Ikväll inleds konstsäsongen i Stockholm med öppningar på gallerierna kring Hudiksvallsgatan: Nordenhake, Andréhn-Schiptjenko, Christian Larsen, Flach och de andra. På fredag följer de konstnärsdrivna initiativen på Södermalm, och dagen efter är det dags för gallerierna på Fredsgatan. Sammanlagt rör det sig om 15–20 vernissager som utgör vad vi kan kalla säsongsöppningen för konstvåren i Stockholm 2017. Kunstkritikk återkommer efter helgen med recensioner av ett urval av utställningarna. Under de kommande veckorna följer en liknande bevakning från Oslo och Köpenhamn.
Ett annat återkommande inslag i januari har blivit konsthögskolornas forskningsveckor. Kungliga Konsthögskolan, som i höstas beviljades över 11 nya forskningsmiljoner av Vetenskapsrådet, brukar stå för det mest ambitiösa arrangemanget. Vid sidan av offentliga presentationer av olika forskningsprojekt, så anordnas i år en internationell konferens i samarbete med den franska filosofen Catherine Malabou. Rubriken är What is a Mask? och idén är att ställa en av de mest arkaiska, mänskliga artefakterna, masken, i relation till problemställningar hos Marx, Freud, Lévi-Strauss, Fanon, osv. Medverkar gör filosofer som Peter Szendy och Howard Caygill, liksom författaren Mara Lee som driver ett treårigt forskningprojekt på skolan på temat «kärlek och andrefiering».
De flesta institutioner kommer igång med nya projekt först i februari eller mars, men Tensta konsthall är tidigt ute med ett symposium som hålls redan ikväll. Det handlar om militarisering, social segregering och rasism i anslutning till Natascha Sadr Haghighians uppmärksammade utställning om förortsrevoltens politik. Därefter visar konsthallen enskilda verk av Naeem Mohaiemen och Trevor Paglen från första februari. Även Statens konstråd bjuder i anslutning till kvällens säsongsöppning in till panelsamtal. Här handlar det om den egna verksamheten; om de projekt som man har genomfört under året, liksom en del av den offentliga konst som vi kommer att se under 2017 och framåt.
GALLERIER MED FILIALER
Om Oslo och Köpenhamn har mer vitala, konstnärsdrivna scener, så framhålls det ibland att Stockholm har ett mer utvecklat kommersiellt konstliv. Detta var också ett av skälen till att norska Galleri Riis valde att etablera sig i Stockholm 2011. Vid sidan av att ge stockholmarna möjlighet att se en hel del norsk konst, nog så viktigt, så har man haft en skarp inriktning mot yngre och mindre kommersiella uttryck. Programmet har kännetecknats av konstnärlig integritet. Att Sofia Ekströms utställning, som öppnar på lördag, blir den sista innan galleriet stänger sin filial i Stockholm är en stor förlust för stadens konstliv.
Om möjligheten att se norska konstnärer i Stockholm nu drastiskt minskar, så kommer det finska konstlivet däremot att få en starkare närvaro genom Galerie Forsblom som tar över Galleri Lars Bohmans omfångsrika lokaler på Karlavägen. I Helsingfors har Forsblom en profil som ligger nära Lars Bohmans inriktning mot etablerade konstnärskap. Om man kommer att följa Riis exempel och använda filialen i Stockholm för att driva ett mer risktagande program återstår att se.
En annan förändring är att Niklas Belenius nästa vecka öppnar i nya lokaler ett stenkast från den nuvarande adressen intill Operabaren, där han mellan 2014 och 2016 drev sitt galleri i samarbete med Erik Nordenhake. Belenius kommer att arbeta vidare i eget namn, och på två separata adresser: ett samtida galleri och ett för mer konsthistoriska utställningar. Erik Nordenhake öppnar, å sin sida, ett galleri i eget namn på Östermalm. Invigningen sker 21 januari med den amerikanske konstnären Stephen Lichty.
Under Stockholm Art Week i mars återupptas Biotop-formatet från 2014, då en grupputställning med konstnärer från bland annat Belenius och Elastic visades på Biologiska Museet på Djurgården. Market Art Fair, som det året ägde rum på Liljevalchs strax intill, visas i år på Färgfabriken i Liljeholmen. Mässans program offentliggörs i januari.
DET HÄNDER I MALMÖ
Som Kunstkritikk tidigare har rapporterat så sker under våren en del rockader på de svenska institutionerna. Intendenten vid Moderna Museet, Magnus af Petersens, blir ny chef för Bonniers konsthall, vars nuvarande chef, Sara Arrhenius, tillträder som rektor för Kungliga Konsthögskolan. Även Malmö får två nya institutionsledare under året: intendenten vid Moderna Museet i Stockholm, Iris-Müller Westerman, tar över efter John Peter Nilsson som chef för Moderna Museets Malmö-filial, medan Mats Stjernstedt tar över efter Diana Baldon som chef för Malmö konsthall.
