Poesin lär sig i konstens rum

Intressant grepp att skylla en bristande exakthet i en utställning, jämfört med bokverk och ljudverk av samma person, på utställningsrummets tillkortakommanden och landa i konklusionen att det är konstens rum som således måste utbildas för att uppnå en större kunskap i språkarbete. Jag håller inte med. Precis som de andra medierna, bokverk och ljudverk, är utställningsrummet ett verktyg som kräver stor precision av sin användare. Det är just precis här utmaningen ligger, vilket snarare torde betyda att poetens språkarbete behöver utbildas i konstens rum för att lyckas tala med samma exakthet utifrån denna position.

Min reaktion handlar inte om att positionera institutioner mot varandra – distinktionerna är inte onödiga, det är just dessa som rymmer den finstämda skillnaden som till slut landar i det vi menar med precision. Och även om Martin Högströms kommentar, i en artikel som jag för övrigt uppskattar, inte är menad som poesins kolonialisering av utställningsrummet, så låter det som att språkets hegemoni landat i utställningsrummet med en duns – varför skulle en sådan ståndpunkt vara intressant för konsten? Inget emot utbildning, men det tycks en skral vinst för konsten att få poesins emancipation från litteraturen i utbyte.

Elena Tzotzi, curator och skribent, Signal – Center för samtidskonst.