Harkranken är något så ovanligt som en vänlig insekt, right? Sällan ses de som annat än ofarliga väggdekorationer på gränsen mellan ute och inne: förråd, dörrkarmar, fönster. Det är något med storleken som gör dem greppbara, till skillnad från myggor och getingar som med sin litenhet bara skapar oro och förtvivlan.
I Ksenia Pedans utställning Habits of People på Issues har två gigantiska harkrankar i form av verken UNTITLED (CRANE FLY) (2024) parkerat sig i taket där de oozar av lugn och långsamhet. Bzz. Bzzzz. Bzzz. Lokalen de blickar ner på domineras av en anonym, spegelblank garderobsvägg i pressad aluminium och plast. Har de smitit ut därifrån? På väggarna intill har hon placerat monokroma målningar som accentueras av kristallvita värmelement och infällda spotlights. Iscensättningen påminner om hennes examensutställning på Galleri Mejan förra året.
Att jag ganska direkt dras till skulpturerna i taket handlar om att det är varmast där, det finns en självklarhet i deras existens som resten av rummet saknar. Insekterna är mänskliga, resten stöter ifrån sig allt som påminner om en känsla. Alienation tycks vara ett ändamål i sig när garderobsväggens reflekterande yta på ett obehagligt vis isuger in gatan i lokalen och gör den till ett slags transitutrymme. En ickeplats, som låter alla försök till meningsskapande glida undan. Stundtals känns det som att jag befinner mig på en handikapptoalett vid sidan av en öde europaväg i Tyskland redo att skjuta heroin. Burr, så opersonligt och öde, men visst det är en äkta känsla.
Paletten i utställningens fyra målningar går i jord, granit och olika nyanser av grått vilket sätter en målerisk ton i rummet. Måleriet har inget behov av att göra sig till, bli vackert – och blir därför just det, med sin eleganta knådade oljepastell som ger en modellerad, grov effekt. Det uppstår en kyla som är förförisk eftersom den är kärv och saklig.
CURTAINS och MAL (2024) påminner om en sympatisk mix av Harvey Quaytmans geometriska abstraktioner och dottern RH Quaytmans silkscreenmåleri. Den enda människan som syns till är en bild av en provdocka i målningen MY WELL BEING (2024). Spöklikt stirrar det tomma ansiktet ut i ett ingenting, i munnen ser det ut att ligga något som förmodligen är av plast. Valet av motiv antyder en ironi, ett metalager, eftersom tröjans typsnitt är så dumt och löjligt.
Det finns en medveten coolhet i hela ansatsen, kanske en vändning bort från politisk idealism och innerligt godhetsrunkande, till förmån för en ultrasnygg och kataton verklighet? En ny realism? Något liknande kan sägas om mycket av den konst som visas på Issues. Själv kan jag inte låta bli att läsa Pedans interiör som ett splittrat psyke. På avstånd bildar helheten element–målning–spotlight ett groteskt stympat ansikte där det pulserande ljuset påminner om ett öga. Eller den långsamma andningen hos en döende individ. Är det så här en depression känns, inifrån?
