I Lars Olof Loelds utställning på Prins Eugens Waldemarsudde finner vi sju rum med kalejdoskopiskt uppbrutna föremål, bilder och tecken. Vi får ta del av objekt som befinner sig på betydelsens gräns; det är readymades, som till exempel caféstolar från närliggande Café Ektorpet, det är tillverkade föremål, kopierade föremål, tavlor av abstrakta solnedgångar, miniatyrföremål, (skafferi)hyllor. Det är föremål som fragment och det dåliga minnets souvenirer. En skulptur ser ut som en bänk – eller är det en bokstav? Kanske inte ens en bokstav. Liknar bänken ett tecken? Ett tecken för vad? Bänk? Riktningarna i objekten är flera. Vi vet inte vad de ska betyda. Kan en målning bli ett tecken? Eller hur börjar och slutar bilder och tecken att bilda mening?
Loeld tar hjälp av det i världen som redan betyder: solnedgången, rosen, enhörningen… men det är inga reproduktioner av dessa bilders symboliska och förutbestämda värden, utan istället bryts de ned, delas upp och sorteras i sina konstitutiva element. En målad solnedgång delas upp i färg, horisont och tavlans kanter. Alltid samma färger: svart, ljust rosa och marinblått. Ibland står en plats angiven för solnedgången. Det verkan nästan som ett specifikt datum skulle kunna knytas till varje tavla. När en bild är allt för överanvänd och fylld av symbolisk betydelse, när den är mättad, nästan död – verkar det som om den kan komma in i Loelds arbete. Ett slags bildens och tecknets förstahjälpen-åtgärder. En solnedgång kan åter gå upp, i en leksakssnurra eller i ett skafferi.
Flera föremål återkommer i utställningen. De framstår som ett slags knutpunkter som leder om, sätter igång, men också håller ihop utställningens ramverk. Föremålen är detaljer tagna från andra konstnärers verk, verk som också finns med som reproduktioner i utställningen. På så vis impliceras att föremål och bilder är hämtade någonstans ifrån, att de har ett ursprungsdokument eller ett annat användningsområde att luta sig mot. De är inte påhittade. Ett exempel är ett vykort som dyker upp i videon som är inspelad i Loelds ateljé, det föreställer Le toucher, en av de sex gobelängerna i serien La Dame à la licorne som finns på Musée de Cluny, medeltidsmuseet i Paris. Även om man inte vet vem som har gjort dessa gobelänger eller exakt varifrån de kommer så utgör de dokument som tillhör världen. Ett annat exempel kan vara detaljer hämtade från Albrecht Dürers bild Melencolia I. Dessa förflyttningar från en kontext till en annan gör att bildelementen förlorar, men också tar med sig mening, förskjuter mening. Det är ett sätt att arbeta där bilderna redan finns. Att arbeta i bilderna. Att arbeta med bilderna. Poeten Helena Eriksson skriver i Strata: «sättet att arbeta håller sig inom ramarna / sättet att arbeta anger ramarna». Och så bygger utställningen upp en logik. Genom att upprepa återkommande föremål i olika konstellationer blir de ett slags flytande objekt som cirkulerar omkring i utställningen. Objekten svarar på varandra genom sina former och de gester som produceras genom det sätt på vilket de ställs bredvid varandra. Här finns en exakthet som aldrig förlitar sig på slumpen. Ett narrativ utan berättelse.
Möjligen är det lockande att försöka utläsa eller hitta sammanhang mellan dessa konstellationer av bilder, ord och tecken, som nog kan uppfattas som nästintill kodifierade och därmed kryptiska. Det är lätt att tänka att de skulle bära på en hemlighet. Men jag är övertygad om att man kommer bli besviken om man försöker se utställningen på det viset, och vill istället föreslå att man försöker se den som baklängesundersökningar, demonteringar, av hur betydelser uppstår här eller där. Vad gör bilden till bild och tecknet till tecken?
Liksom händerna i Marguerite Duras Les mains negatives, vilka infärgade i svart och blå färg och med utspärrade fingrar sträcker sig mot Atlantens natthimmel och trycker sig mot granitväggen i grottan, i förhoppning om att dessa ytor på något vis ska svara varandra. Denna historiska gest att trycka sina händer mot grottväggen; den monokroma övertäckningen och den typografiska inskriptionen, kopieringen, vars ursprung kan identifieras. Handen som följer det blicken ser. Eller blicken som följer det handen gör. Var upprättas bilden? I handen, säger Lars Olof Loeld.
Denna bokstavlighet som också är en sorts tautologi är mycket bra hos Loeld. En svan simmar som en svan, en sol lyser som en sol. En sol blir alltså bilden för en sol. Liksom talet sju, som har en framträdande roll i utställningen, inte är dolt i någon mystik utan används som ett bestämt mått med vilket objekten och rummen är utmätta. Det är ett sätt att konstruera en utställningsarkitektur – eller en bokarkitektur.
Loelds måleri är skönt att vila blicken på, men tillåter sig aldrig att enbart stanna i denna sinnliga njutning. Det låter inte det retinala bli en slutpunkt utan snarare ett sätt att kasta blicken vidare till nästa form, där ett föregående objekts form kan fångas upp och istället skjuta blicken vidare in i tanken. Det är ett måleri och bildarbete som på något vis måste in i språket. Och då menar jag ett konstnärligt språkligt arbete som i slutändan kanske enbart kan tas omhand av ett område som skulle kunna kallas poesins.
Poeten arbetar i språket. Språket är allas. Alla arbetar inte i poesin.
Därför saknar jag i utställningen Lars Olof Loelds egengjorda små böcker med poesi och bilder, som är en så viktig del av hans praktik. Det finns flera böcker i utställningen på Waldemarsudde, men alla utom två sitter fast som objekt mot en vägg och går bara att läsa på plats. De behandlas aldrig som de böcker de egentligen är. Böcker som ska gå att köpa för ett rimligt pris. En bok cirkulerar, ges bort i present eller ligger i en ficka. En bok möter sin läsare i ensamhet.
Jag vill påminna om att Loelds konstnärskap, också om det inleddes redan på 50-talet, i allra högsta grad pågår i vår samtid. Det är intressant att se hur hans utställning arbetar med de förutsättningar som Waldemarsuddes rum erbjuder; hur objekten arbetar med befintlig apparatur och hur rummens form, fönstrenas vinklar, dörrposternas hål blir till en del av utställningens perception. Men eftersom det är konst som så starkt interagerar med den plats där den ställs ut, så blir det tydligt att det är en utställning placerad i en miljö med nostalgiska och tillbakablickande konnotationer. Och en för mig önskvärd aktivering av Loelds konstnärskap i förhållande till sin samtid försvåras i dessa lokaler. Det är så klart bra att Waldemarsudde gör denna fina utställning. Men det är ändå svårt att vifta bort en tanke; att just detta är ett konstnärskap som borde kilas in i en mer samtida kontext. Med andra ord borde det göras en utställning av Loeld i rum som känns mer aktuella. På en större konsthall kanske? Där en mer övergripande retrospektiv utställning förhoppningsvis kunde få plats, och där vi kunde få se mer av Loelds språkligt visuella arbeten med affischer och böcker. Kanske skulle de till och med kunna tryckas upp på nytt som faksimiler?
Not: De enskilda verken presenteras utan titlar eller årtal i utställningens kringmaterial.
