Charles Esches avskjedsutstilling som sjef på Rooseum er sosialkritisk hardcore omkring sosialdemokratiet, men hvem er egentlig utstillingen for og til hva skal den tjene?
Rooseum har genom åren gjort sig välkänt. Lars Nittve var konsthallens första framgångsrika chef. Under hans år visades den postmoderna konsten. Det gick också bra för Rooseum när Charles Esche tog över. Den internationella samtidskonsten med projektarbete, relationell estetik och social kritik fick ett väsentligt utrymme. Esche lämnade Rooseum 2004 och arbetar nu på Van Abbemuseet i Eindhoven. Men konsthallen har ständigt haft finansiella problem. En uppenbar svaghet är att publiken är liten. Det är en dyr affär för Malmö kommun och institutionen har klarat sig genom att ha ett stort symbolvärde eftersom den är internationellt känd. Men detta hjälper allt mindre och krisen är just nu stor.
Rooseum behöver mest av allt en hit. Och den utställningen som nu pågår What happened to Social Democracy? är väl tänkt att fungera som en framgång. Utställningen är gjord av Charles Esche och har övertagits av hans efterföljare Lene Crone Jensen.
Inget tvivel om att utställningen är en socialkritisk hardcore. Med utställningen vill arrangörerna genom konstnärerna förmedla synpunkter på socialdemokratin, det samhälle som den eftersträvat och dess politiska kris. På sitt sätt är utställningen pedagogisk, men kanske inte i första hand som Esche och hans medarbetare tänkt sig. Vad kan konsten göra inom ramen för ett sådant ämne? Katalogen innehåller, efter en heroisk bön från den nuvarande intendenten om att kommunen skall ge mer pengar åt den konkurshotade institutionen, också en diskussion mellan Esche och konstnärerna där de diskuterar socialdemokratin. Det är en öppen fråga vad de egentligen representerar i en sådan diskussion. Privatpersoner med politiska funderingar? Man kan inte komma ifrån att deras analys är amatörernas oavsett hur många intressanta funderingar de meddelar katalogläsaren. Eller tänker de sig att konsten ger dem ett särskilt intressant mandat? Och vem skall ta del av katalogens politiska innehåll? Och man kan naturligtvis också fråga sig vem som skall konsumera utställningen och till vad den skall tjäna. Alla dessa frågor visar problemen med socialkritiken. Den hamnar lätt i händerna på amatörer som dessutom tvingas kommunicera med ett fåtal besökare från konstvärlden.
Socialkritikens stora stund inföll redan 2002 med Enwezors Documenta11. Men vi kan konstatera att förhoppningarna om framgångar med projektet fortsätter oförminskat. Retoriken känns igen, Jensen skriver i förordet det man alltid skriver i förordet: ”Från olika utgångspunkter och infallsvinklar belyser och undersöker verken föreställningar och förhållande…”
Som det alltid brukar vara är temat en sak och konstnärernas bidrag en lite annan. Väl inpassat är konstdoktoranderna Mike Bode och Staffans Schmidt med Arbetarrörelsens arkiv. En del av arbetarrörelsens arkiv i Malmö har flyttats till Rooseum. Två arkivarbetare ingår och de kan hjälpa publiken om någon skulle vara intresserad. Det är ingen dålig idé, men den är egentligen så omfattande att den borde ha haft sin egen utställning. Olof Olsson har återuppväckt socialdemokraternas logotyp från 60-talet i projektet Sportdemokraterna, som handlar om vår nostalgi för 70-talet, Maria Hedlund ger oss fotografiska närbilder från folkhemmets estetik AT MY HOME, dock gjord 1997. Jørgen Michaelsen visar installationen Contribution med en bildväxlingsrik video tillsammans med texter, bilder och objekt. Läser man in sig i det sistnämnda skall det handla om konstens möjligheter att utmana vanetänkandet och dessutom kontrasten mellan individens fantasi och kollektiva minnen. Sophie Calle har också kommit med i utställningen. Hon visar sin fotografiska dokumentation från Berlin, The Detachment, 1996, med bilder på platser där det under tidigare politiska regimer funnits minnesmärken och monument. Det här ligger väl långt från temat och man misstänker att Calle främst är med för att sprida lite stjärnglans över utställningen. Hon är den enda konstnären som är internationellt välkänd. Pavel Büchler som tillsammans med Esche är ansvarig för utställningen har ställt upp ett antal megafoner, Plain Speaking, 2004, som med jämna mellanrum avfyrar en uppläsning från Kafkas Slottet. Det är uppenbart att verket handlar om den totalitära staten. Eller som det också brukar vara, något som konstnären sysslat med tidigare och som sedan förs över till en utställning där det inte riktigt hör hemma. Utställningens bottennapp är tveklöst Frida Hultcrantz Mission Impossible från 2003. Konstnärinnan ligger på Urho Kekkonens grav i Finland och sjunger den finska nationalsången på finska iklädd endast pälskappa. Man kan undra var utställningstemat tog vägen.
Ja, för vem är det hela tänkt? En sak som ventilerades inofficiellt är att Esche haft åtskilliga duster med socialdemokratiska politiker och att relationerna inte var de bästa. Där finns ett motiv och en målgrupp. Men annars är det nog så att Rooseum har den vilda fantasin att folket skall strömma till utställningen och utifrån konstnärernas kryptiska kommentarer diskutera det socialdemokratiska samhället. Man kanske också önskar att initiera en lite mer kvalificerad debatt. Men vilka politiska debattörer går till Rooseum för att hämta underlag till något sådant?
