Imorgon, torsdag den 2 juni, går FN:s klimatkonferens Stockholm+50 av stapeln i den svenska huvudstaden. Mötet hålls med anledning av 50-årsjubileet för FN:s första miljökonferens som hölls i Stockholm 1972, och bland de väntade deltagarna märks USA:s klimatsändebud John Kerry och FN:s generalsekreterare António Guterres.
Officiellt har Stockholm+50 inte något kulturprogram, men parallellt med mötet anordnas en rad seminarier och andra events. Bland dessa finns invigningen av den svenska konstnärsduon Bigert & Bergströms monumentala installation Tipping Point i en specialbyggd 20 meter hög hangar i Galärparken på Djurgården. Verket som mäter 14 x 9 meter är ett samarbete mellan flera institutioner däribland Liljevalchs konsthall och Institutet för Framtidsstudier.
Bigert & Bergström har sedan 1990-talet kopplat teknoutopiska teorier med naturens och klimathotets bistra verklighet, och installationen består av roterande armar på vilka olika plattformar och motvikter är upphängda. På dessa står olika aktörer och utför ritualer som balanserar och samspelar med varandra. Verkets cliffhanger är den potentiella kollapsen, berättar Bigert & Bergström för Kunstkritikk.
– Vi har först och främst velat skapa en fysisk och emotionell konstupplevelse där känslan av att allt kan rasa ihop, när som helst, är högst närvarande. I verket manövrerar Väderguden sina teatermaskiner och skapar en simulation av väder genom ljud. Detta balanserar mot Klimatforskaren som är placerad mitt i en parabolantenn, det instrument som används för att samla in information men som plötsligt förvandlas till en livbåt. Man skulle kunna beskriva Tipping Point som ett fysiskt flödesschema där flera diskussioner kring klimatet pågår samtidigt, berättar konstnärsduon.
Duon beskriver verkets olika ingångar och kopplingar till klimatforskning. Det handlar om smältande isberg, lärdomar från ursprungsbefolkningar och klimaträttvisa, ämnen som också är tänkta att diskuteras på de fyra seminarier som parallellt anordnas på Liljevalchs konsthall.
– Fröet till verket såddes under arbetet med vår film The Weather War (2012), om människans försök att kontrollera vädret, och växte succesivt fram till 2015 då Chalmers fick information om projektet och kontaktade oss. Tillsammans arbetade vi fram en första prototyp. Sedan tog vi fram hållfastighetsberäkningar och bygghandlingar för att ge projektet en trovärdighet och budget varefter Staffan Julén från Institutet för Framtidsstudier fick upp ögonen för vår idé och vi beviljades sedan pengar från Formas för genomförandet.
På flera sätt arbetar duon med samma teman och idéer sedan fyra decennier, där en av deras första projekt inkluderade planer på en restaurang där natur, klimat och teknologi stod i centrum.
– 1988 skissade på vi på en restaurang där gästerna skulle kunna dinera i olika klimatiserade dioramor från olika världsdelar. En ostfonduepicknick på en schweizisk grässluttning framför en smältande glaciär bredvid ett utsnitt från en öken där man kunde äta etiopisk Injera vid en oas. Idén fanns tidigt att använda klimatet och upplevelsen av det i konstverk, och att på det sättet föra in naturupplevelsen i kulturen som vi fjärmat oss från i det moderna samhället. För oss hade den vita kuben blivit en ändpunkt som en mänskligt kontrollerad zon ämnad att aktivera ett fåtal sinnen i taget under väldigt bekväma förhållanden.
Hur tänker de kring klimatkonst och dess potentiella roll vid de stora klimatevent som regelbundet hålls på en mängd olika platser runt om i världen?
– Stockholm+50 är en väldigt seriös klimat- och miljökonferens, en del av de årliga COP mötena som försöker flytta fram positionerna för det globala samfundets arbete med dessa frågor. Visst, det är ju mycket events, demonstrationer och utställningar runt dessa konferenser som kan få det hela att osa jippo. Men vi hoppas att detta möte kan få våra egna politiker att lyssna på forskarna och fokusera lite mer på klimatfrågan nu inför valet. När det gäller konstinstitutioners ansvar i klimatfrågan så är det väl samma som gäller för alla andra: skärp fokus, var mer radikala, gå före och gör något oväntat, manar de.
Men några konstaktivister vill de inte beskriva sig som, snarare använder duon metaforen av en väderstation i samtiden som samlar in information och processar den genom sin konstnärliga praktik.
– Delar av vår konst har ambitionen att skapa ställningstagande och engagemang. Som i filmen The Last Supper (2005) där vi undersökte det absurda i den rättsliga processen kring dödsstraffet och varför den dödsdömde får en sista måltid. Ett annat projekt var att visualisera problemet med smältande glaciärer i verket Rescue Blanket for Kebnekaise (2015). Konst handlar ofta om att tänja på konstbegreppet men kan även ha funktionen att visa på svagheter i politik och samhällsmodeller och genom gestaltande göra dem mer begripliga.
Vid horisonten ser Bigert & Bergströms att alla behöver arbeta mer ingående med klimat- och hållbarhetsfrågor och att fler och fler konstnärer kommer att inkorporera återvinning, upcykling och nya innovativa material i sin konst.
– Det enda vi kan vara säkra på är att det kommer att hända något vi aldrig kunnat förutse och förr eller senare kommer klimatkrisen helt ta över. Men vi ser nu att allt fler konstnärer och curatorer ägnar sig åt detta. Vi kom just hem från två större samlingsutställningar som båda närmar sig temat från olika håll. Dels When the Wind Blows på Kunsthaus i Wien som visar verk som förhåller sig till vind på olika sätt. Och Novacène i Lille vars titel är hämtad från James Lovelocks senaste bok som har en positiv twist där Antropocen i framtiden ersätts av Novacene, en epok där vi alla lever i samklang med jordsystemen, avslutar de.