Stjernstedt lär ha bråda dagar framöver, som curator för den Nordiska Paviljongen i Venedig i maj, och med en utställning med Rosa Barba som öppnar på konsthallen redan i mitten av februari. Utställningen utgår från en arkitektonisk konstruktion som kommer att fungera som plattform för ett flertal filmer och ta sig an «utställningsrummets omfattande volym» på konsthallen. Den offensiva känslan fortsätter sedan med en sommarutställning som är «en reaktion efter valet i USA». Det är den norska tidskriften Objektiv (Nina Strand, Ida Kierulf, Susanne Østby Sæther, Lucas Blalock och Brian Sholis) som har bjudits som curatorer, och som kommer att «blicka framåt kring de politiska konsekvenser vi lever med idag».
Om Malmö konsthall vänder sig utåt och framåt, så riktar Moderna Museets Malmö istället blicken inåt och bakåt med en utställning om stadens identitet och samtidshistoria: det är konstnären Ola Åstrand och författaren Clemens Altgård som står bakom utställningen Malmö Brinner som öppnar i april. Åstrand har tidigare curaterat utställningarna Hjärtat sitter till vänster (1998) och Tänd Mörkret! Svensk konst 1975–1985 (2007), som utan curatoriell jargong och konsthistoriska låsningar lyckades öppna konsten mot politiska, kulturella och subkulturella tendenser i tiden. Malmö Brinner verkar bygga på en liknande metod, om än med en vidare tidsram: 1968–1988.
En fjärde skäl att befinna sig i Malmö under våren är Modernas utställning med Annika Eriksson i mars. En viktig funktion hos institutionerna är möjligheten att göra en utställning vid rätt tidpunkt, utan hänsyn till karriärer eller kommersiella intressen. Kanske är något sådant på gång här. I alla fall föreställer jag mig att Erikssons sätt att arbeta med nuet som en «hemsökt» tid kan fungera som en kritisk eller i alla fall absurd kommentar till den politiska situationen i världen, våren 2017.
FANTASILÖSA INSTITUTIONER
Ser vi till institutionerna så domineras vårsäsongen nästan uteslutande av separatutställningar med etablerade konstnärer. Separatutställningen kan förstås vara en kritiskt och konstnärligt motiverad form, men allt för ofta rör det sig om ett sätt att paketera och marknadsföra ett konstnärskap. Och helhetsintrycket av våren blir onekligen en smula fantasilöst. Att det ofta är samma personer som roterar mellan chefsposterna kan vara en del av förklaringen. Flera av de nytillsatta cheferna har alla förutsättningar att göra ett utmärkt jobb, men sannolikt kommer ju en del konstnärliga uttryck och idéer att återanvändas. Att konstlivet skulle må bra av fler intellektuella och konstnärliga impulser utifrån framstår som tämligen uppenbart efter en blick på säsongens utställningar.
Vilka konstnärer är det då som visas? Moderna Museet satsar på den första stora retrospektiven i Europa med Marina Abramović, och följer upp med en stor presentation av Marie-Louise Ekman till sommaren. Bonniers konsthall visar ljudkonstnären Susan Philipsz, Magasin III ställer ut den svenska tuschvirtuosen Gunnel Wåhlstrand och Färgfabriken bjuder in till en retrospektiv utställning med Marianne Lindberg De Geer. Göteborgs konsthall visar duon Åsa Norberg och Jennie Sundén, men här har konstnärerna i sin tur bjudit in en mängd andra konstnärer som de tidigare har arbetat med på sitt konstnärsdrivna ställe Hit i Göteborg. Inget revolutionerande grepp i sig, kanske, men en indikation på att Norberg och Sundén har en kritisk intention och en vilja till något mer än att lyfta fram det egna konstnärskapet. Bra!
Vad ser jag personligen fram emot under våren? Spontant kommer jag att tänka på den mexikanske konstnären José Léon Cerrillo vars skulpturala och språkliga konstruktioner visas på Galleri Andréhn-Schiptjenko i april, och den snart 90-årige konstnären och poeten Lars Olof Loeld som ställer ut tillsammans med den yngre kollegan Jakob Solgren på Galleri Flach i februari. Hos Loeld sker ett återvändande till 1900-talets abstrakta former, men med ett nytt poetiskt innehåll, en ny blick. Jag tänker också på den palestinska konstnären Jumana Emil Abboud som visas på Bildmuseet i maj. På Venedigbiennalen 2015 försvann hennes små, känsliga teckningar en smula bland mängden verk, och jag hoppas på en möjlighet att se närmare på dem i hennes utställning i Umeå.
Hej
Är det något speciellt skäl till att Supermarket Stockholm Independent art fair inte nämns i artikeln?