För Galleri Thomassen i Göteborg har Mark Frygell skapat en serie gouachemålningar med titlar som refererar till vardagliga platser som förorten, stadshuset och biblioteket. Ändå för verken tankarna till en utomjordisk planet där färgerna, ljuset och rummet beter sig enligt för mig okända lagar. Hans gåtfulla bildvärld befolkas av väsen som i vissa fall liknar människor men ibland ser ut som arketyper av alltifrån makthavare till dansare och trädgårdsmästare.
Hos mig framkallar Frygells måleri en upptäckarglädje som påminner om gaming. Det dröjer inte länge innan jag går runt i galleriet som i min egen bubbla och förtjust försöker komma vidare i den simulation som verken tillsammans ger upphov till. Jag sysselsätter mig med att försöka kartlägga sederna och samhällsstrukturen hos denna främmande population och frågar mig vilka gudar som tillbeds. Målningen Place of Worship (2022) visar ett triangelformat tempel med halmtak och två munkar som bär runt på vad som skulle kunna vara ett snidat altarskåp eller en sorts krubba från en hednisk kult. Där finns även en skulptur som tycks föreställa ett andligt men för mig okänt väsen, samt en hängningsanordning med en hög avhuggna huvuden.
Vissa målningar engagerar en mer empatisk blick. Jag står fastklistrad vid The Window (2022) som visar en finnig tonåring invid en kvinnlig figur (hans mamma?) vars anletsdrag tycks ha kletats ut av ångestens blåtoner. En annan målning visar en ung kvinna som har förlorat sitt ansikte medan en kraftig röd arm greppar tag om en kruka i förgrunden. Jag undrar om det har skett ett övergrepp, eller om det kanske är på väg att ske. Trots att målningarna med sina väl avvägda färgkombinationer är både känslomättade och detaljerade ges inga entydiga svar.
Vad hände med den reflektiva distansen, frågar jag mig när jag läser mina anteckningar som vittnar om att jag har vandrat runt i Frygells bildvärld med en attityd som mer liknar byskvaller än konstkritik. Det säger något om hur målningarna lurar in betraktaren i sina simulerade universum och på samma gång gör en medveten om den egna kroppsliga närvaron.
Det sistnämnda har mycket att göra med att figurerna själva lägger märke till betraktaren, vilket fick mig att känna att vi delade samma värld. Det kan också ses som en effekt av att Frygell inte låter blicken vila. Som betraktare kastas jag runt mellan olika perspektiv och även när målningarna öppnar en arkitektonisk rumslighet är denna sällan helt logisk. Den tydliga betoningen av färgens och papprets materialitet bidrar också till att lösa upp slentrianmässiga uppdelningar mellan målerisk illusion och fysisk kropp. Den illusionsverkan som uppstod i mötet med målningarna var stundvis så stark att jag kände mig snurrig eller rent av illamående, och vid ett tillfälle visste jag inte om min kropp skakade på grund av konsten eller kanske en sprängning på gatan utanför.
Jag uppskattar verkligen Frygells ansats att uppdatera den berättande traditionen inom svensk bildkonst där vissa av hans målningar skulle kunna liknas vid att se Sven X:et Erixson på syra. Visserligen är det svårt att förstå varför hans figurer antingen liknar pixlade naivistgubbar eller det italienska transavantgardets överdrivet muskulösa kroppar när hans tekniska skicklighet annars är så tydlig. Samtidigt lyckas han få måleriet att kännas relevant och till och med roligt för samtidens lika hypermedierade som koncentrationsstörda betraktare, vilket är en nog så imponerande bedrift.
