Vykort från La Paz

Den bolivianska samtidskonsten begränsas av en illa fungerande infrastruktur, men unga konstnärer hittar nya vägar genom att vrida och vänta på gatan som konstnärligt motiv.

Luciano Calderon, 2011. Foto: Nils Mueller.
Luciano Calderon, 2011. Foto: Nils Mueller.

Jag är på jakt efter en staty av den bolivianska ursprungsbefolkningens frihetshjälte Tupac Katari, som 1781 belägrade staden La Paz och dess spanska härskare. Hans armé kamperade här uppe på höglandet, i vad som nu är La Paz tvillingstad El Alto. Jag vill uppleva staden genom dess nya monumentala konst, som ofta skiljer sig från den i La Paz, där statyer av Christofer Columbus och Miguel de Cervantes fortfarande står på offentliga platser. Men mitt sökande får snabbt något quixotiskt över sig och det tycks omöjligt att komma ihåg på vilka torg Tupac står. Den stora bilen styr mellan berg av grus på gator som några illsinta hundar helt uppenbart ser som sina privata domäner.

Tupac Katari avbildas även på några platser i La Paz, bland annat på Gastón Ugaldes 160 meter långa muralmålning från 2009, där han visas tillsammans med 199 andra kända och okända figurer som ska representera stadens historia. Alla vandrar mot betraktaren i vad som framstår som en pastisch på «Det fjärde ståndet», Pellizza da Volpedos berömda målning från 1901. Men Ugaldes målning blockeras av hastigt uppkomna skjul i korrugerad plåt där det går att äta en billig lunch. De symboliskt laddade ansiktena på väggen ställs mot dessa improviserade konstruktioner som växer organiskt ur stadens ekonomiska verklighet.

En kylig natt – på 3600 meter över havet blir det isande kallt när solen försvinner – blir jag stående i ett gathörn och diskuterar med en konstnär om förutsättningarna för samtidskonst i Bolivia. Vi separeras av ett dike mitt i trottoaren. Här ska läggas ned ledningar i vilka det ska flöda billig nationaliserad gas. Den kulturella infrastrukturen finns inte, säger konstnären, så vida man inte är Gastón Ugalde, en av Bolivias mest kända konstnärer från en äldre generation som kan sälja sina verk utomlands. I ett fattigt land finns det gott om möjligheter att begrunda infrastrukturen, basen, men även det icke-materiella, överbyggnadens imaginär. De bolivianska ledarna talar om att «bygga en nation». Ikonografin frodas. Tidigare var det Jesus och Che Guevara (avbildningar kunde köpas vid samma marknadsstånd), nu är det Tupac Katari och presidenten Evo Morales.

Samtidskonsten strävar efter ett utrymme mellan två definierande faktorer: den socioekonomiska realiteten och ett politiskt projekt inställt på att «avkolonisera» något som ska kunna bli ett nytt land. Samtidigt utvecklas nya estetiska former ständigt någonstans där i mellan. La Paz karakteriseras av en ständigt föränderlig exostruktur; från den informella ekonomin till den energiska gatukonstsscenen. Utanför strukturerna finns inga imperativ att ta ansvar för helheten, vilket är lika mycket ett problem som en befrielse. Speciellt den unga konsten verkar inte längre lida under oket av att representera nationen eller plikttroget inkorporera den andiska kosmologin.

Bernardo Resnikowski, gallerist vid Espacio Creativo IMA, visar mig vänligt runt. IMA öppnades relativt nyligen för att ge unga konstnärer möjligheter att möta en större publik. Målet har också varit att bli en samlingspunkt för kreativa unga som arbetar i vitt skiljda media. Det går bra, säger Bernardo som utstrålar en sällsynt optimism. Han visar verk som ofta tar näring från populärkultur och gatukonst. Vernissagerna har en ung publik. Tidningarna skriver och vimmelfotograferna letar objekt. Men konstkritiken får lite utrymme. Det finns ingen infrastruktur för kritiken, är den återkommande förklaringen.

Två konstnärer i Bernardos samling förenas av att de båda är från El Alto, men har vuxit upp i utlandet. Luciano Calderon och Marcos Vidal är bosatta i Schweiz respektive Brasilien, men deras konst har formats i dialog med deras bolivianska bakgrund. Calderons målningar visar ofta hemlandets kaotiska gatubild, och leker med naivistiskt tvådimensionella överhopningar av intryck och symboler. Vidals verk är mer återhållsamma och närmar sig en annan slags yta. I fotografier från São Paulo återger han hur naturen bryter igenom stadens trottoarer och beläggningar.

Vad som är mest intressant i Vidals verk är inte att infrastrukturen luckras upp av en naturkraft, utan den blick som detaljerat studerar det som finns så nära att det ofta förblir en osynlig naturlighet. I likhet med Calderon skiftar han fokus från gatukonst till en mer bokstavlig konst rörande gatan. Stilarna är olika, men det finns en stark samhörighet i försöken att vrida och vända på gatan och staden som konstnärligt motiv.

Under sökandet efter Tupac Katari i El Alto upplever jag det materiella och det immateriella som separerade av en avgrund. Genom Calderon och Vidals infallsvinklar tycker jag mig få en klarare bild av en exostruktur situerad mellan olika verkligheter. Med hjälp av den bolivianska diasporan trevar nationens samtidskonst fram i en spännande balansgång. De söndriga gatorna och trottoarerna fortsätter att skapa problem för otalet pendlare från El Alto till La Paz, vilka kanske äter lunch i ett skjul framför Ugaldes väggmålning. Den politiska symbolismen som omger dem är fortfarande lika blytung. Men hoppet om ett samtal som handlar om rummet mellan två olika verkligheter är, som Calderon och Vidal visar, alltid överraskande nära.

Saludos amistosos,

Axel

 

Axel Andersson, f. 1978, är konstkritiker och historiker. Han är författare till A Hero for the Atomic Age: Thor Heyerdahl and the Kon-Tiki Expedition (2010), och medverkar regelbundet i svenska och utländska konst- och kulturtidskrifter.

 

Diskussion