Problemet med att få den socialkritiska konsten att fungera är naturligtvis inte bara Rooseums problem. Men Rooseum har bundit sig särdeles hårt vid ett fixerat tema och resultatet har blivit att utställningen flaxar lite hit och dit. Det är möjligt att summeringen av socialkritiken (åtminstone i dess nuvarande form) kommer att handla om det man inte tänkt sig: konstbegreppets utvidgning. Kan sociala och politiska problemställningar vara konst? Ja, det kan de. Däremot faller frågornas innehåll utanför konsten.
Även om man kan ha anledning att vara kritisk mot den här utställningen skall man absolut hålla tummarna för Rooseum. Det är en viktig plats för internationell samtidskonst och experiment. Och det finns inte många sådana.
Det lustiga med Whatever happened to Social Democracy? är att curatorerna i sin text betonar vikten av att en institution som Rooseum förhåller sig till sina politiska, sociala och estetiska omgivning. Samtidigt verkar det ha gått dem förbi att just Socialdemokratins utveckling och välfärdsamhällets avveckling – är den politiska realitet som på ett väldigt konkret vis utgjort bakgrund till konstnärligt (och annat) arbete i Sverige under de senaste decennierna. Magnus Bärtås, Måns Wrange, Jörgen Svensson, Elin Wikström, Jan Svenungsson är några uppenbara exempel men vilken konstnär verksam i Sverige under denna tid skulle, med lite god vilja, inte kunna klämmas in i en sådan utställning? Esche och Buchler verkar dock ha varit mer intresserade av “socialdemokratins kris” som ide – och av att använda sig av ett urval konstverk för att illustrera sina egna vaga påstående om vänsterns globala utveckling – än av att undersöka vad det faktiskt innebär att leva och verka i en tid av social nedmontering. En mer lämplig utställningstitel vore Vad hände egentligen med vänstern? vilket, om inte annat, visar vilka svindlande perspektiv som öppnar sig när man försöker, om än skenbart, gestalta en komplex politisk och kulturell utveckling inom ramen för en konstutställning. Det globala perspektivet är naturligtvis rimligt (oundvikligt?) men i så fall – varför har inga utomeuropeiska konstnärer inkluderats i utställningen? Vänsterns politik har ju haft ett minst sagt omfattande inflytande i både Afrika, Asien och Amerika. Utställningens svepande och generella utsaga kan också förklaras med den traditionella metod enligt vilken den är sammansatt curatorerna har helt enkelt “plockat ihop” ett antal färdiga verk som de bedömt har med utställningens tematik att göra. Problemet är att de flesta verken i utställningen(utom kanske Schmidt/Bode, Hasselberg) inte har utförts med avsikt att de ska bidra till en förståelse av socialdemokratins misslyckande. Detta är curatorernas påstående, och därmed deras misslyckande.
Utanför konsten
Konsten kan ta upp alla tänkbara sociala och politiska frågor. Men konsten intresserar bara konstvärlden, en liten del av den borgerliga medelklassen. Detta betyder att frågorna stannar i konstvärlden och har naturligtvis praktiskt taget ingen betydelse för det sociala och politiska. Vem utanför konsten bryr sig om vad samtidskonsten behandlar för något? Det är dessutom gjort som konst vilket gör det ännu svårare.
Däremot tillåter konstvärlden att konst kan handla om det politiska och sociala. Åtminstone delar av den, inte ens i konstvärlden är man enig om det är något av värde eller inte. Det finns t ex många modernister i konstvärlden, de utgör flertalet och vill helst ägna sig åt form och uttryck.
Da jeg var liten fikk jeg høre av min far at en aldri skulle svare “fordi” på et spørsmål uten å fullføre setningen. Tenkte på dette når jeg leste Vilks:
Kan sociala och politiska problemställningar vara konst? Ja, det kan de. Däremot faller frågornas innehåll utanför konsten.
… fordi …
Ønsker herved et fullstendig svar.
Hva har skjedd med kunsten? Mye av de uttrykk som får oppmerksomhet, som f.eksempel Whatever happened to social democray, minner mer om kvasiakademiske øvelser enn billedkunst.
Billdkunst er ikke lenger billedkunst, men teoretiske øvelser ledaget av visuelle virkemidler.
Alle kunstformer utvikler seg, og slik skal det være, for liv – les bevissthet, erkjennelse – er bevegelighet og endring. Men og i alle fall tilsynelatende, er det innenfor billedkunstens; estetikkens område at utviklingen er blitt negasjon av seg selv, og i mangel av tro på egne virkemidler søker støtte og tilflukt blant akademiske disipliner som sosiologi, litteraturvitenskap, psykologi etc. Musikken er også preget av noe av den samme form for selvoppløsning; innenfor litteraturen som har levd seg gjennom strukturalisme, deskonstruksjon og nyroman blant flere ting, er ordet, teksten, den gode fortelling fortsatt det bærende element. Er det fordi ordet, språket har større troverdighet enn bilde og den visuelle imaginasjon?
Mvh Hanne Herrman