där 3D-scanning och gipsavtryck är återkommande tekniker. Även Piotr Lakomys organiska industriskulpturer, Kris Lemsalus Giacometti-liknande figur och Nika Kutateladzes förflyttning av ett övergivet hem är intressanta, men gör sig mindre bra i utställningsrummet. Detsamma gäller salen intill, där det bara är Kasper Bosmans heraldiska mikromålningar om hemliga sällskap och maktkamper som kommer till sin rätt.
Utställningen tar fart igen på undervåningen med ett av de mest bisarra måleri jag har sett på länge: britten George Roys sensuellt dimhöljda, androgyna varelser, som tycks fångade i en bitterljuv rosa-lila värld med helt egna koder och regler. En annan höjdpunkt är Jonathan Vinels video Martin pleure (2016), baserad på ett GTA videospel som skildrar historien om Martin, en ensam ung man, som vaknar en dag, för att upptäcka att hans vänner är spårlöst försvunna. Pendlande mellan ilska och vemod, beger han sig ut på jakt efter dem. Vinel har injekterat en kärlekshistoria i ett annars våldsamt skräckscenario. Det som känns nyskapande med filmen är att man inte bara får se folk skjuta ner varandra, utan också hur illa de mår före eller efter. Jag hoppas få se mer av denna psykoanalytiska djupdykning i tv-spelens våldsamma labyrinter, som också reflekterar över konsten att leva med våra förluster och spruckna drömmar.
DET PRIMITIVA OCH FRAMTIDEN I VÄXELVERKAN
Strax intill Vinel hänger några riktigt kusliga verk av den danske målaren Magnus Andersen som reaktualiserat Thomas Gainsboroughs pastorala måleri genom en nyläsning av John Lockes samhällsideal. Vi ser unga människor axla viktiga samhällspositioner och opersonliga industristäder sammansmälta med melankoliska naturlandskap, till slogans som «en för alla, alla för en». Målningarna aktiveras av en ljudinstallation med sommarlägersånger från efterkrigstidens Europa. På håll ser det ut som vilket naivistiskt måleri som helst, men på nära inpå upptäcker man ett reliefeartat, 3D-måleri där varje penseldrag är konstruerat som ett smycke eller en inkapslad tår.
I salen längst bort möts jag av den ryske konstnären Evgeny Antufievs totalkonstverk baserat på en personlig synkretistisk religion som klätts i en primitiv kindergarten-estetik. Egyptiska, skytiska och nordiska element sammanblandas med mystiska spel, tärningar och demoner, knivar, hemliga skrifter, urnor, en kung i brun skumgummidräkt som ligger och ler med ett kusliga leende på en sarkofag. Det är som att komma in i en mardrömsversion av Kung Arthurs gravkammare. Jag är starkt imponerad av Antufievs förmåga att skapa en värld som är sakral och rolig, utan att ytterligheterna tar ut varandra, och det är verkligen synd att verket inte getts mer plats i utställningen.
Strax intill hänger den svenske konstnären John Skoogs fabulösa video Federsee (2014) som skildrar den tyska karnevalen i Bad Buchau nära sjön Federsee, där byns invånare välkomnar våren genom att klä sig i dräkter med skrämmande masker. De naturmystiska ritualerna i stadsrummet och nattvandringen till sjön är så förföriskt och hypnotiskt filmade att jag för ett tag glömmer den högteknologiska plasmaskärmens realitet. Sen inser jag att Skoogs film är det verk i utställningen som på det allra finurligaste sättet visar hur gamla traditioner hemsöker den nya hyperrealiteten, hur beroende primitivitet och framtid är av varandra, i alla fall just nu. Vi lever onekligen i en metamorfisk tid. Vart är vi på väg? Det vet bara algoritmgudarna.
Hur representativ är den här utställningen för den unga konst som görs idag? Rätt så representativ skulle jag säga, för den sätter fingret på vad många unga konstnärer försöker åstadkomma – nämligen att uppfinna ett starkt och personligt visuellt språk där teorin och politiken är latent, ogripbar, aldrig manifest. Dessa konstnärer är ofta de som lyckas bäst på konstmarknaden, typiskt nog, för de sätter om inte aldrig, så åtminstone väldigt sällan, något på spel. I den bemärkelsen är utställningens post-internet-go-with-the-flow-konst rätt så harmlös, när allt kommer omkring. Inte heller den tribala mystikkonsten är särskilt revolutionerande, hur formmässigt intressanta dessa båda så kallade trender än är. Jag drömmer om ett nytt konstnärligt avantgarde som kommer lyckas transformera både formerna, idéerna och konstens spelregler. Här har konstnärerna lyckats med det första. Och det kanske är bra nog.
